ensambitterochjävlig

En till synes ordinär och tråkig dag kan ibland vändas till den mest fantastiskt mysiga. Som idag, då jag länge trodde att ensamt förmiddagskaffe och hembakt bröd skulle utgöra toppen på dagen. Att kaffe och hembakt bröd skulle följas av Tv och dator och planlöst vandrande i den ångestfyllda lägenheten. Så hör man Bob spela i telefonen, man svarar och i andra änden kvittrar Linnea om 'vår'sol och promenad. Och man svarar Ja och sätter sina tjocka fötter i sina förstora skor och det planlösa vandrandet blir plötsligt planfullt.

Och man vandrar längs med havet. Gräset är grönt och våren är verkligen här, trots att man är mitt inne i november och hade trott sig ligga i fosterställning framför TV:n vid det här laget. En timme blir till två som blir till tre och man guidas genom slottspark och kungspark och hundarnas egna park. Man tänker att hund hade allt varit trevligt att ha, tills man ser hundägare ryta mot varandra och tänker att Usch - det där skulle man aldrig orka med. Man dricker kaffe i gammal, gammal byggnad med havet som utsikt, nåväl nästan i alla fall. Och man vandrar i rikemanskvartér, och ännu en bit längs med havet där Danmark stoltserar på andra sidan. Och det blåser litegrann, men bara för att man står vid havet och vädret är fortfarande vårlikt. Och skymningen faller och sakta vi gå genom stan sjunger Monika någonstans uppe i det stora blå där hon bor numer.

Och man skiljs åt när eftermiddag slagit kväll och går hem till sitt, med skavsår på de enorma låren men med glädje i behåll och havsfiskdoft i bihållan. Man känner att fan vad fint det var. På det här sover vi gott...riktigt gott.