Home/house - Beit
Två veckor. Redan. Sedan fot sattes på svensk mark. Värmländsk mark. Barnahemmets mark. Och i sanning blev barnet återuppstått i samma vanliga mönster. Så som det alltid är. Och givet är det väl så. Hände ingenting där, händer ingening här och skönt är väl det egentligen, på sitt eget lilla vis. Men konstigt är det - för även om tiden stod stilla också i helighetens land är man hemkommen med en uppsättning nya tankar, eller personlighetsdrag, eller åsiktsförändringar. För även om vardagen även där var slående har man gjort någonting, och något finns där som man inte riktigt kan förklara, eller vill. Och klättrar gör man på väggarna, med rastlösheten flåsande och brännande i nacken. Den leder ofta till komplikation.
Men hur som, kaffet är gott och vi slipper treva oss till den första klunken - hur ska det smaka? Är pulvret suspekt igen? Ja, nu kom den där konstiga smaken. Också dividerandet; vart kommer det ifrån? Bönan eller diskmedel? Diskmedel tror han såklart, ska alltid vara värst. Böna, säger jag. Har fått inta en lite mer 'osch då, äsch då' filosofi à la Gerd - någon måste ju vara balanserad. Här, i barnets hem slipper man sådana problem. Här smakar kaffet varken diskmedel eller dålig böna. Möjligen för svagt eller för starkt, men diskmedel? Nej, vet ni vad.
Här i barnets hem är allt som sig brukligt är, för i Tv 4 har Let's Dance inlett ännu en säsong och i Aftonbladet skrivs det om kulturbråk. Björn Ranelid är huvudpersonen, såklart - hur skulle man kunna ha kulturbråk utan Björn? Och så spekulerar vi i Ulf Lundell och vad allt detta ståhej handlar om. Så nu kan vi om något tala. Både Ranelid och Ulf - stora samtalsämnen. Särskilt Lundell för honom tycker vi om, hjärtligt.
Jo, så har två veckor gått och man försöker skaffa sig distans - den berömda distansen. Man försöker lista vad man lärde och vad man tyckte om och vad man ogillade. Ja, det sista kräver väl mer än ett papersark. Vad man tyckte om är lite lättare. Det var väl bara honom - men glad är jag ändå, för sällan träffar jag någon att göra genuin vän utav. Men så mycket lättare det varit annars. Om man sluppit att fästa sig vid något alls. Bara åka hem och lika glad vara för det. Varken sakna något eller någon.
Framför allt hade man sluppit sista obehagsdagen. Den som solkade det lilla fina man hade i Israel så mycket, så mycket. Och hur normalt och fint allt nu än föll ut, finns det där ändå kvar. Det märks. I ökad artighet och trevlighet, så naturligt att det blir onaturligt. Ibland men inte jämt. Men där, där är det. Och om man bara gjort så istället för så. Sagt det eller det. Eller bara dragit till - på käften och hårt. Fast det är klart; då hade det kanske inte funnits någon trevlighet alls nu. Och det vill man ju såklart inte. Utan träng undan, och glöm och förlåt. Men inte fan är det enkelt gjort. Icke.
Men sanden byttes till snö och en slags kyla mot en annan. Lakan + filt + sjal byttes till täcke. En vän mot många. Och himla fina har de ändå varit, de två veckorna. Så far vi strax till Malmö. Packa upp och ännu en vardag. vi kommer alltid vara ett med denna jävla vardag. För redan, har två veckor gått.
Men hur som, kaffet är gott och vi slipper treva oss till den första klunken - hur ska det smaka? Är pulvret suspekt igen? Ja, nu kom den där konstiga smaken. Också dividerandet; vart kommer det ifrån? Bönan eller diskmedel? Diskmedel tror han såklart, ska alltid vara värst. Böna, säger jag. Har fått inta en lite mer 'osch då, äsch då' filosofi à la Gerd - någon måste ju vara balanserad. Här, i barnets hem slipper man sådana problem. Här smakar kaffet varken diskmedel eller dålig böna. Möjligen för svagt eller för starkt, men diskmedel? Nej, vet ni vad.
Här i barnets hem är allt som sig brukligt är, för i Tv 4 har Let's Dance inlett ännu en säsong och i Aftonbladet skrivs det om kulturbråk. Björn Ranelid är huvudpersonen, såklart - hur skulle man kunna ha kulturbråk utan Björn? Och så spekulerar vi i Ulf Lundell och vad allt detta ståhej handlar om. Så nu kan vi om något tala. Både Ranelid och Ulf - stora samtalsämnen. Särskilt Lundell för honom tycker vi om, hjärtligt.
Jo, så har två veckor gått och man försöker skaffa sig distans - den berömda distansen. Man försöker lista vad man lärde och vad man tyckte om och vad man ogillade. Ja, det sista kräver väl mer än ett papersark. Vad man tyckte om är lite lättare. Det var väl bara honom - men glad är jag ändå, för sällan träffar jag någon att göra genuin vän utav. Men så mycket lättare det varit annars. Om man sluppit att fästa sig vid något alls. Bara åka hem och lika glad vara för det. Varken sakna något eller någon.
Framför allt hade man sluppit sista obehagsdagen. Den som solkade det lilla fina man hade i Israel så mycket, så mycket. Och hur normalt och fint allt nu än föll ut, finns det där ändå kvar. Det märks. I ökad artighet och trevlighet, så naturligt att det blir onaturligt. Ibland men inte jämt. Men där, där är det. Och om man bara gjort så istället för så. Sagt det eller det. Eller bara dragit till - på käften och hårt. Fast det är klart; då hade det kanske inte funnits någon trevlighet alls nu. Och det vill man ju såklart inte. Utan träng undan, och glöm och förlåt. Men inte fan är det enkelt gjort. Icke.
Men sanden byttes till snö och en slags kyla mot en annan. Lakan + filt + sjal byttes till täcke. En vän mot många. Och himla fina har de ändå varit, de två veckorna. Så far vi strax till Malmö. Packa upp och ännu en vardag. vi kommer alltid vara ett med denna jävla vardag. För redan, har två veckor gått.
Kommentarer
Trackback
