ensambitterochjävlig

Olovligt tidigt är vad det är! Jag avskyr morgnar! Att tvinga upp sig själv på det där viset och alla Sims-staplar är i botten -trött, kaffesugen, frysande. Och det går tjugo minuter sen man lämnade sängen och man sitter med sitt kaffe, sin tröja och sina raggsockor. Fortfarande trött, frysande och kaffesugen. Det finns liksom ingenting, annat än tid, som hjälper mot det. Man måste låta obehagen värka ut, men ack, så plågsamt. För något år sedan hade jag handlat annorluna. Då hade jag gått upp en kvart innan avfärd, skyndat mig i badrummet och åkt. Tagit med mig obehagen i väskan och farit. Det går inte längre, min morgon kräver lugn - jag har blivit gammal! Så oändligt gammal!

Snart är det dags för seminarium och sen - SEN blir det Karlstad. Good old Charlestown. Träffa mor och far, snacka skit med mormor, bada badkar, blåsa på Wilma och knäppa henne på nosen. Leka med Barbie med Julia, undersöka Linneas kärleksliv, bråka med Jacob och Oscar och titta på när Tyra invigs i ett rike jag inte tror på. Åka skidor med mamma, dricka upp deras vin, trakassera Sofia - allt på tre dagar. Fantastiskt!

I nästan tre veckor har jag gått runt och gruvat mig för vad som komma skall. Tittat på dålig TV, sovit för länge, låtit bli att plugga, låtit bli att skriva min Israel-ansökan. helt enkelt bara gått omkring och gruvat mig. Snart får jag tillbaka min underkända uppsats, har jag tänkt. Och snart måste jag ha skrivit min ansökan. Snart, snart, snart - men inte har det gjorts något åt det. Nej, nej Bara gruvat. Så i torsdags fick jag tillbaka min underkända tenta, som ju nu inte alls var underkänd utan Väl Godkänd och då - av någon märklig anledning- blev det fart. Så i glädjens rus skrevs en ruskigt pretentiös Israelansökan ihop. Nåväl, åtminstone tills imorgon då jag läser igenom den och skäms en smula. För vad skriver man egentligen i en ansökan, när det enda man vill skriva är om intresset av konflikten med Palestina. När det är just den som man inte riktigt vågar skriva om med rädsla för att blir refuserad. När man tydligen är så gott som antagen redan och bara vill ha beskedet så att man kan söka visum och köpa biljett...nåväl gjort är det i alla fall.

Såg Magnus Betnér på Konserthuset igår. Fy satan vad bra han var! Förstår inte hur ett bord, en stol, lite halvslitna kläder, en mikrofon och ett par öl kan vara allt som behövs på en scen för att en människa ska kunna underhålla en jäkla massa folk i nästan två timmar. Men så var det - det var allt som behövdes. Liten törn fick kanske den egna humornerven i och för sig och man inser att man nog inte är så jävla rolig själv ändå. Å andra sidan roar jag fortfarande Sofia, och det är väl den enda jag lyckats roa förr också så vad fan. Men grym är han, och småkär blir man. Som alltid.

Imorgon kastar vi oss in i den högsta finkulturens näste - operan. Sista föreställningen av Fröken Julie och när  Johanna upplyste mig om 100-kronorsbiljetter impulsköpte vi en hoper av dem. DET är något man inte kan göra hux flux i Karlstad i alla fall - impuls-gå på opera på det där viset. Äntligen, efter ett drygt halvårs sökande -

ett - noll till Malmö!