Nej! Det är Be'er Sheva!
Efter intagande av halvflaskan rödvin och en fruktansvärd vodka anser jag tiden vara mogen att sammanfatta den gångna månaden i Israel. Nog vet även jag att det enda jag skrivit än så länge är ett tämligen deprimerande inlägg - så som man kan vänta sig av en flicka som mig. Och nog anser jag fortfarande föregående inlägg vara sant. Men kanske beror det helt sonika. på någon slags orimlig förväntan över resan. En sådan förväntan då man tror att hela ens liv och bekymmer ska räta ut sig i samma stund man bryter ny mark. Måhända är det helt enkelt knepigt att leva i den lilla bubbla som en termin som denna innebär. Men nog om deprimerande före detta inlägg - min månad i Israel följer:
Lugnade ensam nerverna med ett vinglas på Kastrups flygplats den 11 september 2010. Aldrig förr har jag känt mig så ensam. Jo, kanske den gången jag spenderat dagen med mor och syster i Göteborg och ser dem vandra tillsammans mot tåget till Karlstad, för att av familjen mötas upp. Själv vandrade jag ensam mot det kalla, kala Malmö-tåget för att mötas av ingen utan ensam ta mig hem i den mörka natten. Nåväl - ensam var jag då jag påbörjade min resa, utan minsta aning om vad som komma skulle. Och ensam var jag då jag mitt i natten landade på flygplatsen i Tel Aviv. Mina första timmar spenderades på internationell mark i väntsalen på en flygplats, men kaffe fanns att tillgå och oh så varm luften var.
Nog var jag till en början fast besluten om att betala 1200 kronor för taxi mellan flygplats och Be'er Sheva men i sista stund ändrar jag mig, tar tåget och sparar 1150 - tur var väl det med tanke på vad som komma skulle. Ty rumskompisar fattas mig ännu och ensam har jag fått köpa ett helt hushåll till 'lägenheten'. Allt har jag köpt förutom myrorna som dessvärre ingick.
Så, anländer till studentstaden gör jag och träffar första dagen Tania och Ismael - spanjorerna som tillsammans med ett stycke tyska och ett stycke holländska, kommit att bli mina närmsta allierade. Så börjar det rulla på med universitet och vardag - och det är väl till viss del detta jag menar med att inte 'känna någonting'. Det blev vardag så fort. Här finns ingen direkt kulturell chock, och tar man i beaktande att den enda riktigt långa resa jag innan gjort var den till Östafrika där alla intryck var så annorlunda, faller det sig kanske naturligt att man känner en viss tomhet på intryck i en västerländsk stat som denna.
Så staden jag bor i - Be'er Sheva. Jag lever i ett arkitektmässigt misstag med en aldrig så artificiellt grön gräsmatta där vin ofta intas. Vandrar man utanför grinden kastas man in i en ny version av filmen 'fyra nyanser av brunt' - smutsigt, slitet, fattigt (ser det ut att vara). Inte är detta hela stadens sanning, det finns vissa finare delar också men den del av Be'er Sheva jag oftast ser kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än genom att citera Ismael:
"Is it Iraq? Is it Afghanistan? No! It's Be'er Sheva"
Så slutligen - en ytlig summering av de kurser jag läser:
Dilemmas and Critical decisions of the State of Israel - kan närmast betraktas som en mild variant av hjärntvätt till fördel för det israeliska samhället.
Cultural survival of Indigenous people - rena motsatsen till ovanstående kurs. Och då jag finner det lättare att sympatisera med den senare snarare än den förra kan denna kurs bäst sammanfattas med: "gör om, gör rätt2
Arabic for beginners - en av de kurser som intresserar mig mest samtidigt som den får mig att känna mig som mannaminnets största idiot varje onsdagseftermiddag.
The Israeli Mosaic - Intressant och något mer sansad kurs med insikt i israel, judendom och dess historia.
Violence in our lives - Fullständigt värdelös kurs i vilken jag finner noll och inget intresse.
Lugnade ensam nerverna med ett vinglas på Kastrups flygplats den 11 september 2010. Aldrig förr har jag känt mig så ensam. Jo, kanske den gången jag spenderat dagen med mor och syster i Göteborg och ser dem vandra tillsammans mot tåget till Karlstad, för att av familjen mötas upp. Själv vandrade jag ensam mot det kalla, kala Malmö-tåget för att mötas av ingen utan ensam ta mig hem i den mörka natten. Nåväl - ensam var jag då jag påbörjade min resa, utan minsta aning om vad som komma skulle. Och ensam var jag då jag mitt i natten landade på flygplatsen i Tel Aviv. Mina första timmar spenderades på internationell mark i väntsalen på en flygplats, men kaffe fanns att tillgå och oh så varm luften var.
Nog var jag till en början fast besluten om att betala 1200 kronor för taxi mellan flygplats och Be'er Sheva men i sista stund ändrar jag mig, tar tåget och sparar 1150 - tur var väl det med tanke på vad som komma skulle. Ty rumskompisar fattas mig ännu och ensam har jag fått köpa ett helt hushåll till 'lägenheten'. Allt har jag köpt förutom myrorna som dessvärre ingick.
Så, anländer till studentstaden gör jag och träffar första dagen Tania och Ismael - spanjorerna som tillsammans med ett stycke tyska och ett stycke holländska, kommit att bli mina närmsta allierade. Så börjar det rulla på med universitet och vardag - och det är väl till viss del detta jag menar med att inte 'känna någonting'. Det blev vardag så fort. Här finns ingen direkt kulturell chock, och tar man i beaktande att den enda riktigt långa resa jag innan gjort var den till Östafrika där alla intryck var så annorlunda, faller det sig kanske naturligt att man känner en viss tomhet på intryck i en västerländsk stat som denna.
Så staden jag bor i - Be'er Sheva. Jag lever i ett arkitektmässigt misstag med en aldrig så artificiellt grön gräsmatta där vin ofta intas. Vandrar man utanför grinden kastas man in i en ny version av filmen 'fyra nyanser av brunt' - smutsigt, slitet, fattigt (ser det ut att vara). Inte är detta hela stadens sanning, det finns vissa finare delar också men den del av Be'er Sheva jag oftast ser kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än genom att citera Ismael:
"Is it Iraq? Is it Afghanistan? No! It's Be'er Sheva"
Så slutligen - en ytlig summering av de kurser jag läser:
Dilemmas and Critical decisions of the State of Israel - kan närmast betraktas som en mild variant av hjärntvätt till fördel för det israeliska samhället.
Cultural survival of Indigenous people - rena motsatsen till ovanstående kurs. Och då jag finner det lättare att sympatisera med den senare snarare än den förra kan denna kurs bäst sammanfattas med: "gör om, gör rätt2
Arabic for beginners - en av de kurser som intresserar mig mest samtidigt som den får mig att känna mig som mannaminnets största idiot varje onsdagseftermiddag.
The Israeli Mosaic - Intressant och något mer sansad kurs med insikt i israel, judendom och dess historia.
Violence in our lives - Fullständigt värdelös kurs i vilken jag finner noll och inget intresse.
Kommentarer
Trackback
