Eran Tzur
Surt ska man betala för de frukter man skördar. 8 öl, sänggång runt 4; upp kl 6 för heldagslektion i öken och 40 graders värme - det kändes vill jag lova. Oh, ja - det kännas ännu!
Men ändock - så värt det, det var!
'melankolisk rock-konsert med Eran Tzur' löd rubriken jag fastnade för. Och inte i stundentbarerna, ingenstans i närheten av universitet utan i 'staden'. På en plats där människor varken är amerikaner eller tyskar utan invånare. Jag går dit om jag så skola vandra ensam var min tanke, men Ismael nappade och väg banades för min första (enda?) riktigt trevliga kväll i den håla som Gud ironiskt nog glömde - men jo, Herren var måhända så upptagen i kreationen av det heliga landet att man får förlåta honom för detta misstag.
Eran Tzur - rockmusiker som vad det verkar varit en ikon här - men som av allt att döma gått samma väg till mötes som övrig israelisk kultur: det vill säga blivit undanskuffad av all skit som flödar från det stora landet i väst. Det var en hyfsat mager skara som tog emot Eran på den lilla (fantastiskt mysiga) baren/krogen/konsertstället(?), men de lät desto mer och trevligt var det. Sedan knepigt nog öldrickande med lärare och hemragglande i natten. I hemmiljö - en riktigt trevlig kväll. I israelisk miljö - en alldeles fantastisk kväll.
Och inte kan jag hjälpa att undra över hur dessa människor som så gärna 'vill uppleva Israel' och 'träffa riktiga israeler' väljer att svänga de lurviga på studentbaren över gatan istället för att vandra neråt staden och lyssna till vad som faktiskt är en israelisk musiker, på en lokal bar dit lokala människor går. Vissa bollar flyga även över mitt huvud.
Själv är jag inte särdeles intresserad av att varken uppleva eller svänga något lurvigt. Och inte förstår jag riktigt heller hur tankegången gick där hemma på Rönnblomsgatan - jag som avskyr studentstäder där hemma väljer att försätta mig själv på en typisk studentort, och inte ens en vacker utan bara...sandig sådan. Jag är intresserad av att andas djupt, umgås med den mycket lilla skara människor jag genuint tycker om och genomleva ytterligare två månader av sand, konstbevattning och konstiga åsikter - från alla håll.
Nu ska jag slockna djupt i den pinnsäng som för första gången ser extremt bekväm ut, kurera min hälsa och sömnbehov och spara gårdagskvällen någonstans i det explderande huvudet; att plocka fram och tänka på när jag som bäst behöver.
Laila Tov.
Men ändock - så värt det, det var!
'melankolisk rock-konsert med Eran Tzur' löd rubriken jag fastnade för. Och inte i stundentbarerna, ingenstans i närheten av universitet utan i 'staden'. På en plats där människor varken är amerikaner eller tyskar utan invånare. Jag går dit om jag så skola vandra ensam var min tanke, men Ismael nappade och väg banades för min första (enda?) riktigt trevliga kväll i den håla som Gud ironiskt nog glömde - men jo, Herren var måhända så upptagen i kreationen av det heliga landet att man får förlåta honom för detta misstag.
Eran Tzur - rockmusiker som vad det verkar varit en ikon här - men som av allt att döma gått samma väg till mötes som övrig israelisk kultur: det vill säga blivit undanskuffad av all skit som flödar från det stora landet i väst. Det var en hyfsat mager skara som tog emot Eran på den lilla (fantastiskt mysiga) baren/krogen/konsertstället(?), men de lät desto mer och trevligt var det. Sedan knepigt nog öldrickande med lärare och hemragglande i natten. I hemmiljö - en riktigt trevlig kväll. I israelisk miljö - en alldeles fantastisk kväll.
Och inte kan jag hjälpa att undra över hur dessa människor som så gärna 'vill uppleva Israel' och 'träffa riktiga israeler' väljer att svänga de lurviga på studentbaren över gatan istället för att vandra neråt staden och lyssna till vad som faktiskt är en israelisk musiker, på en lokal bar dit lokala människor går. Vissa bollar flyga även över mitt huvud.
Själv är jag inte särdeles intresserad av att varken uppleva eller svänga något lurvigt. Och inte förstår jag riktigt heller hur tankegången gick där hemma på Rönnblomsgatan - jag som avskyr studentstäder där hemma väljer att försätta mig själv på en typisk studentort, och inte ens en vacker utan bara...sandig sådan. Jag är intresserad av att andas djupt, umgås med den mycket lilla skara människor jag genuint tycker om och genomleva ytterligare två månader av sand, konstbevattning och konstiga åsikter - från alla håll.
Nu ska jag slockna djupt i den pinnsäng som för första gången ser extremt bekväm ut, kurera min hälsa och sömnbehov och spara gårdagskvällen någonstans i det explderande huvudet; att plocka fram och tänka på när jag som bäst behöver.
Laila Tov.
äntligen
Låååång djupdragen välbehagssuck. Att äntligen känna sig på plats, nöjd, tillfreds. Jag tror insikten kom idag -när man äntligen sa ifrån (även om bollen passerade högt över huvudet), och satte ord på det till en annan människa. Någon som sa -jag förstår dig. Och satte saker i perspektiv. Inte det att jag ogillar specifika personer här - men hela tiden? Jag orkar inte. Trots allt anser jag att om man vågar sätta sig på ett plan ensam till fjärran land, vågar man också gå till banken, affären eller biblioteket ensam. Men tydligen gäller inte detta alla. Och jag som så väl behöver det - ensamheten, känslan av att klara sig själv -göra saker på egen hand känner mig en smula kvävd, eller som han sa *absorbed* av den ständiga "låt oss göra det här tillsammans"-atmosfären.
NEJ - låt mig göra det ENSAM! Lägg dig inte i och jag är jag och du är du. Låt oss umgs ibland, men inte alltid och jämt. Gift och ska fira silverbröllop? Nej - vänner i en månad. Låt mig vara!
Men nu vet jag hur jag är och vem och allt det där - ensamvarg som njuter sällskap ibland. Tycker om att vistas men på egna vilkor och premisser. And if you want to count me, count me out!
Morgondagens förmiddag ägnas helhjärtat åt arabiska. Morgondagens eftermiddag ägnas helhjärtat åt upptäcktsvandring runt Be'er Sheva med Ismael.
Inget ska störa, ingen ska störa och huvudet ska vilande vara glatt
NEJ - låt mig göra det ENSAM! Lägg dig inte i och jag är jag och du är du. Låt oss umgs ibland, men inte alltid och jämt. Gift och ska fira silverbröllop? Nej - vänner i en månad. Låt mig vara!
Men nu vet jag hur jag är och vem och allt det där - ensamvarg som njuter sällskap ibland. Tycker om att vistas men på egna vilkor och premisser. And if you want to count me, count me out!
Morgondagens förmiddag ägnas helhjärtat åt arabiska. Morgondagens eftermiddag ägnas helhjärtat åt upptäcktsvandring runt Be'er Sheva med Ismael.
Inget ska störa, ingen ska störa och huvudet ska vilande vara glatt
..
Hon hade 88 år på sig. Var hon tvungen att pricka in de månader jag inte är i Sverige? Antar man 'ska' vara ledsen eller allt det där, men jag är bara förbannad - 88 jävla år
Nej! Det är Be'er Sheva!
Efter intagande av halvflaskan rödvin och en fruktansvärd vodka anser jag tiden vara mogen att sammanfatta den gångna månaden i Israel. Nog vet även jag att det enda jag skrivit än så länge är ett tämligen deprimerande inlägg - så som man kan vänta sig av en flicka som mig. Och nog anser jag fortfarande föregående inlägg vara sant. Men kanske beror det helt sonika. på någon slags orimlig förväntan över resan. En sådan förväntan då man tror att hela ens liv och bekymmer ska räta ut sig i samma stund man bryter ny mark. Måhända är det helt enkelt knepigt att leva i den lilla bubbla som en termin som denna innebär. Men nog om deprimerande före detta inlägg - min månad i Israel följer:
Lugnade ensam nerverna med ett vinglas på Kastrups flygplats den 11 september 2010. Aldrig förr har jag känt mig så ensam. Jo, kanske den gången jag spenderat dagen med mor och syster i Göteborg och ser dem vandra tillsammans mot tåget till Karlstad, för att av familjen mötas upp. Själv vandrade jag ensam mot det kalla, kala Malmö-tåget för att mötas av ingen utan ensam ta mig hem i den mörka natten. Nåväl - ensam var jag då jag påbörjade min resa, utan minsta aning om vad som komma skulle. Och ensam var jag då jag mitt i natten landade på flygplatsen i Tel Aviv. Mina första timmar spenderades på internationell mark i väntsalen på en flygplats, men kaffe fanns att tillgå och oh så varm luften var.
Nog var jag till en början fast besluten om att betala 1200 kronor för taxi mellan flygplats och Be'er Sheva men i sista stund ändrar jag mig, tar tåget och sparar 1150 - tur var väl det med tanke på vad som komma skulle. Ty rumskompisar fattas mig ännu och ensam har jag fått köpa ett helt hushåll till 'lägenheten'. Allt har jag köpt förutom myrorna som dessvärre ingick.
Så, anländer till studentstaden gör jag och träffar första dagen Tania och Ismael - spanjorerna som tillsammans med ett stycke tyska och ett stycke holländska, kommit att bli mina närmsta allierade. Så börjar det rulla på med universitet och vardag - och det är väl till viss del detta jag menar med att inte 'känna någonting'. Det blev vardag så fort. Här finns ingen direkt kulturell chock, och tar man i beaktande att den enda riktigt långa resa jag innan gjort var den till Östafrika där alla intryck var så annorlunda, faller det sig kanske naturligt att man känner en viss tomhet på intryck i en västerländsk stat som denna.
Så staden jag bor i - Be'er Sheva. Jag lever i ett arkitektmässigt misstag med en aldrig så artificiellt grön gräsmatta där vin ofta intas. Vandrar man utanför grinden kastas man in i en ny version av filmen 'fyra nyanser av brunt' - smutsigt, slitet, fattigt (ser det ut att vara). Inte är detta hela stadens sanning, det finns vissa finare delar också men den del av Be'er Sheva jag oftast ser kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än genom att citera Ismael:
"Is it Iraq? Is it Afghanistan? No! It's Be'er Sheva"
Så slutligen - en ytlig summering av de kurser jag läser:
Dilemmas and Critical decisions of the State of Israel - kan närmast betraktas som en mild variant av hjärntvätt till fördel för det israeliska samhället.
Cultural survival of Indigenous people - rena motsatsen till ovanstående kurs. Och då jag finner det lättare att sympatisera med den senare snarare än den förra kan denna kurs bäst sammanfattas med: "gör om, gör rätt2
Arabic for beginners - en av de kurser som intresserar mig mest samtidigt som den får mig att känna mig som mannaminnets största idiot varje onsdagseftermiddag.
The Israeli Mosaic - Intressant och något mer sansad kurs med insikt i israel, judendom och dess historia.
Violence in our lives - Fullständigt värdelös kurs i vilken jag finner noll och inget intresse.
Lugnade ensam nerverna med ett vinglas på Kastrups flygplats den 11 september 2010. Aldrig förr har jag känt mig så ensam. Jo, kanske den gången jag spenderat dagen med mor och syster i Göteborg och ser dem vandra tillsammans mot tåget till Karlstad, för att av familjen mötas upp. Själv vandrade jag ensam mot det kalla, kala Malmö-tåget för att mötas av ingen utan ensam ta mig hem i den mörka natten. Nåväl - ensam var jag då jag påbörjade min resa, utan minsta aning om vad som komma skulle. Och ensam var jag då jag mitt i natten landade på flygplatsen i Tel Aviv. Mina första timmar spenderades på internationell mark i väntsalen på en flygplats, men kaffe fanns att tillgå och oh så varm luften var.
Nog var jag till en början fast besluten om att betala 1200 kronor för taxi mellan flygplats och Be'er Sheva men i sista stund ändrar jag mig, tar tåget och sparar 1150 - tur var väl det med tanke på vad som komma skulle. Ty rumskompisar fattas mig ännu och ensam har jag fått köpa ett helt hushåll till 'lägenheten'. Allt har jag köpt förutom myrorna som dessvärre ingick.
Så, anländer till studentstaden gör jag och träffar första dagen Tania och Ismael - spanjorerna som tillsammans med ett stycke tyska och ett stycke holländska, kommit att bli mina närmsta allierade. Så börjar det rulla på med universitet och vardag - och det är väl till viss del detta jag menar med att inte 'känna någonting'. Det blev vardag så fort. Här finns ingen direkt kulturell chock, och tar man i beaktande att den enda riktigt långa resa jag innan gjort var den till Östafrika där alla intryck var så annorlunda, faller det sig kanske naturligt att man känner en viss tomhet på intryck i en västerländsk stat som denna.
Så staden jag bor i - Be'er Sheva. Jag lever i ett arkitektmässigt misstag med en aldrig så artificiellt grön gräsmatta där vin ofta intas. Vandrar man utanför grinden kastas man in i en ny version av filmen 'fyra nyanser av brunt' - smutsigt, slitet, fattigt (ser det ut att vara). Inte är detta hela stadens sanning, det finns vissa finare delar också men den del av Be'er Sheva jag oftast ser kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än genom att citera Ismael:
"Is it Iraq? Is it Afghanistan? No! It's Be'er Sheva"
Så slutligen - en ytlig summering av de kurser jag läser:
Dilemmas and Critical decisions of the State of Israel - kan närmast betraktas som en mild variant av hjärntvätt till fördel för det israeliska samhället.
Cultural survival of Indigenous people - rena motsatsen till ovanstående kurs. Och då jag finner det lättare att sympatisera med den senare snarare än den förra kan denna kurs bäst sammanfattas med: "gör om, gör rätt2
Arabic for beginners - en av de kurser som intresserar mig mest samtidigt som den får mig att känna mig som mannaminnets största idiot varje onsdagseftermiddag.
The Israeli Mosaic - Intressant och något mer sansad kurs med insikt i israel, judendom och dess historia.
Violence in our lives - Fullständigt värdelös kurs i vilken jag finner noll och inget intresse.
