Buenos días, compañeros y compañeras
sa har annu nagon vecka gatt och man har 6 kvar. Livet i Turupunta ar fortfarande val lugnt men tydligen ska vi snart borja gora hantverk och forbereda karneval...hm. Hannes pastar att vi sakert maste dansa omkring i bastkjol da, och min hjarna gar pa hogarv for att hitta ett satt att ta mig ur den fallan. Dessutom ska vi sa yucca, matbanan och det ena med det tredje mellan flodbadandet och knottbettskliandet. Och jag maste snika till mig ett besok pa oljeriggen med.
Helgen bjod pa resa till Lago Agrio, fasligt nara Colombias grans. Dar deltog vi i seminarium om ekologiskt jordbruk anordnat av Fenocin, vilket var riktigt intressant. Och det hade sakert varit annu mer intressant om jag forstatt vad de sa! Forelasningar, naturreservatsbesok, och ekologisk finca stod pa schemat. Sapass lyxigt var det till och med att vi hotellbodde och mina ogon glittrade nar jag sag det lilla roret i badrummet som fungerade som dusch. Tre duschar pa tva dagar, mina forsta vinglas och mitt forsta kaffe sen hitkomst gjorde mig till manniska igen. Sen tillbaka till Loreto och overnattning pa sang utan madrass hos Luis svager Luis och man langtar ater efter floden.
2 fragor for dagen: manniskor har ar i allmanhet valdigt smala - hur i helvete kan de ata sa mycket mat???
Jag ar inte sarskilt smal - varfor tvingar de mig att ata sa myket mat?
Jag har lagt av med artighetsgrejen att man ska ata upp for det ar ta mig fan omojligt. Och hur manga ganger jag an sagt att det ar for mycket och vore bra med lite mindre for att det kanns dum att lamna sa kommer de har bergen med ris -gang pa gang pa gang. Och sa igar pa den ekologiska fincan var det saklart lunchbjudning och ett berg med mat komer in. Som gringa/blanquita har man saklart ett par 300 extra ogon pa sig och sa fort det borjade ta emot uppmarksammades detta av ovriga. Edison fick in sin andra (!!!!!!!!) tallrik med lika mycket mat och utmanade mig pa en tavling om vem som avslutade forst. Dum som man ar, och eftersom det inte kandes helt okej att lamna massa mat hos frammande, gastvanliga manniskor, antog jag utmaningen. Dessutom hotade han med att den som inte at upp inte fick aka med tillbaka. Jag vann, men med nod och nappe. Och jag svar att nu, cirka dygnet senare, mar jag fortfarande en smula illa av mattnad.
Det ar livet i Amazonas just nu.
Helgen bjod pa resa till Lago Agrio, fasligt nara Colombias grans. Dar deltog vi i seminarium om ekologiskt jordbruk anordnat av Fenocin, vilket var riktigt intressant. Och det hade sakert varit annu mer intressant om jag forstatt vad de sa! Forelasningar, naturreservatsbesok, och ekologisk finca stod pa schemat. Sapass lyxigt var det till och med att vi hotellbodde och mina ogon glittrade nar jag sag det lilla roret i badrummet som fungerade som dusch. Tre duschar pa tva dagar, mina forsta vinglas och mitt forsta kaffe sen hitkomst gjorde mig till manniska igen. Sen tillbaka till Loreto och overnattning pa sang utan madrass hos Luis svager Luis och man langtar ater efter floden.
2 fragor for dagen: manniskor har ar i allmanhet valdigt smala - hur i helvete kan de ata sa mycket mat???
Jag ar inte sarskilt smal - varfor tvingar de mig att ata sa myket mat?
Jag har lagt av med artighetsgrejen att man ska ata upp for det ar ta mig fan omojligt. Och hur manga ganger jag an sagt att det ar for mycket och vore bra med lite mindre for att det kanns dum att lamna sa kommer de har bergen med ris -gang pa gang pa gang. Och sa igar pa den ekologiska fincan var det saklart lunchbjudning och ett berg med mat komer in. Som gringa/blanquita har man saklart ett par 300 extra ogon pa sig och sa fort det borjade ta emot uppmarksammades detta av ovriga. Edison fick in sin andra (!!!!!!!!) tallrik med lika mycket mat och utmanade mig pa en tavling om vem som avslutade forst. Dum som man ar, och eftersom det inte kandes helt okej att lamna massa mat hos frammande, gastvanliga manniskor, antog jag utmaningen. Dessutom hotade han med att den som inte at upp inte fick aka med tillbaka. Jag vann, men med nod och nappe. Och jag svar att nu, cirka dygnet senare, mar jag fortfarande en smula illa av mattnad.
Det ar livet i Amazonas just nu.
Turupunta
Efter en vecka av intensiv spanska och turistande i Ecuadors huvudstad Quito, var det dags for Hannes och mig att ta oss till vart hem for tva manader - Turupunta i Amazonas. Luis, fadern i huset, motte upp i Loreto och tog oss med pa en ca timmes lang skumpig resa ut i djungeln. Nar vi nadde Turupunta hann vi knappt kliva av bilen forran vi blivit renade av byns shaman, fatt presentera oss och blivit tilldelade varsin gigantisk skal med Chicha - den traditionella drycken bland indianerna har. Chicha smakar forst surt, sen korv med brod, sen jast och till sist avslaget ol. Jag har druckit battre drycker. Men eftersom det verkar som att Chicha kommer hora till den dagliga basen av intag har jag lart mig hur det ska drickas - i stora klunkar medan man tanker pa nagonting annat. Sen vanta nagra sekundrar, hamta andan, och sa nasta klunk. Pa det viset kan man ha avslutat en kopp pa mellan fem och tio klunkar.
Eftersom nagonting verkar ha gatt snett med boende for oss, bor Hannes och jag nu bada tva hos det som skulle vara min familj - jag var inte alls glad over det i borjan men aven om jag fortfarande kanner att det inte ar ultimat borjar det kannas battre.
Idag var vi i byns skola forsta gangen. Vi blev inslangda i varsin klass for en halvtimmes engelskalektion och jag var inte alls forberedd pa det. Det gick sadar. Barnen var extremt blyga och min charm och mina lekar foll platt. Men pa fredag ar det nya tag - da javlar ska det ga perfekt.
Annars ar saker fint - vi har skordat majs, och papaya. Atit jordnotter (alltsa inte pa pase, utan direkt upplockade fran marken), badat i floden, tvattat i floden. Besokt El Coca och organisationen Fepio. Jag ar extremt uppaten av arañitas - typ knott- pa benen, och en smula radd for att ga pa toaletten nar det ar morkt. Jag kanner att mitt humor ar varsta sortens berg och dal-bana. Jag ville lagga mig pa marken och grina efter engelsklektionen men var tio minuter senare ater fascinerad av att aka pa en vag helt omringad av Amazonas djungel. Och ibland maste man paminna sig om att bara ha varit har tre dagar och anda gjort en hel del. Och att det nog kommer bli ganska fint.
Eftersom nagonting verkar ha gatt snett med boende for oss, bor Hannes och jag nu bada tva hos det som skulle vara min familj - jag var inte alls glad over det i borjan men aven om jag fortfarande kanner att det inte ar ultimat borjar det kannas battre.
Idag var vi i byns skola forsta gangen. Vi blev inslangda i varsin klass for en halvtimmes engelskalektion och jag var inte alls forberedd pa det. Det gick sadar. Barnen var extremt blyga och min charm och mina lekar foll platt. Men pa fredag ar det nya tag - da javlar ska det ga perfekt.
Annars ar saker fint - vi har skordat majs, och papaya. Atit jordnotter (alltsa inte pa pase, utan direkt upplockade fran marken), badat i floden, tvattat i floden. Besokt El Coca och organisationen Fepio. Jag ar extremt uppaten av arañitas - typ knott- pa benen, och en smula radd for att ga pa toaletten nar det ar morkt. Jag kanner att mitt humor ar varsta sortens berg och dal-bana. Jag ville lagga mig pa marken och grina efter engelsklektionen men var tio minuter senare ater fascinerad av att aka pa en vag helt omringad av Amazonas djungel. Och ibland maste man paminna sig om att bara ha varit har tre dagar och anda gjort en hel del. Och att det nog kommer bli ganska fint.
...
Sista dagen i Peru - vad fin den skulle bli dar pa stranden i Mancora. Tillsammans gick vi alla 8 for frukost pa en av strandrestaurangerna. Njot av solen, det inbjudande havet. Frikostigt tittade vi igenom frukostmenyerna - de sista pengarna skulle vack. Melonjuicer, kaffe, pannkakor och avokadomackor. Nu vantar vi bara pa var bestallning. I storsta gladje, frojd, harmoni. Sa forsvinner sorlet pa stranden helt. Forst knapptyst sen en kvinnorrost som skriker Salvavidas. Langt dar ute, en manniska i panik. Han simmar for sitt liv men kommer ingen vart. Och trots en kvinnorost som skriker salvavidas, syns inga livraddare till. Inte pa hela stranden. En kille ger sig ut med sin surfingbrada. Simmar fram till mannen dar ute och lyckas dra honom darifran. En vattenscooter till deras undsattning och en lattnadens suck gar genom oss alla. Det gick bra. Mannen klarade sig. Gud, sa skont.
Men, fortfarande ropas det pa livraddare som inte kommer. Fortfarande hander nagot dar ute i vattnet och vi forstar att de hade varit tva. En man raddades av en surfingbrada och scooter. En annan man raddades inte. Han drunkande. Och kvar pa stranden satt hans fru och deras barn. Utan att forsta varken engelska eller spanska satt hon omgiven av manniskor och tittade i panik mot de manniskor dar ute i vattnet som fortfarande sokte hennes man. Men utan resultat.
Melonjuicen och kaffet kom samtidigt som de forsta poliserna anlande till stranden. Sa borjade forsaljarna vaga sig fram igen. Solglasogon, strandmackor och egengjorda smycken. Nagra tjejer i strahatt vill fotograferas av en okand - foreviga sin semester tillsammans. nagra meter fran dem, sitter kvinnan vars man just drunknade i havet. Det kommer inte synas pa deras javla foto
Men, fortfarande ropas det pa livraddare som inte kommer. Fortfarande hander nagot dar ute i vattnet och vi forstar att de hade varit tva. En man raddades av en surfingbrada och scooter. En annan man raddades inte. Han drunkande. Och kvar pa stranden satt hans fru och deras barn. Utan att forsta varken engelska eller spanska satt hon omgiven av manniskor och tittade i panik mot de manniskor dar ute i vattnet som fortfarande sokte hennes man. Men utan resultat.
Melonjuicen och kaffet kom samtidigt som de forsta poliserna anlande till stranden. Sa borjade forsaljarna vaga sig fram igen. Solglasogon, strandmackor och egengjorda smycken. Nagra tjejer i strahatt vill fotograferas av en okand - foreviga sin semester tillsammans. nagra meter fran dem, sitter kvinnan vars man just drunknade i havet. Det kommer inte synas pa deras javla foto
ett knaggligt återupptagande
För ett år sedan idag satt man på sin kammare i ett land långt borta. Man längtade - längtade hem. Idag, året därpå, sitter man på sin kammare. Det är en kammare inte helt olik den förra; ett kallt rum, något sterilt, en säng, ett skrivbord. Och längtar, det gör man också nu. Men den här gången är det bort - inte hem. Till Sydamerika, Ecuador, djungeln - La Selva.
På årsdagen av hemkomsten från Israel är det dags; dags för tårfyllt avsked på Arlanda, spänd förväntan och bordande av plan som ska ta mig på en resa som just nu känns lika skrämmande som lockande. Lika avlägsen som i antågande. Så speciell att den känns omöjlig att ta in, och jag tänker att kanske drömmer jag allting. Eller kanske blir den ett lika stort antiklimax som Israel. Fast, nej - det tror jag omöjligt den kan bli. Jag tror att den kommer bli fantastisk. Och jag tror att den kommer bli en sjuhelvetes jävla utmaning.
Den 28 december är det dags - några dagars häng i Lima, på resande fot uppåt i Peru, korsa gränsen och Ecuador. En veckas uppehåll i Quito och sen...sen Amazonas. Två månader. Boende i familj. 2 vuxna, 5 barn och så jag - i samma rum. Redan föreställer jag mig svårigheten i att tråckla mig ur det där myggnätet. Ta mig tyst förbi en sovande familj och ut i becksvart natt. Undvika ormar, spindlar (ja, SPINDLAR) och allehanda djur för att åtgärda turistdiarrén - ja, ursäkta att jag skriver det så abrupt men det känns rätt givet att den inte kommer undvikas. Trots 350 kronors koleravaccin.
Det är i det scenariot jag just nu har min akilleshäl. Allt det där andra -undervisa engelska, försöka kommunicera på två språk jag inte talar (spanska och quichwa) och hugga larver i träd - det kommer bli nog så spännande och intressant när vi väl är där. Men just nu ser jag bara framför mig en akrobatisering i myggnät.
Turupunta, Loreto, Ecuador. Det är där jag befinner mig snart. I en liten by som enligt utsago är JÄVLIGT isolerad. En timme ifrån en stad som enligt utsago är SKITLITEN. Och det ska bli så förbannat ascoolt! Jag kan inte vänta. Samtidigt som jag inte vågar. Samtidigt som jag bara vill komma iväg. Samtidigt som jag bara vill stanna i min säng. Samtidigt som jag vill att klockan ska rusa och jag ska leka med barnen "syskonen". Samtidigt som jag vill att klockjäveln ska sluta ticka så att det fortfarande är tid kvar. Jag antar att det är det här som kallas resfeber.
Officiellt kan resan följas på mittecuador.blogg.se - men där kommer nog allt vara positivt. Trevligt. Ord-skrädande. Här blir det nog mer rått. Mer neurotiska sidor. Mer klagomål på kliande insektsbett. Och mer skräck över spindlar. Man väljer liksom själv vad man vill ha.
Och förresten kommer det råda rätt mycket internetbrist, så återupplivandet av den här bloggen kan mycket väl vara dödfött
På årsdagen av hemkomsten från Israel är det dags; dags för tårfyllt avsked på Arlanda, spänd förväntan och bordande av plan som ska ta mig på en resa som just nu känns lika skrämmande som lockande. Lika avlägsen som i antågande. Så speciell att den känns omöjlig att ta in, och jag tänker att kanske drömmer jag allting. Eller kanske blir den ett lika stort antiklimax som Israel. Fast, nej - det tror jag omöjligt den kan bli. Jag tror att den kommer bli fantastisk. Och jag tror att den kommer bli en sjuhelvetes jävla utmaning.
Den 28 december är det dags - några dagars häng i Lima, på resande fot uppåt i Peru, korsa gränsen och Ecuador. En veckas uppehåll i Quito och sen...sen Amazonas. Två månader. Boende i familj. 2 vuxna, 5 barn och så jag - i samma rum. Redan föreställer jag mig svårigheten i att tråckla mig ur det där myggnätet. Ta mig tyst förbi en sovande familj och ut i becksvart natt. Undvika ormar, spindlar (ja, SPINDLAR) och allehanda djur för att åtgärda turistdiarrén - ja, ursäkta att jag skriver det så abrupt men det känns rätt givet att den inte kommer undvikas. Trots 350 kronors koleravaccin.
Det är i det scenariot jag just nu har min akilleshäl. Allt det där andra -undervisa engelska, försöka kommunicera på två språk jag inte talar (spanska och quichwa) och hugga larver i träd - det kommer bli nog så spännande och intressant när vi väl är där. Men just nu ser jag bara framför mig en akrobatisering i myggnät.
Turupunta, Loreto, Ecuador. Det är där jag befinner mig snart. I en liten by som enligt utsago är JÄVLIGT isolerad. En timme ifrån en stad som enligt utsago är SKITLITEN. Och det ska bli så förbannat ascoolt! Jag kan inte vänta. Samtidigt som jag inte vågar. Samtidigt som jag bara vill komma iväg. Samtidigt som jag bara vill stanna i min säng. Samtidigt som jag vill att klockan ska rusa och jag ska leka med barnen "syskonen". Samtidigt som jag vill att klockjäveln ska sluta ticka så att det fortfarande är tid kvar. Jag antar att det är det här som kallas resfeber.
Officiellt kan resan följas på mittecuador.blogg.se - men där kommer nog allt vara positivt. Trevligt. Ord-skrädande. Här blir det nog mer rått. Mer neurotiska sidor. Mer klagomål på kliande insektsbett. Och mer skräck över spindlar. Man väljer liksom själv vad man vill ha.
Och förresten kommer det råda rätt mycket internetbrist, så återupplivandet av den här bloggen kan mycket väl vara dödfött
Alone again or
Här sitter jag. Dricker vin, grinar och skriver novell. Och se nu bloggar jag ju också. Men det ska inte bli långvarigt. För jag inser att hur som helst kan man inte bete sig. Man kan inte bara sluta skriva, hoppas att folk ihärdigt ska titta in ändå, och sen plötsligt återuppta det. Nej, alldeles för långt avbrott verkade göra att jag tappade alla mina tre besökare...eller fyra kanske. Man ska inte tro att man är någon Steinbeck inte...och ingen Björn Ranelig heller, för den delen. Tack gode gud för det! Kanske är det så att jag numer har den mest hemliga blogg i internetvärlden - ingen som läser, ingen som vet om. Den absolut hemligaste bloggen...EVER
Home/house - Beit
Två veckor. Redan. Sedan fot sattes på svensk mark. Värmländsk mark. Barnahemmets mark. Och i sanning blev barnet återuppstått i samma vanliga mönster. Så som det alltid är. Och givet är det väl så. Hände ingenting där, händer ingening här och skönt är väl det egentligen, på sitt eget lilla vis. Men konstigt är det - för även om tiden stod stilla också i helighetens land är man hemkommen med en uppsättning nya tankar, eller personlighetsdrag, eller åsiktsförändringar. För även om vardagen även där var slående har man gjort någonting, och något finns där som man inte riktigt kan förklara, eller vill. Och klättrar gör man på väggarna, med rastlösheten flåsande och brännande i nacken. Den leder ofta till komplikation.
Men hur som, kaffet är gott och vi slipper treva oss till den första klunken - hur ska det smaka? Är pulvret suspekt igen? Ja, nu kom den där konstiga smaken. Också dividerandet; vart kommer det ifrån? Bönan eller diskmedel? Diskmedel tror han såklart, ska alltid vara värst. Böna, säger jag. Har fått inta en lite mer 'osch då, äsch då' filosofi à la Gerd - någon måste ju vara balanserad. Här, i barnets hem slipper man sådana problem. Här smakar kaffet varken diskmedel eller dålig böna. Möjligen för svagt eller för starkt, men diskmedel? Nej, vet ni vad.
Här i barnets hem är allt som sig brukligt är, för i Tv 4 har Let's Dance inlett ännu en säsong och i Aftonbladet skrivs det om kulturbråk. Björn Ranelid är huvudpersonen, såklart - hur skulle man kunna ha kulturbråk utan Björn? Och så spekulerar vi i Ulf Lundell och vad allt detta ståhej handlar om. Så nu kan vi om något tala. Både Ranelid och Ulf - stora samtalsämnen. Särskilt Lundell för honom tycker vi om, hjärtligt.
Jo, så har två veckor gått och man försöker skaffa sig distans - den berömda distansen. Man försöker lista vad man lärde och vad man tyckte om och vad man ogillade. Ja, det sista kräver väl mer än ett papersark. Vad man tyckte om är lite lättare. Det var väl bara honom - men glad är jag ändå, för sällan träffar jag någon att göra genuin vän utav. Men så mycket lättare det varit annars. Om man sluppit att fästa sig vid något alls. Bara åka hem och lika glad vara för det. Varken sakna något eller någon.
Framför allt hade man sluppit sista obehagsdagen. Den som solkade det lilla fina man hade i Israel så mycket, så mycket. Och hur normalt och fint allt nu än föll ut, finns det där ändå kvar. Det märks. I ökad artighet och trevlighet, så naturligt att det blir onaturligt. Ibland men inte jämt. Men där, där är det. Och om man bara gjort så istället för så. Sagt det eller det. Eller bara dragit till - på käften och hårt. Fast det är klart; då hade det kanske inte funnits någon trevlighet alls nu. Och det vill man ju såklart inte. Utan träng undan, och glöm och förlåt. Men inte fan är det enkelt gjort. Icke.
Men sanden byttes till snö och en slags kyla mot en annan. Lakan + filt + sjal byttes till täcke. En vän mot många. Och himla fina har de ändå varit, de två veckorna. Så far vi strax till Malmö. Packa upp och ännu en vardag. vi kommer alltid vara ett med denna jävla vardag. För redan, har två veckor gått.
Men hur som, kaffet är gott och vi slipper treva oss till den första klunken - hur ska det smaka? Är pulvret suspekt igen? Ja, nu kom den där konstiga smaken. Också dividerandet; vart kommer det ifrån? Bönan eller diskmedel? Diskmedel tror han såklart, ska alltid vara värst. Böna, säger jag. Har fått inta en lite mer 'osch då, äsch då' filosofi à la Gerd - någon måste ju vara balanserad. Här, i barnets hem slipper man sådana problem. Här smakar kaffet varken diskmedel eller dålig böna. Möjligen för svagt eller för starkt, men diskmedel? Nej, vet ni vad.
Här i barnets hem är allt som sig brukligt är, för i Tv 4 har Let's Dance inlett ännu en säsong och i Aftonbladet skrivs det om kulturbråk. Björn Ranelid är huvudpersonen, såklart - hur skulle man kunna ha kulturbråk utan Björn? Och så spekulerar vi i Ulf Lundell och vad allt detta ståhej handlar om. Så nu kan vi om något tala. Både Ranelid och Ulf - stora samtalsämnen. Särskilt Lundell för honom tycker vi om, hjärtligt.
Jo, så har två veckor gått och man försöker skaffa sig distans - den berömda distansen. Man försöker lista vad man lärde och vad man tyckte om och vad man ogillade. Ja, det sista kräver väl mer än ett papersark. Vad man tyckte om är lite lättare. Det var väl bara honom - men glad är jag ändå, för sällan träffar jag någon att göra genuin vän utav. Men så mycket lättare det varit annars. Om man sluppit att fästa sig vid något alls. Bara åka hem och lika glad vara för det. Varken sakna något eller någon.
Framför allt hade man sluppit sista obehagsdagen. Den som solkade det lilla fina man hade i Israel så mycket, så mycket. Och hur normalt och fint allt nu än föll ut, finns det där ändå kvar. Det märks. I ökad artighet och trevlighet, så naturligt att det blir onaturligt. Ibland men inte jämt. Men där, där är det. Och om man bara gjort så istället för så. Sagt det eller det. Eller bara dragit till - på käften och hårt. Fast det är klart; då hade det kanske inte funnits någon trevlighet alls nu. Och det vill man ju såklart inte. Utan träng undan, och glöm och förlåt. Men inte fan är det enkelt gjort. Icke.
Men sanden byttes till snö och en slags kyla mot en annan. Lakan + filt + sjal byttes till täcke. En vän mot många. Och himla fina har de ändå varit, de två veckorna. Så far vi strax till Malmö. Packa upp och ännu en vardag. vi kommer alltid vara ett med denna jävla vardag. För redan, har två veckor gått.
Eran Tzur
Surt ska man betala för de frukter man skördar. 8 öl, sänggång runt 4; upp kl 6 för heldagslektion i öken och 40 graders värme - det kändes vill jag lova. Oh, ja - det kännas ännu!
Men ändock - så värt det, det var!
'melankolisk rock-konsert med Eran Tzur' löd rubriken jag fastnade för. Och inte i stundentbarerna, ingenstans i närheten av universitet utan i 'staden'. På en plats där människor varken är amerikaner eller tyskar utan invånare. Jag går dit om jag så skola vandra ensam var min tanke, men Ismael nappade och väg banades för min första (enda?) riktigt trevliga kväll i den håla som Gud ironiskt nog glömde - men jo, Herren var måhända så upptagen i kreationen av det heliga landet att man får förlåta honom för detta misstag.
Eran Tzur - rockmusiker som vad det verkar varit en ikon här - men som av allt att döma gått samma väg till mötes som övrig israelisk kultur: det vill säga blivit undanskuffad av all skit som flödar från det stora landet i väst. Det var en hyfsat mager skara som tog emot Eran på den lilla (fantastiskt mysiga) baren/krogen/konsertstället(?), men de lät desto mer och trevligt var det. Sedan knepigt nog öldrickande med lärare och hemragglande i natten. I hemmiljö - en riktigt trevlig kväll. I israelisk miljö - en alldeles fantastisk kväll.
Och inte kan jag hjälpa att undra över hur dessa människor som så gärna 'vill uppleva Israel' och 'träffa riktiga israeler' väljer att svänga de lurviga på studentbaren över gatan istället för att vandra neråt staden och lyssna till vad som faktiskt är en israelisk musiker, på en lokal bar dit lokala människor går. Vissa bollar flyga även över mitt huvud.
Själv är jag inte särdeles intresserad av att varken uppleva eller svänga något lurvigt. Och inte förstår jag riktigt heller hur tankegången gick där hemma på Rönnblomsgatan - jag som avskyr studentstäder där hemma väljer att försätta mig själv på en typisk studentort, och inte ens en vacker utan bara...sandig sådan. Jag är intresserad av att andas djupt, umgås med den mycket lilla skara människor jag genuint tycker om och genomleva ytterligare två månader av sand, konstbevattning och konstiga åsikter - från alla håll.
Nu ska jag slockna djupt i den pinnsäng som för första gången ser extremt bekväm ut, kurera min hälsa och sömnbehov och spara gårdagskvällen någonstans i det explderande huvudet; att plocka fram och tänka på när jag som bäst behöver.
Laila Tov.
Men ändock - så värt det, det var!
'melankolisk rock-konsert med Eran Tzur' löd rubriken jag fastnade för. Och inte i stundentbarerna, ingenstans i närheten av universitet utan i 'staden'. På en plats där människor varken är amerikaner eller tyskar utan invånare. Jag går dit om jag så skola vandra ensam var min tanke, men Ismael nappade och väg banades för min första (enda?) riktigt trevliga kväll i den håla som Gud ironiskt nog glömde - men jo, Herren var måhända så upptagen i kreationen av det heliga landet att man får förlåta honom för detta misstag.
Eran Tzur - rockmusiker som vad det verkar varit en ikon här - men som av allt att döma gått samma väg till mötes som övrig israelisk kultur: det vill säga blivit undanskuffad av all skit som flödar från det stora landet i väst. Det var en hyfsat mager skara som tog emot Eran på den lilla (fantastiskt mysiga) baren/krogen/konsertstället(?), men de lät desto mer och trevligt var det. Sedan knepigt nog öldrickande med lärare och hemragglande i natten. I hemmiljö - en riktigt trevlig kväll. I israelisk miljö - en alldeles fantastisk kväll.
Och inte kan jag hjälpa att undra över hur dessa människor som så gärna 'vill uppleva Israel' och 'träffa riktiga israeler' väljer att svänga de lurviga på studentbaren över gatan istället för att vandra neråt staden och lyssna till vad som faktiskt är en israelisk musiker, på en lokal bar dit lokala människor går. Vissa bollar flyga även över mitt huvud.
Själv är jag inte särdeles intresserad av att varken uppleva eller svänga något lurvigt. Och inte förstår jag riktigt heller hur tankegången gick där hemma på Rönnblomsgatan - jag som avskyr studentstäder där hemma väljer att försätta mig själv på en typisk studentort, och inte ens en vacker utan bara...sandig sådan. Jag är intresserad av att andas djupt, umgås med den mycket lilla skara människor jag genuint tycker om och genomleva ytterligare två månader av sand, konstbevattning och konstiga åsikter - från alla håll.
Nu ska jag slockna djupt i den pinnsäng som för första gången ser extremt bekväm ut, kurera min hälsa och sömnbehov och spara gårdagskvällen någonstans i det explderande huvudet; att plocka fram och tänka på när jag som bäst behöver.
Laila Tov.
äntligen
Låååång djupdragen välbehagssuck. Att äntligen känna sig på plats, nöjd, tillfreds. Jag tror insikten kom idag -när man äntligen sa ifrån (även om bollen passerade högt över huvudet), och satte ord på det till en annan människa. Någon som sa -jag förstår dig. Och satte saker i perspektiv. Inte det att jag ogillar specifika personer här - men hela tiden? Jag orkar inte. Trots allt anser jag att om man vågar sätta sig på ett plan ensam till fjärran land, vågar man också gå till banken, affären eller biblioteket ensam. Men tydligen gäller inte detta alla. Och jag som så väl behöver det - ensamheten, känslan av att klara sig själv -göra saker på egen hand känner mig en smula kvävd, eller som han sa *absorbed* av den ständiga "låt oss göra det här tillsammans"-atmosfären.
NEJ - låt mig göra det ENSAM! Lägg dig inte i och jag är jag och du är du. Låt oss umgs ibland, men inte alltid och jämt. Gift och ska fira silverbröllop? Nej - vänner i en månad. Låt mig vara!
Men nu vet jag hur jag är och vem och allt det där - ensamvarg som njuter sällskap ibland. Tycker om att vistas men på egna vilkor och premisser. And if you want to count me, count me out!
Morgondagens förmiddag ägnas helhjärtat åt arabiska. Morgondagens eftermiddag ägnas helhjärtat åt upptäcktsvandring runt Be'er Sheva med Ismael.
Inget ska störa, ingen ska störa och huvudet ska vilande vara glatt
NEJ - låt mig göra det ENSAM! Lägg dig inte i och jag är jag och du är du. Låt oss umgs ibland, men inte alltid och jämt. Gift och ska fira silverbröllop? Nej - vänner i en månad. Låt mig vara!
Men nu vet jag hur jag är och vem och allt det där - ensamvarg som njuter sällskap ibland. Tycker om att vistas men på egna vilkor och premisser. And if you want to count me, count me out!
Morgondagens förmiddag ägnas helhjärtat åt arabiska. Morgondagens eftermiddag ägnas helhjärtat åt upptäcktsvandring runt Be'er Sheva med Ismael.
Inget ska störa, ingen ska störa och huvudet ska vilande vara glatt
..
Hon hade 88 år på sig. Var hon tvungen att pricka in de månader jag inte är i Sverige? Antar man 'ska' vara ledsen eller allt det där, men jag är bara förbannad - 88 jävla år
Nej! Det är Be'er Sheva!
Efter intagande av halvflaskan rödvin och en fruktansvärd vodka anser jag tiden vara mogen att sammanfatta den gångna månaden i Israel. Nog vet även jag att det enda jag skrivit än så länge är ett tämligen deprimerande inlägg - så som man kan vänta sig av en flicka som mig. Och nog anser jag fortfarande föregående inlägg vara sant. Men kanske beror det helt sonika. på någon slags orimlig förväntan över resan. En sådan förväntan då man tror att hela ens liv och bekymmer ska räta ut sig i samma stund man bryter ny mark. Måhända är det helt enkelt knepigt att leva i den lilla bubbla som en termin som denna innebär. Men nog om deprimerande före detta inlägg - min månad i Israel följer:
Lugnade ensam nerverna med ett vinglas på Kastrups flygplats den 11 september 2010. Aldrig förr har jag känt mig så ensam. Jo, kanske den gången jag spenderat dagen med mor och syster i Göteborg och ser dem vandra tillsammans mot tåget till Karlstad, för att av familjen mötas upp. Själv vandrade jag ensam mot det kalla, kala Malmö-tåget för att mötas av ingen utan ensam ta mig hem i den mörka natten. Nåväl - ensam var jag då jag påbörjade min resa, utan minsta aning om vad som komma skulle. Och ensam var jag då jag mitt i natten landade på flygplatsen i Tel Aviv. Mina första timmar spenderades på internationell mark i väntsalen på en flygplats, men kaffe fanns att tillgå och oh så varm luften var.
Nog var jag till en början fast besluten om att betala 1200 kronor för taxi mellan flygplats och Be'er Sheva men i sista stund ändrar jag mig, tar tåget och sparar 1150 - tur var väl det med tanke på vad som komma skulle. Ty rumskompisar fattas mig ännu och ensam har jag fått köpa ett helt hushåll till 'lägenheten'. Allt har jag köpt förutom myrorna som dessvärre ingick.
Så, anländer till studentstaden gör jag och träffar första dagen Tania och Ismael - spanjorerna som tillsammans med ett stycke tyska och ett stycke holländska, kommit att bli mina närmsta allierade. Så börjar det rulla på med universitet och vardag - och det är väl till viss del detta jag menar med att inte 'känna någonting'. Det blev vardag så fort. Här finns ingen direkt kulturell chock, och tar man i beaktande att den enda riktigt långa resa jag innan gjort var den till Östafrika där alla intryck var så annorlunda, faller det sig kanske naturligt att man känner en viss tomhet på intryck i en västerländsk stat som denna.
Så staden jag bor i - Be'er Sheva. Jag lever i ett arkitektmässigt misstag med en aldrig så artificiellt grön gräsmatta där vin ofta intas. Vandrar man utanför grinden kastas man in i en ny version av filmen 'fyra nyanser av brunt' - smutsigt, slitet, fattigt (ser det ut att vara). Inte är detta hela stadens sanning, det finns vissa finare delar också men den del av Be'er Sheva jag oftast ser kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än genom att citera Ismael:
"Is it Iraq? Is it Afghanistan? No! It's Be'er Sheva"
Så slutligen - en ytlig summering av de kurser jag läser:
Dilemmas and Critical decisions of the State of Israel - kan närmast betraktas som en mild variant av hjärntvätt till fördel för det israeliska samhället.
Cultural survival of Indigenous people - rena motsatsen till ovanstående kurs. Och då jag finner det lättare att sympatisera med den senare snarare än den förra kan denna kurs bäst sammanfattas med: "gör om, gör rätt2
Arabic for beginners - en av de kurser som intresserar mig mest samtidigt som den får mig att känna mig som mannaminnets största idiot varje onsdagseftermiddag.
The Israeli Mosaic - Intressant och något mer sansad kurs med insikt i israel, judendom och dess historia.
Violence in our lives - Fullständigt värdelös kurs i vilken jag finner noll och inget intresse.
Lugnade ensam nerverna med ett vinglas på Kastrups flygplats den 11 september 2010. Aldrig förr har jag känt mig så ensam. Jo, kanske den gången jag spenderat dagen med mor och syster i Göteborg och ser dem vandra tillsammans mot tåget till Karlstad, för att av familjen mötas upp. Själv vandrade jag ensam mot det kalla, kala Malmö-tåget för att mötas av ingen utan ensam ta mig hem i den mörka natten. Nåväl - ensam var jag då jag påbörjade min resa, utan minsta aning om vad som komma skulle. Och ensam var jag då jag mitt i natten landade på flygplatsen i Tel Aviv. Mina första timmar spenderades på internationell mark i väntsalen på en flygplats, men kaffe fanns att tillgå och oh så varm luften var.
Nog var jag till en början fast besluten om att betala 1200 kronor för taxi mellan flygplats och Be'er Sheva men i sista stund ändrar jag mig, tar tåget och sparar 1150 - tur var väl det med tanke på vad som komma skulle. Ty rumskompisar fattas mig ännu och ensam har jag fått köpa ett helt hushåll till 'lägenheten'. Allt har jag köpt förutom myrorna som dessvärre ingick.
Så, anländer till studentstaden gör jag och träffar första dagen Tania och Ismael - spanjorerna som tillsammans med ett stycke tyska och ett stycke holländska, kommit att bli mina närmsta allierade. Så börjar det rulla på med universitet och vardag - och det är väl till viss del detta jag menar med att inte 'känna någonting'. Det blev vardag så fort. Här finns ingen direkt kulturell chock, och tar man i beaktande att den enda riktigt långa resa jag innan gjort var den till Östafrika där alla intryck var så annorlunda, faller det sig kanske naturligt att man känner en viss tomhet på intryck i en västerländsk stat som denna.
Så staden jag bor i - Be'er Sheva. Jag lever i ett arkitektmässigt misstag med en aldrig så artificiellt grön gräsmatta där vin ofta intas. Vandrar man utanför grinden kastas man in i en ny version av filmen 'fyra nyanser av brunt' - smutsigt, slitet, fattigt (ser det ut att vara). Inte är detta hela stadens sanning, det finns vissa finare delar också men den del av Be'er Sheva jag oftast ser kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än genom att citera Ismael:
"Is it Iraq? Is it Afghanistan? No! It's Be'er Sheva"
Så slutligen - en ytlig summering av de kurser jag läser:
Dilemmas and Critical decisions of the State of Israel - kan närmast betraktas som en mild variant av hjärntvätt till fördel för det israeliska samhället.
Cultural survival of Indigenous people - rena motsatsen till ovanstående kurs. Och då jag finner det lättare att sympatisera med den senare snarare än den förra kan denna kurs bäst sammanfattas med: "gör om, gör rätt2
Arabic for beginners - en av de kurser som intresserar mig mest samtidigt som den får mig att känna mig som mannaminnets största idiot varje onsdagseftermiddag.
The Israeli Mosaic - Intressant och något mer sansad kurs med insikt i israel, judendom och dess historia.
Violence in our lives - Fullständigt värdelös kurs i vilken jag finner noll och inget intresse.
jaha
Måhända är där något fel på mig, något allvarligt sådant - där felet ligger i att jag känner...ingenting. Jag kan inte minnas när det började, hur länge det hållit på eller varför. Men så ofta nu för tiden känner jag ingenting åt alla håll - vare sig glädje, rädsla eller något annat - låt det bara ske och vara och gå förbi. Jag orkar inte bry mig längre. Man kan tycka att nu sitter jag ändå här, i ett annat land med intryck och med människor jag verkligen kommit att gilla. Men jag känner det inte, inte på riktigt. Mer går tankarna och svaren mekaniskt - jo, såhär ska det vara när man är glad, hence - jag är glad. Men nej. Och det är inte pessismism som talar, det är inte hemlängtan och det är inte ledsamhet - det är just ingenting. Apati kallas det väl antar jag.
För här är verkligen bra (talat utifrån ett helt icke-politiskt, och enbart personlig trivselhetsmässigt perspektiv). Bättre än jag hoppats och allt det där.
Jag bara väntar på att få vakna igen.
För här är verkligen bra (talat utifrån ett helt icke-politiskt, och enbart personlig trivselhetsmässigt perspektiv). Bättre än jag hoppats och allt det där.
Jag bara väntar på att få vakna igen.
Att skita eller inte skita?
Här ligger jag på Linneas golv och sneglar mot klockan. 12.32 blir till 12.33. En minut närmre, men minutrarna ticka så sakteliga. Någonstans i lägenheten hänger en klocka med tydligt tickande sekundrar. Har aldrig gillat de där klockorna som ticka så högljutt, än mindre nu...idag. Å ena sidan vilja skynda på dem, ticka fortare så vi är på gång någon gång: låt oss lyfta, landa, ta oss till staden och påbörja det som väntats på sedan oktober förra året. Å andra sidan vilja sakta ner dem, ticka långsammare eller inte alls. Låt mig stanna kvar och låta bli och vara trygg i vardagens tristess. Och så denna ständiga vilja till att skita. Ja, det kanske kändes plötsligt och allt för avslöjande men nog har vi alla i någon mån ett tarmsystem kopplat till nervositet. Men man kan ju inte sitta där hela dagen. Samtidigt som man känner att man borde passa på. Verkligen knäppa upp byxan och sitta där till avfärd, för sen vet man inte när man får chansen. Runt klockan 8 imorgon bitti, när man äntligen bör vara framme om allt går som planerat. Men ska det första man säger i andra landet verkligen vara: "hello, I'm Frida. We're going to live together. It's nice to meet you but I have to shit". Kommer man någonsin återhämta sig från det mötet?
Med gommen marinerad i citronvin
jahapp...hänt sedan sist: fantastisk semestervecka i Malmö - med promenader och vedbärning på skånska landbygden, samt käraste återräffar med människor man glömt att man saknat så ofantligt. Sen föräldraankomst för att vilja visa allt på för få dagar samtidig som regnet piskat våra kinder. Sedan tillbaka till Värmland för att försöka komma till ro. Syskonbarnens kramar och fina återseenden. Noel och Sofia och Peter. Alice och Malin. Gamla vänners återseenden på stans mest underbara restaurang. Kvällsdopp i Vänern med syster och hundar, och lika gärna kunde man kastats året tillbaka i tiden, till förra årets dopp i sjön och hemfärd över Kronoparken. Ty tiden stå stilla i barndomens landskap, med både gott och ont. Samma gnet och gnat om och om och om igen. Och förändringar märks mest i försämringar - äldre männniskor och äldre djur. Sjukdomar och helveten. Ansvar och skismer. Och stan tornar upp sig precis som förr, med skillnad i ett café eller två, och sjävklart är väl det. För har inget hänt de år man bott här, så händer såklart inget de månader man inte är här. Men så lätt glömmer man sådant, fast man å andra sidan är glad att känna varje stråk och bakgata. Och dumdristigt säker vandrar man vägarna hemåt när sommarnatt blir till sommargryning i Värmlands omhuldande natur.
Men egentligen är man såklart inte förvånad över bristen på stadens förändring, utan bristen på ens egen - eller snarare, hur lätt man halkar i gamla banor och blir till den man var. Åsikter utan gehör, och tankar som ej får ventileras. Då gör man det enda rätta - man tar fram citronvinet. Sedan dricker man det opp!
Men egentligen är man såklart inte förvånad över bristen på stadens förändring, utan bristen på ens egen - eller snarare, hur lätt man halkar i gamla banor och blir till den man var. Åsikter utan gehör, och tankar som ej får ventileras. Då gör man det enda rätta - man tar fram citronvinet. Sedan dricker man det opp!
Bitarna faller på plats
Rofylld. Jag hade glömt att man kunde känna sig så här rofylld. Elvis sjunger för mig. kaffet säger mig 'drick mig för att du tycker om mig, inte för att du behöver den falska energin jag ger' och smakar därmed ljuvligt. Efter två veckor av ångest, stress, mardrömmar och ständig huvudvärk känns den här stunden som den vackraste i livet. De senaste veckorna har varit ett rent helvete, med dysfunktionellt B-uppsatsskrivande men nu är den inne och eftersom handledaren var nöjd måste man väl tro på att vi klarar oss (även om jag måste tillägga att än vet vi ju inte om vi är godkända, för skriver jag inte det tror jag att Murphy straffar mig bara på jävelskap).
Man kan tycka att det vore väl inte hela världen om man inte klarar sig, var det verkligen värt att må åt helvete för i veckor? Värt att sova max 3 timmar/dygnet med tillhörande mardröm? Värt att sitta uppe hela natten och spotta ur sig sju sidors analys? Och i vanliga fall hade jag hållit med, men för mig handlade det inte om betyg. För mig handlade det om Israel - godkänd på 60 poäng annars blir det inte av. Och mellan dysfunktionellt arbete och sömnlöshet försökta jag skissa upp en reservplan. Hoppa av hela skiten? Flytta hem till Karlstad? Läsa någonting annat? Leva ensam? Bli gråhårig och gammal och en dag ringer grannen i vaktmästaren för att det luktar suspekt i trappuppgången?
Men nu är det gjort, nu är den inlämnad och nu kan man inte annat än vänta, hoppas och faktiskt tro att det gick vägen. Och bitarna börjar falla på plats. Jag vågar drömma lite om nästa termin, om de kurser som erjuds på Ben Gurion och allt det som under föregående veckor tornade upp sig som ett oöverstigligt berg ser nu snarare ut som Malmö stad - en och annan mindre kulle här och var.
Ett par veckor kvar i Malmö som ska bli så jävla trevliga. Och det kickstartades redan i torsdags med några kalla i Pildammsparken och ett välbehövligt lugn. Sen igår, pre-firades födelsedagen genom en heldag med de finaste av vänner - picknick (i spöregn) och dundermiddag på kvällen med ett stänk av alkohol under hela firandet.
Sen blir det till att åter slå sig till ro i föräldrahemmet. Träffa Noel för första gången, och hela skaran syskonbarn i lintottshår och blommiga sommarklänningar och jag ska vara den bästa lektant de kan önska sig. Och Mangskog - dit åker jag redan första helgen. Smörjer in hela mig i myggmedel, gräver mig en mask och sitter sedan där trampolinen en gång stod. Så ska jag sitta där i timmar, en öl bredvid, tugga på ett grässtrå, kanske lyssna till Allan Edwalls visor medan flötet på mitt metspö guppar långsamt. Strunt samma om det nappar - jag ska sitta där oavsett.
Några veckors arbete och äntligen känna att man gör någon nytta igen, kivas med arbetskamraterna. Avsluta arbetet, tillbaka till Malmö och Leonard Cohen. Sen, sen sitter jag kanske på ett flyg. På väg mot jordens erfarenhet.
Man kan tycka att det vore väl inte hela världen om man inte klarar sig, var det verkligen värt att må åt helvete för i veckor? Värt att sova max 3 timmar/dygnet med tillhörande mardröm? Värt att sitta uppe hela natten och spotta ur sig sju sidors analys? Och i vanliga fall hade jag hållit med, men för mig handlade det inte om betyg. För mig handlade det om Israel - godkänd på 60 poäng annars blir det inte av. Och mellan dysfunktionellt arbete och sömnlöshet försökta jag skissa upp en reservplan. Hoppa av hela skiten? Flytta hem till Karlstad? Läsa någonting annat? Leva ensam? Bli gråhårig och gammal och en dag ringer grannen i vaktmästaren för att det luktar suspekt i trappuppgången?
Men nu är det gjort, nu är den inlämnad och nu kan man inte annat än vänta, hoppas och faktiskt tro att det gick vägen. Och bitarna börjar falla på plats. Jag vågar drömma lite om nästa termin, om de kurser som erjuds på Ben Gurion och allt det som under föregående veckor tornade upp sig som ett oöverstigligt berg ser nu snarare ut som Malmö stad - en och annan mindre kulle här och var.
Ett par veckor kvar i Malmö som ska bli så jävla trevliga. Och det kickstartades redan i torsdags med några kalla i Pildammsparken och ett välbehövligt lugn. Sen igår, pre-firades födelsedagen genom en heldag med de finaste av vänner - picknick (i spöregn) och dundermiddag på kvällen med ett stänk av alkohol under hela firandet.
Sen blir det till att åter slå sig till ro i föräldrahemmet. Träffa Noel för första gången, och hela skaran syskonbarn i lintottshår och blommiga sommarklänningar och jag ska vara den bästa lektant de kan önska sig. Och Mangskog - dit åker jag redan första helgen. Smörjer in hela mig i myggmedel, gräver mig en mask och sitter sedan där trampolinen en gång stod. Så ska jag sitta där i timmar, en öl bredvid, tugga på ett grässtrå, kanske lyssna till Allan Edwalls visor medan flötet på mitt metspö guppar långsamt. Strunt samma om det nappar - jag ska sitta där oavsett.
Några veckors arbete och äntligen känna att man gör någon nytta igen, kivas med arbetskamraterna. Avsluta arbetet, tillbaka till Malmö och Leonard Cohen. Sen, sen sitter jag kanske på ett flyg. På väg mot jordens erfarenhet.
normalt?
Det kan väl aldrig vara normalt att sitta en lördagsnatt klockan 03.00, vara så uppåt väggarna sugen på nybryggt kaffe, och fnissa hysteriskt åt gamla Facebook-konversationer...
Vad som däremot Är normalt är att anse Yrrol vara den bästa svenska filmen genom tiderna och att anse Peter Dalle vara det största svenska geniet. Att be till Murphy om att sammaföra mig och Mr Dalle och göra honom far till mina barn - och nej, Sofia inte genom donation. Jag går gärna det traditionella sättet till väga med honom. Jag kan inte hjälpa att jag tycker han är lite småsexig - förstår du inte hur mycket briljant som måste röra sig i hans huvud???
Vad som heller inte kan vara normalt är att man nyss författat en liten 'kom ihåg-lista' med lustiga saker som måste bringas fram i ljuset under nästa Sofiasamtal.
Imorgon ska jag städa - den som stör min plan och får mig att göra något annat får fan komma hit och städa själv. Jag kan inte ha mattor av hundhår flygandes likt ökentorrbollar på golvet längre. Det är inte sunt! Jag vet att det här var ett extremt fattigt inlägg, men jag var tvungen att göra något medan kaffet rann genom filtret.
Och ja, jag kokade kaffe trots att klockan är 3 - nöden har ingen lag.
Vad som däremot Är normalt är att anse Yrrol vara den bästa svenska filmen genom tiderna och att anse Peter Dalle vara det största svenska geniet. Att be till Murphy om att sammaföra mig och Mr Dalle och göra honom far till mina barn - och nej, Sofia inte genom donation. Jag går gärna det traditionella sättet till väga med honom. Jag kan inte hjälpa att jag tycker han är lite småsexig - förstår du inte hur mycket briljant som måste röra sig i hans huvud???
Vad som heller inte kan vara normalt är att man nyss författat en liten 'kom ihåg-lista' med lustiga saker som måste bringas fram i ljuset under nästa Sofiasamtal.
Imorgon ska jag städa - den som stör min plan och får mig att göra något annat får fan komma hit och städa själv. Jag kan inte ha mattor av hundhår flygandes likt ökentorrbollar på golvet längre. Det är inte sunt! Jag vet att det här var ett extremt fattigt inlägg, men jag var tvungen att göra något medan kaffet rann genom filtret.
Och ja, jag kokade kaffe trots att klockan är 3 - nöden har ingen lag.
