Självömkan
ensamhet har en förmåga att äta upp en person inifrån. Men den har inte hövlighet nog att äta av fettet, den gnager i sig energin. Så sitter man som en soffpotatis och tycker synd om sig själv. Så slås man av tanken på att man varit hyfsat glad under dagen. Funderar på varför. Och inser att glädjen kommit av att det är fredagskväll, hyfsad TV-underhållning och sovmorgon dagen efter. Där i bottnade glädjen. Just ett snyggt liv för en 22-åring det.
Det blev en dag på stranden
En till synes ordinär och tråkig dag kan ibland vändas till den mest fantastiskt mysiga. Som idag, då jag länge trodde att ensamt förmiddagskaffe och hembakt bröd skulle utgöra toppen på dagen. Att kaffe och hembakt bröd skulle följas av Tv och dator och planlöst vandrande i den ångestfyllda lägenheten. Så hör man Bob spela i telefonen, man svarar och i andra änden kvittrar Linnea om 'vår'sol och promenad. Och man svarar Ja och sätter sina tjocka fötter i sina förstora skor och det planlösa vandrandet blir plötsligt planfullt.
Och man vandrar längs med havet. Gräset är grönt och våren är verkligen här, trots att man är mitt inne i november och hade trott sig ligga i fosterställning framför TV:n vid det här laget. En timme blir till två som blir till tre och man guidas genom slottspark och kungspark och hundarnas egna park. Man tänker att hund hade allt varit trevligt att ha, tills man ser hundägare ryta mot varandra och tänker att Usch - det där skulle man aldrig orka med. Man dricker kaffe i gammal, gammal byggnad med havet som utsikt, nåväl nästan i alla fall. Och man vandrar i rikemanskvartér, och ännu en bit längs med havet där Danmark stoltserar på andra sidan. Och det blåser litegrann, men bara för att man står vid havet och vädret är fortfarande vårlikt. Och skymningen faller och sakta vi gå genom stan sjunger Monika någonstans uppe i det stora blå där hon bor numer.
Och man skiljs åt när eftermiddag slagit kväll och går hem till sitt, med skavsår på de enorma låren men med glädje i behåll och havsfiskdoft i bihållan. Man känner att fan vad fint det var. På det här sover vi gott...riktigt gott.
Och man vandrar längs med havet. Gräset är grönt och våren är verkligen här, trots att man är mitt inne i november och hade trott sig ligga i fosterställning framför TV:n vid det här laget. En timme blir till två som blir till tre och man guidas genom slottspark och kungspark och hundarnas egna park. Man tänker att hund hade allt varit trevligt att ha, tills man ser hundägare ryta mot varandra och tänker att Usch - det där skulle man aldrig orka med. Man dricker kaffe i gammal, gammal byggnad med havet som utsikt, nåväl nästan i alla fall. Och man vandrar i rikemanskvartér, och ännu en bit längs med havet där Danmark stoltserar på andra sidan. Och det blåser litegrann, men bara för att man står vid havet och vädret är fortfarande vårlikt. Och skymningen faller och sakta vi gå genom stan sjunger Monika någonstans uppe i det stora blå där hon bor numer.
Och man skiljs åt när eftermiddag slagit kväll och går hem till sitt, med skavsår på de enorma låren men med glädje i behåll och havsfiskdoft i bihållan. Man känner att fan vad fint det var. På det här sover vi gott...riktigt gott.
Kuvert fyllt av neurotiska drag
Inser att jag alls inte nämnt det mest fantastiska ting som hände häromveckan. Ringde förvisso frenetiskt upp hela telefonboken för att berätta så någon nyhet är det väl inte längre, men ändock - det måste ju finnas ett skrivet avtryck...
Fick ett brev hem i lådan, en onsdag för 13 dagar sedan. Ett stort brev, a4 kuvert, märkt med Malmö högskolas sigill. Och jag förstod ju naturligtvis vad som fanns i det, ett avslag på min ansökan till Israel. Jag menar här talar vi om en ansökan där det krävda passfotot ersatts av ett 6-7 år gammalt fasttejpat skolkort. Här talar vi om ett CV där jag, trots ett febrilt letande i båd' huvud och uppslagsverk, inte kunde finna en bra engelsköversättning på Hemjänst. Så mitt i alla fancy engelska ord som jag trots allt la mig till med, skrev jag till slut rätt och slätt 'hemtjänst' under yrkeserfarenhet - ungefär lika malplacerat som fancy blev här ovan.
Nåväl, trots att jag anade brevets innehåll blev jag lite nervös och började som brukligt bygga upp en mur av självförsvar kring varför jag inte ens ville bli antagen:
Jag har inte råd med biljett, hur ska jag hitta någonstans att bo, man måste krångla med myndigheter, jag förstår inte ens tecknen i vare sig Korea, Kina eller Israel. Jag vill inte krångla med lägenhet, jobbigt att behöva hyra ut den, usch det orkar jag inte, har ju precis flyttat hit, det vore ju så snart, den study plan jag gjorde var ju helt fel, skulle ändå behöva söka nya kurser, och vilka kurser, och bråka med CSN, och merkostnadslån, och Ladok, och rapportering och fan och hans jävla moster! Nej, det är bara bra att jag inte blir antagen, i sanning bra!
Så öppnade jag kuvertet, pappret fastnade på vägen ut såklart...det skulle krångla. Får upp pappret och ögnar igenom det, letar efter ett avslag. Någon typ av check box där 'NEJ' eller 'Rejected' ska finnas. Eller en stämpel - en stor röd stämpel med ordet NO. Men jag hittar ingenting så jag måste läsa brevet från början, och där finner jag:
We are pleased to nominate you Frida as an exchange student at our partner institution, Ben-Gurion University of the Negev, during Autumn semester 2010/11.
Vad? Hur? Varför? När? Jag färdades på sekunden tre år tillbaka i tiden då jag stod med ett liknande kuvert, fast med Tomelilla kommuns sigill och ett antagningsbesked till Österlens folkhögskola. Utan det brevet hade jag nog aldrig suttit i Malmö nu, och följdaktligen heller inte stått med ett malmö högskola-kuvert...brevbäraren är i sanning min vän!
Nåväl efter de första panikattackerna och glädjeutropen följde alltså projekt: berätta för alla jag känner, vilket visade sig bli ett sanslöst antiklimax eftersom de enda jag först fick tag i var mor och morX2 och deras spontana respons kan sammanfattas i ett : Neeeeeeeeeej, oh neeeeeejjjjjjjjjjjj, usch!.
Så, det var historien om en onsdag för tretton dagar sen, och nu när den första ljuva glädjen har lagt sig pockar alla de där negativa oroliga tankarna på för att få komma in i mitt huvud - vart ska du bo, Frida. Hur ska du ha råd, Frida. Det kommer att bli mycket att ordna, Frida. Tiden går fort, Frida - snabba på. Och den värsta tanken av dem alla. Än så länge är ju absolut ingenting klart. Jag har blivit nominerad, av malmö. Inte antagen av Israel (ja, om jag missat att ringa någon så ligger alltså unversitetet med det konstiga namnet i Israel). Även om de påtår att det är ytterst ovanligt att man inte blir antagen då man väl blivit nominerad. Men ytterst ovanligt är ju inte detsamma som omöjligt....oooh, nu blir jag nervös igen. Satan, så nervös.
Fick ett brev hem i lådan, en onsdag för 13 dagar sedan. Ett stort brev, a4 kuvert, märkt med Malmö högskolas sigill. Och jag förstod ju naturligtvis vad som fanns i det, ett avslag på min ansökan till Israel. Jag menar här talar vi om en ansökan där det krävda passfotot ersatts av ett 6-7 år gammalt fasttejpat skolkort. Här talar vi om ett CV där jag, trots ett febrilt letande i båd' huvud och uppslagsverk, inte kunde finna en bra engelsköversättning på Hemjänst. Så mitt i alla fancy engelska ord som jag trots allt la mig till med, skrev jag till slut rätt och slätt 'hemtjänst' under yrkeserfarenhet - ungefär lika malplacerat som fancy blev här ovan.
Nåväl, trots att jag anade brevets innehåll blev jag lite nervös och började som brukligt bygga upp en mur av självförsvar kring varför jag inte ens ville bli antagen:
Jag har inte råd med biljett, hur ska jag hitta någonstans att bo, man måste krångla med myndigheter, jag förstår inte ens tecknen i vare sig Korea, Kina eller Israel. Jag vill inte krångla med lägenhet, jobbigt att behöva hyra ut den, usch det orkar jag inte, har ju precis flyttat hit, det vore ju så snart, den study plan jag gjorde var ju helt fel, skulle ändå behöva söka nya kurser, och vilka kurser, och bråka med CSN, och merkostnadslån, och Ladok, och rapportering och fan och hans jävla moster! Nej, det är bara bra att jag inte blir antagen, i sanning bra!
Så öppnade jag kuvertet, pappret fastnade på vägen ut såklart...det skulle krångla. Får upp pappret och ögnar igenom det, letar efter ett avslag. Någon typ av check box där 'NEJ' eller 'Rejected' ska finnas. Eller en stämpel - en stor röd stämpel med ordet NO. Men jag hittar ingenting så jag måste läsa brevet från början, och där finner jag:
We are pleased to nominate you Frida as an exchange student at our partner institution, Ben-Gurion University of the Negev, during Autumn semester 2010/11.
Vad? Hur? Varför? När? Jag färdades på sekunden tre år tillbaka i tiden då jag stod med ett liknande kuvert, fast med Tomelilla kommuns sigill och ett antagningsbesked till Österlens folkhögskola. Utan det brevet hade jag nog aldrig suttit i Malmö nu, och följdaktligen heller inte stått med ett malmö högskola-kuvert...brevbäraren är i sanning min vän!
Nåväl efter de första panikattackerna och glädjeutropen följde alltså projekt: berätta för alla jag känner, vilket visade sig bli ett sanslöst antiklimax eftersom de enda jag först fick tag i var mor och morX2 och deras spontana respons kan sammanfattas i ett : Neeeeeeeeeej, oh neeeeeejjjjjjjjjjjj, usch!.
Så, det var historien om en onsdag för tretton dagar sen, och nu när den första ljuva glädjen har lagt sig pockar alla de där negativa oroliga tankarna på för att få komma in i mitt huvud - vart ska du bo, Frida. Hur ska du ha råd, Frida. Det kommer att bli mycket att ordna, Frida. Tiden går fort, Frida - snabba på. Och den värsta tanken av dem alla. Än så länge är ju absolut ingenting klart. Jag har blivit nominerad, av malmö. Inte antagen av Israel (ja, om jag missat att ringa någon så ligger alltså unversitetet med det konstiga namnet i Israel). Även om de påtår att det är ytterst ovanligt att man inte blir antagen då man väl blivit nominerad. Men ytterst ovanligt är ju inte detsamma som omöjligt....oooh, nu blir jag nervös igen. Satan, så nervös.
roliga ryssar
Äntligen befriad från en hemtenta som måste skickats från Hin håle själv, har jag såhär på kvällskvisten ägnat mig åt lite värdelöst surfande. Hittade på Aftonbladet resultatet från en internationell humortävling där Sverige tydligen vunnit trots ett tämligen dåligt skämt. Rysslands bästa bidrag var dock så cyniskt och klockrent att jag måste delge alla mina två bloggbesökare skämtet här:
"På grund av lågkonjunkturen måste vi spara in på energikostnaden. Därför kommer ljuset i slutet av tunneln att släckas ner / Gud"
Är det inte fantastiskt!? Eller är klockan bara 2 nattetid?
"På grund av lågkonjunkturen måste vi spara in på energikostnaden. Därför kommer ljuset i slutet av tunneln att släckas ner / Gud"
Är det inte fantastiskt!? Eller är klockan bara 2 nattetid?
