ensambitterochjävlig

sa har annu nagon vecka gatt och man har 6 kvar. Livet i Turupunta ar fortfarande val lugnt men tydligen ska vi snart borja gora hantverk och forbereda karneval...hm. Hannes pastar att vi sakert maste dansa omkring i bastkjol da, och min hjarna gar pa hogarv for att hitta ett satt att ta mig ur den fallan. Dessutom ska vi sa yucca, matbanan och det ena med det tredje mellan flodbadandet och knottbettskliandet. Och jag maste snika till mig ett besok pa oljeriggen med.

Helgen bjod pa resa till Lago Agrio, fasligt nara Colombias grans. Dar deltog vi i seminarium om ekologiskt jordbruk anordnat av Fenocin, vilket var riktigt intressant. Och det hade sakert varit annu mer intressant om jag forstatt vad de sa! Forelasningar, naturreservatsbesok, och ekologisk finca stod pa schemat. Sapass lyxigt var det till och med att vi hotellbodde och mina ogon glittrade nar jag sag det lilla roret i badrummet som fungerade som dusch. Tre duschar pa tva dagar, mina forsta vinglas och mitt forsta kaffe sen hitkomst gjorde mig till manniska igen. Sen tillbaka till Loreto och overnattning pa sang utan madrass hos Luis svager Luis och man langtar ater efter floden.

2 fragor for dagen: manniskor har ar i allmanhet valdigt smala - hur i helvete kan de ata sa mycket mat???
Jag ar inte sarskilt smal - varfor tvingar de mig att ata sa myket mat?

Jag har lagt av med artighetsgrejen att man ska ata upp for det ar ta mig fan omojligt. Och hur manga ganger jag an sagt att det ar for mycket och vore bra med lite mindre for att det kanns dum att lamna sa kommer de har bergen med ris -gang pa gang pa gang. Och sa igar pa den ekologiska fincan var det saklart lunchbjudning och ett berg med mat komer in. Som gringa/blanquita har man saklart ett par 300 extra ogon pa sig och sa fort det borjade ta emot uppmarksammades detta av ovriga. Edison fick in sin andra (!!!!!!!!) tallrik med lika mycket mat och utmanade mig pa en tavling om vem som avslutade forst. Dum som man ar, och eftersom det inte kandes helt okej att lamna massa mat hos frammande, gastvanliga manniskor, antog jag utmaningen. Dessutom hotade han med att den som inte at upp inte fick aka med tillbaka. Jag vann, men med nod och nappe. Och jag svar att nu, cirka dygnet  senare, mar jag fortfarande en smula illa av mattnad.

Det ar livet i Amazonas just nu.

Efter en vecka av intensiv spanska och turistande i Ecuadors huvudstad Quito, var det dags for Hannes och mig att ta oss till vart hem for tva manader - Turupunta i Amazonas. Luis, fadern i huset, motte upp i Loreto och tog oss med pa en ca timmes lang skumpig resa ut i djungeln. Nar vi nadde Turupunta hann vi knappt kliva av bilen forran vi blivit renade av byns shaman, fatt presentera oss och blivit tilldelade varsin gigantisk skal med Chicha - den traditionella drycken bland indianerna har. Chicha smakar forst surt, sen korv med brod, sen jast och till sist avslaget ol. Jag har druckit battre drycker. Men eftersom det verkar som att Chicha kommer hora till den dagliga basen av intag har jag lart mig hur det ska drickas - i stora klunkar medan man tanker pa nagonting annat. Sen vanta nagra sekundrar, hamta andan, och sa nasta klunk. Pa det viset kan man ha avslutat en kopp pa mellan fem och tio klunkar. 

Eftersom nagonting verkar ha gatt snett med boende for oss, bor Hannes och jag nu bada tva hos det som skulle vara min familj - jag var inte alls glad over det i borjan men aven om jag fortfarande kanner att det inte ar ultimat borjar det kannas battre. 

Idag var vi i byns skola forsta gangen. Vi blev inslangda i varsin klass for en halvtimmes engelskalektion och jag var inte alls forberedd pa det. Det gick sadar. Barnen var extremt blyga och min charm och mina lekar foll platt. Men pa fredag ar det nya tag - da javlar ska det ga perfekt. 

Annars ar saker fint - vi har skordat majs, och papaya. Atit jordnotter (alltsa inte pa pase, utan direkt upplockade fran marken), badat i floden, tvattat i floden. Besokt El Coca och organisationen Fepio. Jag ar extremt uppaten av arañitas - typ knott- pa benen, och en smula radd for att ga pa toaletten nar det ar morkt. Jag kanner att mitt humor ar varsta sortens berg och dal-bana. Jag ville lagga mig pa marken och grina efter engelsklektionen men var tio minuter senare ater fascinerad av att aka pa en vag helt omringad av Amazonas djungel. Och ibland maste man paminna sig om att bara ha varit har tre dagar och anda gjort en hel del. Och att det nog kommer bli ganska fint.   

Sista dagen i Peru - vad fin den skulle bli dar pa stranden i Mancora. Tillsammans gick vi alla 8 for frukost pa en av strandrestaurangerna. Njot av solen, det inbjudande havet. Frikostigt tittade vi igenom frukostmenyerna - de sista pengarna skulle vack. Melonjuicer, kaffe, pannkakor och avokadomackor. Nu vantar vi bara pa var bestallning. I storsta gladje, frojd, harmoni. Sa forsvinner sorlet pa stranden helt. Forst knapptyst sen en kvinnorrost som skriker Salvavidas. Langt dar ute, en manniska i panik. Han simmar for sitt liv men kommer ingen vart. Och trots en kvinnorost som skriker salvavidas, syns inga livraddare till. Inte pa hela stranden. En kille ger sig ut med sin surfingbrada. Simmar fram till mannen dar ute och lyckas dra honom darifran. En vattenscooter till deras undsattning och en lattnadens suck gar genom oss alla. Det gick bra. Mannen klarade sig. Gud, sa skont.

Men, fortfarande ropas det pa livraddare som inte kommer. Fortfarande hander nagot dar ute i vattnet och vi forstar att de hade varit tva. En man raddades av en surfingbrada och scooter. En annan man raddades inte. Han drunkande. Och kvar pa stranden satt hans fru och deras barn. Utan att forsta varken engelska eller spanska satt hon omgiven av manniskor och tittade i panik mot de manniskor dar ute i vattnet som fortfarande sokte hennes man. Men utan resultat.

Melonjuicen och kaffet kom samtidigt som de forsta poliserna anlande till stranden. Sa borjade forsaljarna vaga sig fram igen.  Solglasogon, strandmackor och egengjorda smycken. Nagra tjejer i strahatt vill fotograferas av en okand - foreviga sin semester tillsammans. nagra meter fran dem, sitter kvinnan vars man just drunknade i havet. Det kommer inte synas pa deras javla foto

För ett år sedan idag satt man på sin kammare i ett land långt borta. Man längtade - längtade hem. Idag, året därpå, sitter man på sin kammare. Det är en kammare inte helt olik den förra; ett kallt rum, något sterilt, en säng, ett skrivbord. Och längtar, det gör man också nu. Men den här gången är det bort  - inte hem. Till Sydamerika, Ecuador, djungeln - La Selva.

På årsdagen av hemkomsten från Israel är det dags; dags för tårfyllt avsked på Arlanda, spänd förväntan och bordande av plan som ska ta mig på en resa som just nu känns lika skrämmande som lockande. Lika avlägsen som i antågande. Så speciell att den känns omöjlig att ta in, och jag tänker att kanske drömmer jag allting. Eller kanske blir den ett lika stort antiklimax som Israel. Fast, nej - det tror jag omöjligt den kan bli. Jag tror att den kommer bli fantastisk. Och jag tror att den kommer bli en sjuhelvetes jävla utmaning.

Den 28 december är det dags - några dagars häng i Lima, på resande fot uppåt i Peru, korsa gränsen och Ecuador. En veckas uppehåll i Quito och sen...sen Amazonas. Två månader. Boende i familj. 2 vuxna, 5 barn och så jag - i samma rum. Redan föreställer jag mig svårigheten i att tråckla mig ur det där myggnätet. Ta mig tyst förbi en sovande familj och ut i becksvart natt. Undvika ormar, spindlar (ja, SPINDLAR) och allehanda djur för att åtgärda turistdiarrén - ja, ursäkta att jag skriver det så abrupt men det känns rätt givet att den inte kommer undvikas. Trots 350 kronors koleravaccin.

Det är i det scenariot jag just nu har min akilleshäl. Allt det där andra -undervisa engelska, försöka kommunicera på två språk jag inte talar (spanska och quichwa) och hugga larver i träd - det kommer bli nog så spännande och intressant när vi väl är där. Men just nu ser jag bara framför mig en akrobatisering i myggnät.

Turupunta, Loreto, Ecuador. Det är där jag befinner mig snart. I en liten by som enligt utsago är JÄVLIGT isolerad. En timme ifrån en stad som enligt utsago är SKITLITEN. Och det ska bli så förbannat ascoolt! Jag kan inte vänta. Samtidigt som jag inte vågar. Samtidigt som jag bara vill komma iväg. Samtidigt som jag bara vill stanna i min säng. Samtidigt som jag vill att klockan ska rusa och jag ska leka med  barnen "syskonen". Samtidigt som jag vill att klockjäveln ska sluta ticka så att det fortfarande är tid kvar. Jag antar att det är det här som kallas resfeber.

Officiellt kan resan följas på mittecuador.blogg.se - men där kommer nog allt vara positivt. Trevligt. Ord-skrädande. Här blir det nog mer rått. Mer neurotiska sidor. Mer klagomål på kliande insektsbett. Och mer skräck över spindlar. Man väljer liksom själv vad man vill ha.

Och förresten kommer det råda rätt mycket internetbrist, så återupplivandet av den här bloggen kan mycket väl vara dödfött

Här sitter jag. Dricker vin, grinar och skriver novell. Och se nu bloggar jag ju också. Men det ska inte bli långvarigt. För jag inser att hur som helst kan man inte bete sig. Man kan inte bara sluta skriva, hoppas att folk ihärdigt ska titta in ändå, och sen plötsligt återuppta det. Nej, alldeles för långt avbrott verkade göra att jag tappade alla mina tre besökare...eller fyra kanske. Man ska inte tro att man är någon Steinbeck inte...och ingen Björn Ranelig heller, för den delen. Tack gode gud för det! Kanske är det så att jag numer har den mest hemliga blogg i internetvärlden - ingen som läser, ingen som vet om. Den absolut hemligaste bloggen...EVER

Två veckor. Redan. Sedan fot sattes på svensk mark. Värmländsk mark. Barnahemmets mark. Och i sanning blev barnet återuppstått i samma vanliga mönster. Så som det alltid är. Och givet är det väl så. Hände ingenting där, händer ingening här och skönt är väl det egentligen, på sitt eget lilla vis. Men konstigt är det - för även om tiden stod stilla också i helighetens land är man hemkommen med en uppsättning nya tankar, eller personlighetsdrag, eller åsiktsförändringar. För även om vardagen även där var slående har man gjort någonting, och något finns där som man inte riktigt kan förklara, eller vill. Och klättrar gör man på väggarna, med rastlösheten flåsande och brännande i nacken. Den leder ofta till komplikation.

Men hur som, kaffet är gott och vi slipper treva oss till den första klunken - hur ska det smaka? Är pulvret suspekt igen? Ja, nu kom den där konstiga smaken. Också dividerandet; vart kommer det ifrån? Bönan eller diskmedel? Diskmedel tror han såklart, ska alltid vara värst. Böna, säger jag. Har fått inta en lite mer 'osch då, äsch då' filosofi à la Gerd - någon måste ju vara balanserad. Här, i barnets hem slipper man sådana problem. Här smakar kaffet varken diskmedel eller dålig böna. Möjligen för svagt eller för starkt, men diskmedel? Nej, vet ni vad.

Här i barnets hem är allt som sig brukligt är, för i Tv 4 har Let's Dance inlett ännu en säsong och i Aftonbladet skrivs det om kulturbråk. Björn Ranelid är huvudpersonen, såklart - hur skulle man kunna ha kulturbråk utan Björn? Och så spekulerar vi i Ulf Lundell och vad allt detta ståhej handlar om. Så nu kan vi om något tala. Både Ranelid och Ulf - stora samtalsämnen. Särskilt Lundell för honom tycker vi om, hjärtligt.

Jo, så har två veckor gått och man försöker skaffa sig distans - den berömda distansen. Man försöker lista vad man lärde och vad man tyckte om och vad man ogillade. Ja, det sista kräver väl mer än ett papersark. Vad man tyckte om är lite lättare. Det var väl bara honom - men glad är jag ändå, för sällan träffar jag någon att göra genuin vän utav. Men så mycket lättare det varit annars. Om man sluppit att fästa sig vid något alls. Bara åka hem och lika glad vara för det. Varken sakna något eller någon.

Framför allt hade man sluppit sista obehagsdagen. Den som solkade det lilla fina man hade i Israel så mycket, så mycket. Och hur normalt och fint allt nu än föll ut, finns det där ändå kvar. Det märks. I ökad artighet och trevlighet, så naturligt att det blir onaturligt. Ibland men inte jämt. Men där, där är det. Och om man bara gjort så istället för så. Sagt det eller det. Eller bara dragit till - på käften och hårt. Fast det är klart; då hade det kanske inte funnits någon trevlighet alls nu. Och det vill man ju såklart inte. Utan träng undan, och glöm och förlåt. Men inte fan är det enkelt gjort. Icke.

Men sanden byttes till snö och en slags kyla mot en annan. Lakan + filt + sjal byttes till täcke. En vän mot många. Och himla fina har de ändå varit, de två veckorna. Så far vi strax till Malmö. Packa upp och ännu en vardag. vi kommer alltid vara ett med denna jävla vardag. För redan, har två veckor gått.

Surt ska man betala för de frukter man skördar. 8 öl, sänggång runt 4; upp kl 6 för heldagslektion i öken och 40 graders värme - det kändes vill jag lova. Oh, ja - det kännas ännu!

Men ändock - så värt det, det var!

'melankolisk rock-konsert med Eran Tzur' löd rubriken jag fastnade för. Och inte i stundentbarerna, ingenstans i närheten av universitet utan i 'staden'. På en plats där människor varken är amerikaner eller tyskar utan invånare. Jag går dit om jag så skola vandra ensam var min tanke, men Ismael nappade och väg banades för min första (enda?) riktigt trevliga kväll i den håla som Gud ironiskt nog glömde - men jo, Herren var måhända så upptagen i kreationen av det heliga landet att man får förlåta honom för detta misstag.

Eran Tzur - rockmusiker som vad det verkar varit en ikon här - men som av allt att döma gått samma väg till mötes som övrig israelisk kultur: det vill säga blivit undanskuffad av all skit som flödar från det stora landet i väst. Det var en hyfsat mager skara som tog emot Eran på den lilla (fantastiskt mysiga) baren/krogen/konsertstället(?), men de lät desto mer och trevligt var det. Sedan knepigt nog öldrickande med lärare och hemragglande i natten. I hemmiljö  - en riktigt trevlig kväll. I israelisk miljö - en alldeles fantastisk kväll.

Och inte kan jag hjälpa att undra över hur dessa människor som så gärna 'vill uppleva Israel' och 'träffa riktiga israeler' väljer att svänga de lurviga på studentbaren över gatan istället för att vandra neråt staden och lyssna till vad som faktiskt är en israelisk musiker, på en lokal bar dit lokala människor går. Vissa bollar flyga även över mitt huvud.

Själv är jag inte särdeles intresserad av att varken uppleva eller svänga något lurvigt. Och inte förstår jag riktigt heller hur tankegången gick där hemma på Rönnblomsgatan - jag som avskyr studentstäder där hemma väljer att försätta mig själv på en typisk studentort, och inte ens en vacker utan bara...sandig sådan. Jag är intresserad av att andas djupt, umgås med den mycket lilla skara människor jag genuint tycker om och genomleva ytterligare två månader av sand, konstbevattning och konstiga åsikter - från alla håll.

Nu ska jag slockna djupt i den pinnsäng som för första gången ser extremt bekväm ut, kurera min hälsa och sömnbehov och spara gårdagskvällen någonstans i det explderande huvudet; att plocka fram och tänka på när jag som bäst behöver.

Laila Tov.

Låååång djupdragen välbehagssuck. Att äntligen känna sig på plats, nöjd, tillfreds. Jag tror insikten kom idag -när man äntligen sa ifrån (även om bollen passerade högt över huvudet), och satte ord på det till en annan människa. Någon som sa -jag förstår dig. Och satte saker i perspektiv. Inte det att jag ogillar specifika personer här - men hela tiden? Jag orkar inte. Trots allt anser jag att om man vågar sätta sig på ett plan ensam till fjärran land, vågar man också gå till banken, affären eller biblioteket ensam. Men tydligen gäller inte detta alla. Och jag som så väl behöver det - ensamheten, känslan av att klara sig själv -göra saker på egen hand känner mig en smula kvävd, eller som han sa *absorbed* av den ständiga "låt oss göra det här tillsammans"-atmosfären.

NEJ - låt mig göra det ENSAM! Lägg dig inte i och jag är jag och du är du. Låt oss umgs ibland, men inte alltid och jämt. Gift och ska fira silverbröllop? Nej - vänner i en månad. Låt mig vara!

Men nu vet jag hur jag är och vem och allt det där - ensamvarg som njuter sällskap ibland. Tycker om att vistas men på egna vilkor och premisser. And if you want to count me, count me out!


Morgondagens förmiddag ägnas helhjärtat åt arabiska. Morgondagens eftermiddag ägnas helhjärtat åt upptäcktsvandring runt Be'er Sheva med Ismael.

Inget ska störa, ingen ska störa och huvudet ska vilande vara glatt

Hon hade 88 år på sig. Var hon tvungen att pricka in de månader jag inte är i Sverige?  Antar man 'ska' vara ledsen eller allt det där, men jag är bara förbannad - 88 jävla år

Efter intagande av halvflaskan rödvin och en fruktansvärd vodka anser jag tiden vara mogen att sammanfatta den gångna månaden i Israel. Nog vet även jag att det enda jag skrivit än så länge är ett tämligen deprimerande inlägg - så som man kan vänta sig av en flicka som mig. Och nog anser jag fortfarande föregående inlägg vara sant. Men kanske beror det helt sonika.  på någon slags orimlig förväntan över resan. En sådan förväntan då man tror att hela ens liv och bekymmer ska räta ut sig i samma stund man bryter ny mark. Måhända är det helt enkelt knepigt att leva i den lilla bubbla som en termin som denna innebär. Men nog om deprimerande före detta inlägg - min månad i Israel följer:

Lugnade ensam nerverna med ett vinglas på Kastrups flygplats den 11 september 2010. Aldrig förr har jag känt mig så ensam. Jo, kanske den gången jag spenderat dagen med mor och syster i Göteborg och ser dem vandra tillsammans mot tåget till Karlstad, för att av familjen mötas upp. Själv vandrade jag ensam mot det kalla, kala Malmö-tåget för att mötas av ingen utan ensam ta mig hem i den  mörka natten. Nåväl - ensam var jag då jag påbörjade min resa, utan minsta aning om vad som komma skulle. Och ensam var jag då jag mitt i natten landade på flygplatsen i Tel Aviv. Mina första timmar spenderades på internationell mark i väntsalen på en flygplats, men kaffe fanns att tillgå och oh så varm luften var.

Nog var jag till en början fast besluten om att betala 1200 kronor för taxi mellan flygplats och Be'er Sheva men i sista stund ändrar jag mig, tar tåget och sparar 1150 - tur var väl det med tanke på vad som komma skulle. Ty rumskompisar fattas mig ännu och ensam har jag fått köpa ett helt hushåll till 'lägenheten'. Allt har jag köpt förutom myrorna som dessvärre ingick.

Så, anländer till studentstaden gör jag och träffar första dagen Tania och Ismael - spanjorerna som tillsammans med ett stycke tyska och ett stycke holländska, kommit att bli mina närmsta allierade. Så börjar det rulla på med universitet och vardag - och det är väl till viss del detta jag menar med att inte 'känna någonting'. Det blev vardag så fort. Här finns ingen direkt kulturell chock, och tar man i beaktande att den enda riktigt långa resa jag innan gjort var den till Östafrika där alla intryck var så annorlunda, faller det sig kanske naturligt att man känner en viss tomhet på intryck i en västerländsk stat som denna.

Så staden jag bor i - Be'er Sheva. Jag lever i ett arkitektmässigt misstag med en aldrig så artificiellt grön gräsmatta där vin ofta intas. Vandrar man utanför grinden kastas man in i en ny version av filmen 'fyra nyanser av brunt'  - smutsigt, slitet, fattigt (ser det ut att vara). Inte är detta hela stadens sanning, det finns vissa finare delar också men den del av Be'er Sheva jag oftast ser kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än genom att citera Ismael:

"Is it Iraq? Is it Afghanistan? No! It's Be'er Sheva"

Så slutligen - en ytlig summering av de kurser jag läser:

Dilemmas and Critical decisions of the State of Israel - kan närmast betraktas som en mild variant av hjärntvätt till fördel för det israeliska samhället.

Cultural survival of Indigenous people - rena motsatsen till ovanstående kurs. Och då jag finner det lättare att sympatisera med den senare snarare än den förra kan denna kurs bäst sammanfattas med: "gör om, gör rätt2

Arabic for beginners - en av de kurser som intresserar mig mest samtidigt som den får mig att känna mig som mannaminnets största idiot varje onsdagseftermiddag.

The Israeli Mosaic - Intressant och något mer sansad kurs med insikt i israel, judendom och dess historia.

Violence in our lives - Fullständigt värdelös kurs i vilken jag finner noll och inget intresse.

Måhända är där något fel på mig, något allvarligt sådant - där felet ligger i att jag känner...ingenting. Jag kan inte minnas när det började, hur länge det hållit på eller varför. Men så ofta nu för tiden känner jag ingenting åt alla håll - vare sig glädje, rädsla eller något annat - låt det bara ske och vara och gå förbi. Jag orkar inte bry mig längre. Man kan tycka att nu sitter jag ändå här, i ett annat land med intryck och med människor jag verkligen kommit att gilla. Men jag känner det inte, inte på riktigt. Mer går tankarna och svaren mekaniskt - jo, såhär ska det vara när man är glad, hence - jag är glad. Men nej. Och det är inte pessismism som talar, det är inte hemlängtan och det är inte ledsamhet - det är just ingenting. Apati kallas det väl antar jag.

För här är verkligen bra (talat utifrån ett helt icke-politiskt, och enbart personlig trivselhetsmässigt perspektiv). Bättre än jag hoppats och allt det där.

Jag bara väntar på att få vakna igen.

Här ligger jag på Linneas golv och sneglar mot klockan. 12.32 blir till 12.33. En minut närmre, men minutrarna ticka så sakteliga. Någonstans i lägenheten hänger en klocka med tydligt tickande sekundrar. Har aldrig gillat de där klockorna som ticka så högljutt, än mindre nu...idag. Å ena sidan vilja skynda på dem, ticka fortare så vi är på gång någon gång: låt oss lyfta, landa, ta oss till staden och påbörja det som väntats på sedan oktober förra året. Å andra sidan vilja sakta ner dem, ticka långsammare eller inte alls. Låt mig stanna kvar och låta bli och vara trygg i vardagens tristess.  Och så denna ständiga vilja till att skita. Ja, det kanske kändes plötsligt och allt för avslöjande men nog har vi alla i någon mån ett tarmsystem kopplat till nervositet. Men man kan ju inte sitta där hela dagen. Samtidigt som man känner att man borde passa på. Verkligen knäppa upp byxan och sitta där till avfärd, för sen vet man inte när man får chansen. Runt klockan 8 imorgon bitti, när man äntligen bör vara framme om allt går som planerat. Men ska det första man säger i andra landet verkligen vara: "hello, I'm Frida. We're going to live together. It's nice to meet you but I have to shit". Kommer man någonsin återhämta sig från det mötet?

jahapp...hänt sedan sist: fantastisk semestervecka i Malmö - med promenader och vedbärning på skånska landbygden, samt käraste återräffar med människor man glömt att man saknat så ofantligt. Sen föräldraankomst för att vilja visa allt på för få dagar samtidig som regnet piskat våra kinder. Sedan tillbaka till Värmland för att försöka komma till ro. Syskonbarnens kramar och fina återseenden. Noel och Sofia och Peter. Alice och Malin. Gamla vänners återseenden på stans mest underbara restaurang. Kvällsdopp i Vänern med syster och hundar, och lika gärna kunde man kastats året tillbaka i tiden, till förra årets dopp i sjön och hemfärd över Kronoparken. Ty tiden stå stilla i barndomens landskap, med både gott och ont. Samma gnet och gnat om och om och om igen. Och förändringar märks mest i försämringar - äldre männniskor och äldre djur. Sjukdomar och helveten. Ansvar och skismer. Och stan tornar upp sig precis som förr, med skillnad i ett café eller två, och sjävklart är väl det. För har inget hänt de år man bott här, så händer såklart inget de månader man inte är här. Men så lätt glömmer man sådant, fast man å andra sidan är glad att känna varje stråk och bakgata. Och dumdristigt säker vandrar man vägarna hemåt när sommarnatt blir till sommargryning i Värmlands omhuldande natur.

Men egentligen är man såklart inte förvånad över bristen på stadens förändring, utan bristen på ens egen - eller snarare, hur lätt man halkar i gamla banor och blir till den man var. Åsikter utan gehör, och tankar som ej får ventileras. Då gör man det enda rätta - man tar fram citronvinet. Sedan dricker man det opp!

Rofylld. Jag hade glömt att man kunde känna sig så här rofylld. Elvis sjunger för mig. kaffet säger mig 'drick mig för att du tycker om mig, inte för att du behöver den falska energin jag ger' och smakar därmed ljuvligt. Efter två veckor av ångest, stress, mardrömmar och ständig huvudvärk känns den här stunden som den vackraste i livet. De senaste veckorna har varit ett rent helvete, med dysfunktionellt B-uppsatsskrivande men nu är den inne och eftersom handledaren var nöjd måste man väl tro på att vi klarar oss (även om jag måste tillägga att än vet vi ju inte om vi är godkända, för skriver jag inte det tror jag att Murphy straffar mig bara på jävelskap).

Man kan tycka att det vore väl inte hela världen om man inte klarar sig, var det verkligen värt att må åt helvete för i veckor? Värt att sova max 3 timmar/dygnet med tillhörande mardröm? Värt att sitta uppe hela natten och spotta ur sig sju sidors analys? Och i vanliga fall hade jag hållit med, men för mig handlade det inte om betyg. För mig handlade det om Israel - godkänd på 60 poäng annars blir det inte av. Och mellan dysfunktionellt arbete och sömnlöshet försökta jag skissa upp en reservplan. Hoppa av hela skiten? Flytta hem till Karlstad? Läsa någonting annat? Leva ensam? Bli gråhårig och gammal och en dag ringer grannen i vaktmästaren för att det luktar suspekt i trappuppgången?

Men nu är det gjort, nu är den inlämnad och nu kan man inte annat än vänta, hoppas och faktiskt tro att det gick vägen. Och bitarna börjar falla på plats. Jag vågar drömma lite om nästa termin, om de kurser som erjuds på Ben Gurion och allt det som under föregående veckor tornade upp sig som ett oöverstigligt berg ser nu snarare ut som Malmö stad - en och annan mindre kulle här och var.

Ett par veckor kvar i Malmö som ska bli så jävla trevliga. Och det kickstartades redan i torsdags med några kalla i Pildammsparken och ett välbehövligt lugn. Sen igår, pre-firades födelsedagen genom en heldag med de finaste av vänner - picknick (i spöregn) och dundermiddag på kvällen med ett stänk av alkohol under hela firandet.

Sen blir det till att åter slå sig till ro i föräldrahemmet. Träffa Noel för första gången, och hela skaran syskonbarn i lintottshår och blommiga sommarklänningar och jag ska vara den bästa lektant de kan önska sig. Och Mangskog - dit åker jag redan första helgen. Smörjer in hela mig i myggmedel, gräver mig en mask och sitter sedan där trampolinen en gång stod. Så ska jag sitta där i timmar, en öl bredvid, tugga på ett grässtrå, kanske lyssna till Allan Edwalls visor medan flötet på mitt metspö guppar långsamt. Strunt samma om det nappar - jag ska sitta där oavsett.

Några veckors arbete och äntligen känna att man gör någon nytta igen, kivas med arbetskamraterna. Avsluta arbetet, tillbaka till Malmö och Leonard Cohen. Sen, sen sitter jag kanske på ett flyg. På väg mot jordens erfarenhet.

Det kan väl aldrig vara normalt att sitta en lördagsnatt klockan 03.00, vara så uppåt väggarna sugen på nybryggt kaffe, och fnissa hysteriskt åt gamla Facebook-konversationer...

Vad som däremot Är normalt är att anse Yrrol vara den bästa svenska filmen genom tiderna och att anse Peter Dalle vara det största svenska geniet. Att be till Murphy om att sammaföra mig och Mr Dalle och göra honom far till mina barn - och nej, Sofia inte genom donation. Jag går gärna det traditionella sättet till väga med honom. Jag kan inte hjälpa att jag tycker han är lite småsexig - förstår du inte hur mycket briljant som måste röra sig i hans huvud???

Vad som heller inte kan vara normalt är att man nyss författat en liten 'kom ihåg-lista' med lustiga saker som måste bringas fram i ljuset under nästa Sofiasamtal.

Imorgon ska jag städa - den som stör min plan och får mig att göra något annat får fan komma hit och städa själv. Jag kan inte ha mattor av hundhår flygandes likt ökentorrbollar på golvet längre. Det är inte sunt! Jag vet att det här var ett extremt fattigt inlägg, men jag var tvungen att göra något medan kaffet rann genom filtret.

Och ja, jag kokade kaffe trots att klockan är 3 - nöden har ingen lag.

Så sakteliga drar tiden ihop sig till sommaren. Neil Young och The Shins har redan bytts ut i spelaren till förmån för Ted och Håkan. Vinterjackan, som just aldrig var någon vinterjacka, vilar sen länge i garderoben och till och med skinnjackan känns som en plåga för det mesta. Snart firar man födelsedagen som markerar att nu är sommaren här. Och då målar minnet av idyllen upp sig självt på näthinnan. Man ser sig köra den lilla landsvägen fram, med dans bort i vägen på högsta volym - dålig musiksmak? Nej, poesi om hemmanet. Och så undrar man varför man endast var där en gång förra sommaren, och frågar sig själv - ska det bli samma sak i år igen? Nej, det får det inte bli. I år är vi där varje ledig stund. Givetvis är det om Mangskog jag talar, och eftersom jag en gång redan skildrat denna bygd efter bästa förmåga tänker jag kort och gott plagiera mig själv. Så häll upp kaffet nu (en stor kopp ska det vara), dra på mysbyxorna, och stäng ute vägarnas bilbrus. Luta er tillbaka och ta del av paradiset på jorden:

Är du också trött på smogen? Trött på betong, bilars alarmerande tjut och stadens jäkt? Drömmer du dig tillbaka till dåtiden, det poetiska lugnet och naturens harmoni? Då vet jag stället för dig! Åk till Mangskog - de många konstnärernas och författarnas bygd. Mangskog - byn där tiden stå stilla, där fåglarne kvittra och råbockar tjuta om natten.

Mangskog är Tage Aurells hembygd, Gustaf Frödings rekreationsplats och barnmorskan Anna Närmans hem. Det är platsen där kärleken övervann allt, då Gustav Närman i ungdomens dagar vandrade över bergen till Gunnarskog för att träffa sin käresta.
I Mangskog finns gott om sevärdheter, sol och bad för hela familjen. Koppla av vid den stora sjön Mangens strand, eller besök den anrika hembygdsgården och den ståtliga Frödingstenen. I Mangskog löper vargarne, och fåren betar ändock tryggt i hagen - I Mangskog finns tid och rum för alla naturens skapelser.

Mangskog är platsen där Fröding vandrade kring. Där han skapade poesi och fann ro för konstnärssjälen. Här  skapade han dikten Dans bort i vägen; verket som handlar om bygdens invånare - om den snudiga Marja, Högvaltadrängen, den präktiga Takeneflickan Flaxman på Torpet och inte minst - Rekryten Pistol. Rekryten vars stuga vi återfinner endast ett stenkast från den egna bostaden Någorlunda. Där hade han sitt hem och där blomma liljekonvaljen om försommaren.

Bostaden Någorlunda, ja -mitt sommarhem. I denna charmiga bostad lyssna vi till älvens vilda brus, medan vi trivsamt avnjuta ett glas rött från den sekelskiftsgamla stolpboden. Sitter framför brasan vid den öppna spisen om kvällningen när daggen kylt ner våra barfotafötter. Om dagarne plockas blommor på ängen och om rofyllda morgnar vi pumpa vårt eget vatten. På utflykt vi gå i de djupa värmlandsskogarne då solen står högt på himlen och kantarellerna lysa gula på marken. Om kvällarne när skymningen faller på, när värmen blir till ljummen bris då vandra de förälskade nere i kärleksdungen.
Saknar man affärer, caféer och gatustråk ligger den idylliska småstaden Arvika inte mer än ett stenkast bort. Arvika - staden som med sin hamn utgjorde en viktig handelsplats vid förra sekelskiftet. Arvika - staden dit ungdomar vallfärda som om det vore Mecka varje år i augusti för att njuta av festivalfröjden, där den vuxna kan njuta av flott middag på en av Sveriges finare restauranger, Olsson brygga och där värmländskan klinga och sjunga.

Okej, det mesta var lögn. Visserligen tjuter råbocken om natten och nog står tiden stilla, men kanske inte alltid i den mest positiva bemärkelsen. Mangskog är landsbygden där skvaller sprider sig som en löpeld. Mangskog är byn vars ungdomar vallfärdar därifrån så fort de lämnar barnastadiet.

Sant är att Tage Aurell härstammar från bygden, men hur känd han är utanför Värmland kan kanske diskuteras. Sant är också Att Fröding ofta vandrade Mangskog trakter och att dikten Dans bort i Vägen utspelar sig här, men med tanke på hur saker och ting slutade för gamle mäster Fröding, är frågan hur pass rogivande hans strapatser verkigen var. Rekryten Pistol bodde visst alldeles i närheten av min sommarstuga Någorlunda, men mindre angenämt är kanske att hans efterkommande - Skansen - sköt sig i samma stuga ett antal år senare.

Den stora sjön Mangen är ingalunda särskilt stor. Den 'anrika' hembygdsgården är för det mesta igenbommad och besöks kanske mest frekvent för dess innehav av vattenklosett. Frödingstenen är egentligen ingenting annat än en tämligen oansenlig sten. Den charmiga bostaden då: nå förvisso finns där öppen spis, men det är måhända också allt. Och faluröda stugor förfalla så lätt när ingen har lust eller tid att måla och se efter. Den mycket gamla stolpboden - den brann faktiskt ner och fick ersättas med en ny och har således inte mer än högst trettio år på nacken - ungefär som biblioteket i Alexandria.


De flesta ängarna runtom Mangskog är igenvuxna med sly, de djupa skogarne är endera kalhyggen, eller döda och spöklika. Älven som flyter längs gården är i dess rätta ljus mer lik en bäck. Den enda varg vi någonsin sett ansågs vara en fara för allmänheten och sköts därför till döds och återfinns numer endast uppstoppad på museum. Vattnet i pumpen är inte drickbart och det mest genuina är kanske det utedass som står på en mark som familjen fortfarande arrenderar till en hyra av tjugo kronor om året. Den klassiska kärleksdungen existerade en gång, men idag finns där endast sly och platsen kallas i folkmun 'kröken'.

Beträffande Arvika, sant är att staden ligger ett stenkast från Mangskog, och att den en gång i tiden var en viktig handels- & försvarsort. Men det var då det. Nyligen utsågs staden istället till Sveriges tråkigaste småstad och den anrika restaurangen Olssons brygga gick under i de svåra översvämningarna som drog fram för ett antal år sedan.

Nåväl, varför smutskasta den sköna naturbeskrivning som rullades upp här ovan? För att belysa dess fulhet lite extra? Nej, snarare för att komma fram till en mycket viktig poäng: 

För utomstående är kanske Mangskog idag endast en förfallen gammal jordbruksort, men för mig symboliserar den ändå natur, frihet - min barndom. Det är mitt Eden och det är platsen där jag någon gång tänker gifta mig, åldras och begravas. (eller ja, åtminstone åldras och begravas. Det där med giftermål får jag väl ge upp).

Vill ni mig något i sommar, så träffas jag där. Och för att än en gång hedra Mäster Fröding, låter vi honom sätta punkt för mitt milslånga inlägg:

"Här var det skugga, Här var det sol.
Här var det gott om nattviol.
Den dungen är mig kär
Min barndom susar där"

Det finns tillfällen när man inget hellre vill än att krypa ner i sängen mellan sina föräldrar och känna tryggheten från den allra tidigaste barndomen omge en. Tillfällen när man förbannar att man flyttat femtio mil bort och ligger ensam och ödslig i en helt annan del av landet. I natt var ett sådant tillfälle.

Krångel med Israel, vet varken ut eller in. Och har ältat så mycket att samma trötthet som man känner efter timmar av oavbruten gråt, nu översköljer mig. Jag har inte gråtit dock, bara ältat. Och funderat. Och varit dekadent.

Till slut gjorde jag det enda rätta, snörade skorna, och begav mig ut i jakt på en flaska vin. (Inte på natten alltså, utan nu under dagen. Och jakten bestod mest i ett promenerande till Värnhemstorget). Så nu sitter jag här - liter mer avtrubbad, lite mindre fylld av ångest. Men med ett stort frågetecken blinkandes i huvudet. Och det enda jag egentligen vill göra just nu är att sätta mig på tåget, och byta Malmö-nyckeln mot Karlstads. Stiga in i huset, och känna doften av 'hemma' slå emot en. Sen kanske jag inte riktigt vill glida ner i sängen, mellan mor och far - far snarkar på tok för högt, jag har blivit på tok för stor (som i bred, inte vuxen) och framförallt var den där platsen aldrig särskilt bekväm eftersom man alltid hamnade i skarven.

Men jag vill känna barndomens trygghet av att allting ordnar sig, man är inte ensam i sin ångest.

Jag framställer ju gärna mig själv som något negativ och hatiskt mot allt och alla, men när det kommer till kritan finns det ju få saker som jag verkligen avskyr -ja, alltså jag menar genuint hatar. Jag kan ju exempelvis inte, med handen på Murphys lag, säga att jag på fullt allvar hatar mänskligheten - även om det ibland vore lockande.

Men för att min jargong inte helt ska urlakas kan det kanske vara på sin plats att rikta fokus åt en av de saker som jag verkligen på allvar känner avsky emot, något som får ögonen att svartna långt ner i dess hålor. Jag talar så klart om min fantastiska telefonoperatör 3. Jag var där idag - min telefon mår så att säga inte något vidare, men eftersom efterfrågan på lånetelefoner tydligen är bra mycket större än utbudet, och jag trots allt inte vill leva helt utan, får jag vårda min trashank så ömt och gott det går ett tag till.

Nåväl, fine om det inte finns någon lånetelefon till handa då. Det är inte vad som irriterar mig mest. Det som irriterar mig å det grövsta är att jag aldrig varit inne i en 3-butik där personalen inte utgörs av de vackraste av manliga exemplar. Har man på allvar som affärsidé att enbart anställa snygga killar? Som samtidigt som de berättar att de TYVÄRR inte kan hjälpa till tittar en i ögonen och är så otroligt ledsna. Det kan inte finnas någon på denna jord som är 'så hemskt ledsna' lika ofta som säljarna på 3. 

Och det enda man vill göra är att skrika i slow-motion och på filmmanér (sådär så att salivet yr och deras hår blåser) att det fungerar inte! Dina ursäkter biter inte! Jag vill ha en telefon som fungerar, inte en falsk och påkopplad charm och jag tycker inte att 'picture perfect' är särskilt snyggt! Plågsamt nog vet man att mest hatar man det nog för att man en gång trots allt föll för det:

visst, situationen var ultimat för Mr Picture perfect - min dåvarande telefon var på lagning, självkänslan var säkert låg, och han var en duktig säljare. Men nog fan blev man lite knäsvag av att höra sitt namn sådär många gånger, och visst drogs man in i de där förbannade ögonen samtidigt som en röst ekade att det här var under ens egen värdihet. Förlöjligandet sköljde över en, när man först dyrt och heligt svurit på att det spelade ingen roll vad han sa för jag skulle ingenting ha, och plötsligt spatserade man ut med både telefon och bredband. Grundlurad förstås, men ändå med en viss svaghet i kroppen.

Och såhär efteråt, när man inser vilken jävla skit det var alltsammans, då fylls den där svagheten i kroppen istället av skam. Och den enda rösten som ekar i huvudet är den som tillhör Hotellmanagern (eller vad fan han är) i Dirty Dancing. Ni vet, när han förklarar för servitörerna hur de ska bete sig mot gästerna:

"and show the goddamn daughters a good time. All the daughters, even the dogs"

Och det är väl så de ser en, som en av hundarna - men jag kan berätta att jag föll kanske för det en gång. Inte en gång till. Nu får ni vara hur jävla charmiga ni vill, och ni kan be om ursäkt från djupet av era blå ögon. Jag vet att vi inte ska ligga ändå, och jag vill bara ha min telefon. Det är allt!

En människa kan vara dum i huvudet på så många olika plan. Idag har jag upplevt min egen dumhet på åtminstone fyra spännande vis; för vilka jag nu tänker redogöra:

1. Jag har nu väntat på mitt tentaresultat i 3.5 vecka. Gruvat mig vore synd att säga att jag gjort, för jag börjar så smått inse att även om jag inte själv förstår varför, brukar mina tentor gå hem hos lärarna. Och även jag inser att det vore ologiskt att gå från en serie vg:n till ett underkänt för samma prestation. Så gruvat mig har jag väl inte direkt gjort, även om man aldrig så noga kan veta med de där hemtentorna. Idag kom resultatet i form av ett vg vilket såklart var trevligt. Men när jag kollade den engelska betygskalan och låg på ett B istället för A - då blev jag generande nog besviken. Och det tycker inte ens jag är okej! Man blir inte besviken över en sådan sak, JAG blir inte besviken över det.  Jag har fått B förut och inte har jag blivit besviken över det. Men tro fan att idag blev jag det...så nu sitter jag här - besviken över att jag blev just besviken!

2. En vän i projektplansarbetet frågade om vi skulle cykelsällskapa till projektplansarbetandet imorgon. Vi ska ses klockan 10 och för mig är klockan 10 obeskrivligt tidigt. Jag är inte mycket till människa vid sådana tillfällen och att cykla med snålblåst i ansiktet är för mig som att springa i sirap - jag orkar inte vara trevlig på en cykel klockan 10 på morgonen. Så efter lite övervägande insåg jag att jag måste säga som det är, och avböjde således sällskap med referens till min bitterhet och mitt morgonhumör. Tack och lov såg hon det lustiga i det, men ändock - helt friskt är det ju inte.

3. Plugga - varför pluggar jag inte? Varför sitter jag här och bloggar om min dumhet istället för att ta tag i det jävla skrivandet. Jag skulle ju plugga igår, men gjorde det inte och lovade att idag börjar jag istället. Men det gör jag ju inte. Jag sitter ju här, och bloggar om besvikelser och bitterhet.

4. Jag tänkte jag skulle ge kräket lite uppmärksamhet och brottas med henne - så jag slänger mig i sängen, men med lite för mycket kraft. Välter över på nacke med benen i vädret och inser att Herre Gud jag kommer välta ner TV:n. Men lyckas stanna upp i kullerbyttan och överväga alternativen. Så en stund ligger jag faktiskt där på nacken, inser att jag kan inte hamna rätt igen, men JAG MÅSTE RÄDDA TV:N och lyckas förflytta mig någon centimeter för att slutföra min bytta precis bredvid - rätt ner i golvet. Där låg jag sen en stund med hunden över mig och begrundade med fascination min förmåga att göra en bakåtkullerbytta.

Låt oss som avslutning citera min ovän Buzz - "Det är som om tolv livstiders dumhet samlats i en"

Följande inlägg är riktat som en känga rätt upp där solen aldrig lyser till Sofia, Britta och Börje - med andra ord till er som först avrådde mig å det bestämdaste, och sen idiotförklarde mig när jag väl beslutat att trots allt frakta hunden från Värmland till Skåne. Känn er så bortgjorda, ty detta kan ha varit mitt klokaste val någonsin:

För att ni riktigt ska förstå er egen dumhet, kommer jag nu att trycka upp den i ansiktet på er - både skriftligen och med bildbevis, så luta er tillbaka och känn hur den idioti ni ville skuldbelägga mig med, istället rusar genom era egna vener:

Låt oss först vrida tiden någon månad tillbaka, till en helt vanlig lördag i mitt liv. Klockan står nog på ca 13.30 -14.00, när jag inser att sova - det kan jag helt enkelt inte göra längre. Upp måste jag gå. Trött och jävlig reser jag mig ur sängen men en huvudvärk som säger att när man sover så här länge är dagen förstörd, huvudet kommer att fortsätta värka och inget konstruktivt kan komma ur denna dag. Kaffe dricks i sönderslitna pyamasbyxor, datorn kollas och framför TV:n jag hamnar. Där sitter jag länge, klockan blir till eftermiddag. Så ska jag kanske till att 'planera kvällen' och låt oss säga att jag, som oftast, inte har några umgängesplaner. Istället ser vi vad TV-tablån erbjuder och lägger alltså upp eftermiddag och kväll schematiskt efter programutbudet. Middag lagas någon gång med diverse halvfabrikat och säkerligen finns någon snack-aktig sörja. Så lunkar timmarna på och lördagen ebbar ut i ett töcken av absolut ingenting alls, bara för att reproducera sig dagen efter igen. Den växande högen med plugg lämnas orörd fram till tentaveckan som präglas av prestationsångest och förbannelsee.

Men så händer någonting: till Karlstad vi far och med oss tillbaka har vi det svarta kräket - just detsamma som ni så högljutt och självgott idiotförklarade mig över. Låt oss nu beskriva denna lördag, som i stort inte varit så annorlunda - inga planer, inget umgänge:

Klockan stod idag faktiskt nästan på 12, men jag vill påpeka att detta sannolikt berodde på en ansenlig mängd rosé kvällen innan. De senaste veckorna har uret annars aldrig passerat 11. Nåväl, vaknade gjorde jag av att jag, som brukligt numer, skedade med kräket vars huvud vilade på min arm. Upp vi for i ovan nämnda pyamasbyxa för en kortare rastning, vapå kaffe och datorsudd och faktiskt en frukost följde. Vi vaknade till någon timme, innan pyamas byttes mot kommunbyxa och långpromenaden påbörjades, trots en tämligen blåsig och rå aprildag. Väl inne igen någon timme senare, satte vi oss ändock till ro i soffan för att ännu en gång njuta av gårdagens Så ska det låta. Visa vid vindens ängar värmde mitt hjärta och jag fylldes med ett välmående som jag sällan känner.
Ännu ett par timmars lugn följde och en smula dansade vi till vinylen och Simon & Garfunkel.

Plötsligt var klockan närmare 19 och solen kunde faktiskt skymtas ovan molnen -kvällspromenad låter fint! Så lunkade vi någon halvtimme i gemytlig trevnad innan hemgång och matlagning påbörjas - äkta matlagning, med riktiga råvaror och som sig bör en halvt glas matvin till. Så lite Körslag och annan dålig TV, men med en insikt om att - Herre Gud, man borde nog ha pluggat lite. Och visst, vi satte oss ner en stund. Plöjde hundra sidor. En plågsam insikt om att detta är alldeles för lite måhända, men ändock!

Möjligtvis ser ni nu ett mönster - ni kanske förstår att den enda som idiotförklaras bör är ni själva. Ni som förkastade idén om att ta med ett fyrfota kräk ner till våren. Och visst, helt fel har ni ju inte. Diverse hundhår far omkring, och ett par gånger har jag varit nära att snubbla över henne för att slå mig riktigt illa. MEN, vad hundåren beträffar orkar jag numer resa mig ur sofflänge och damma. Vad möjliga fall beträffar har jag ännu inte fallit - och även om jag gör det kändes risken att på grund av ohälsa avlida i förtid synnerligen mer markant än att avlida i illa fall (och nu gör jag väl snart det, för att jag hånade Murphy på det viset).

Men om ni ännu inte är överbevisade, ni självgoda besserwissrar ska ni få möjlighet att titta på resultat av livfulla ögon och rosiga kinder, döm sedan själva vem som det längsta strået drog:



Frida utan hund (titta så deprimerad)



Titta så lycklig!