Nostalgia!
Tänk att man kan framställa sig själv som så väldigt bitter, samtidigt som så lite krävs för att vända en halvkass kväll till den mest underbara! Nej, jag har inte fått något givande svar på min kontaktannons och nej, jag har inte vunnit några miljoner. Det jag däremot har gjort, det toppar allt det där! Jag har hittat en guldgruva! I en desperat googling efter tidsutfylllnad fann jag en exakt internetversion av det gamla hederliga Super Mario Bros. 3!!! Och så lycklig blev jag att jag nästan grät en smula...fast bara nästan.
Förvisso uppträder min dator allt som oftast som att den vore lika gammal som Super mario himself, så jag kunde inte spela alltför länge, MEN den lilla stund jag satt där...herre jösses! Brukar anse mig själv ha ett extremt dåligt minne när det gäller min barndom men inte när det gäller Super Mario inte. Jag mindes exakt i vilken ordning de elaka svamparna skulle komma - 1 svamp, drake, sköldpadda & svamp, svamp, svamp, flygande flugsvamp osv. Mindes de första extraliven, den hemliga flygvägen i borgen. Allt! Fast när spelet började hacka så fasligt i bana sex och jag offrade alla mina liv, då använde jag flöjten och flög iväg (vilket så klart alltid är dumt - om man nu ska använda flöjten ska man göra det först i värld 2. Så att man får välja mellan 5-6-7 istället för 2-3-4). Hur som så snurrade jag bort, men för sen insåg jag att jag valde Värld 4 - vattenvärlden! Jag avskydde vattenvärlden som liten, blev allti(!) uppäten av de hoppande pirayorna. Och när man simmade fick man trycka så infernaliskt på de jävla kontrollerna. Då var jättevärlden mer passande för mig, kände mig väl hemma där (höhö).
På något underligt vis framkallade denna stund även minnen av ömmande armar efter bröders hårda knytnävsslag...som jag gissar allt som oftast delades ut just under Nintendoperioderna. Men det gör ingenting - mina armar får gärna ömma en stund för Marios skull. Och de gånger man spelade parvis fick jag såklart vika mig för Mikael. Tvingades spela som Lugi istället för Mario. Och aldrig blev det jag som fick rädda prinsessan. Minns när Magnus första gången klarade spelet. Hur han träffsäkert hoppade mellan kanonkulorna och knäckte bossen. Vilken grej det var! Tror till och med att mamma och pappa samlades med oss inne i vardagsrummet."Klarade han Super Mario...oj, oj". Och brorsan spelade oberörd förståss men innerst inne vet jag att han måste varit lycklig. Kanske lika lycklig som jag ikväll!
Förvisso uppträder min dator allt som oftast som att den vore lika gammal som Super mario himself, så jag kunde inte spela alltför länge, MEN den lilla stund jag satt där...herre jösses! Brukar anse mig själv ha ett extremt dåligt minne när det gäller min barndom men inte när det gäller Super Mario inte. Jag mindes exakt i vilken ordning de elaka svamparna skulle komma - 1 svamp, drake, sköldpadda & svamp, svamp, svamp, flygande flugsvamp osv. Mindes de första extraliven, den hemliga flygvägen i borgen. Allt! Fast när spelet började hacka så fasligt i bana sex och jag offrade alla mina liv, då använde jag flöjten och flög iväg (vilket så klart alltid är dumt - om man nu ska använda flöjten ska man göra det först i värld 2. Så att man får välja mellan 5-6-7 istället för 2-3-4). Hur som så snurrade jag bort, men för sen insåg jag att jag valde Värld 4 - vattenvärlden! Jag avskydde vattenvärlden som liten, blev allti(!) uppäten av de hoppande pirayorna. Och när man simmade fick man trycka så infernaliskt på de jävla kontrollerna. Då var jättevärlden mer passande för mig, kände mig väl hemma där (höhö).
På något underligt vis framkallade denna stund även minnen av ömmande armar efter bröders hårda knytnävsslag...som jag gissar allt som oftast delades ut just under Nintendoperioderna. Men det gör ingenting - mina armar får gärna ömma en stund för Marios skull. Och de gånger man spelade parvis fick jag såklart vika mig för Mikael. Tvingades spela som Lugi istället för Mario. Och aldrig blev det jag som fick rädda prinsessan. Minns när Magnus första gången klarade spelet. Hur han träffsäkert hoppade mellan kanonkulorna och knäckte bossen. Vilken grej det var! Tror till och med att mamma och pappa samlades med oss inne i vardagsrummet."Klarade han Super Mario...oj, oj". Och brorsan spelade oberörd förståss men innerst inne vet jag att han måste varit lycklig. Kanske lika lycklig som jag ikväll!
Kontaktannons
Man eftersökes!
Jag behöver någon som kan hjälpa mig att knäppa mina armband! Är du längre, så att jag vågar sätta upp brandvarnaren igen, är det bara ett plus men alltså inget krav! Enda krav - skicklig armbandsknäppare
Jag behöver någon som kan hjälpa mig att knäppa mina armband! Är du längre, så att jag vågar sätta upp brandvarnaren igen, är det bara ett plus men alltså inget krav! Enda krav - skicklig armbandsknäppare
åsikt med självförtroende?
Så sitter vi här och våndas så smått inför seminarium som snart komma skall. Håller tummarna för att det finns folk som håller låda och har förstått...för vad ska jag säga? "Jag får mina böcker klockan 13 idag, så jag har inte hunnit..."
Det jävliga är ju att det enda vi skulle läsa skulle lästs i den bok jag faktisk sedan innan har. Men det upptäckte, tog vi reda på, först igår. Och det är ju SÅ otroligt dammigt. Satan det var ju den här terminen det skulle bli ordning på mig! Plugga i tid, gå på föreläsningar och vara allmänt duktig. Jag har knappt läst någonting och missat en av två föreläsningar. Det är till att gå ut hårt!
Det mest fantastiska är när man läser under rubriken 'seminars' i kursguiden man fått: You should be able[...]and argue your analyses and points of view effectively and with confidence.
WITH CONFIDENCE? Jag har ju för bövelen inte ens några åsikter, hur ska jag då kunna uttrycka dessa with confidence??? "Ja, alltså...det här med kriget...det var ju tråkigt förstås. Och det finns ju ingen sanning, utan bara föreställningar som de säger....i den där teorin...i konstruktivismen" Är det möjligtvis med självförtroende?
Game Theory överraskade dock positivt. Kanske inte för att kapitlet var så fantastiskt intressant, men för att mycket byggde på teorier från John Nash - som filmen A beautiful mind bygger på. Kapitlet byggde alltså nästan på Russell Crowe! Ohh
Nej, vad i helvete - dags för seminarium! Sen blir det skola igen först på tisdag. Åh vad det ska sovas fram tills dess!
Det jävliga är ju att det enda vi skulle läsa skulle lästs i den bok jag faktisk sedan innan har. Men det upptäckte, tog vi reda på, först igår. Och det är ju SÅ otroligt dammigt. Satan det var ju den här terminen det skulle bli ordning på mig! Plugga i tid, gå på föreläsningar och vara allmänt duktig. Jag har knappt läst någonting och missat en av två föreläsningar. Det är till att gå ut hårt!
Det mest fantastiska är när man läser under rubriken 'seminars' i kursguiden man fått: You should be able[...]and argue your analyses and points of view effectively and with confidence.
WITH CONFIDENCE? Jag har ju för bövelen inte ens några åsikter, hur ska jag då kunna uttrycka dessa with confidence??? "Ja, alltså...det här med kriget...det var ju tråkigt förstås. Och det finns ju ingen sanning, utan bara föreställningar som de säger....i den där teorin...i konstruktivismen" Är det möjligtvis med självförtroende?
Game Theory överraskade dock positivt. Kanske inte för att kapitlet var så fantastiskt intressant, men för att mycket byggde på teorier från John Nash - som filmen A beautiful mind bygger på. Kapitlet byggde alltså nästan på Russell Crowe! Ohh
Nej, vad i helvete - dags för seminarium! Sen blir det skola igen först på tisdag. Åh vad det ska sovas fram tills dess!
Sonar mina brott
Det har tisslats och tasslats här på bloggen om att jag skulle vara otacksam (!). Om att jag inte skulle nämna mina 'vänner' (rättelse 'vän'). OM att JAG inte har vett nog att nämna de som nämnas 'bör'. Jag tycker för det första att detta är ett orättvist tissel & tassel med tanke på att jag trots allt tillägnade ett halvt inlägg åt denne 'vän'. Men jag ska inte vara den som är den, utan gör härmed rätt för mig:
I Karlstad umgicks jag ju såklart också med Sofia. Förvisso hade hon påstått att vi skulle umgås hela julen men riktigt så mycket umgänge infann sig inte. Nåväl, trots allt sågs vi en del. Man skulle till och med kunna hävda att jag värdesatte Sofia så mycket att jag redan min första dag i Karlstad besökte Sofia på Sofias jobb. (Har jag nämnt namnet tillräckligt nu?). Jag stod en bra stund i jacka och halsduk och svettades, men höll god min och talade där en god stund.
Ett par gånger var jag hemma hos Sofia och vid ett tillfälle var jag även på bio med just Sofia (och även med Elin bör väl tilläggas så att inte hon också blir arg, men jag tror bestämt inte att hon vill erkänna min blogg. Om någon inte erkänner min blogg, tänker jag heller inte erkänna någon.)
Sofia och jag var dessutom på teater, Sunset Boulevard. Det var där jag förälskade mig i Christer Nerfont, men viktigt att påpeka är alltså att Sofia var med. Väl tillbaka i Malmö satt jag alltså med min uppsats. Även här är det av relevans att nämna att jag ägnade mycken tid till att tala med Sofia i telefon. Hon satt nämligen också med tenta och någonstans fann vi tröst (och ödeläggelse) i varandras ångest.
***
Sådär. Nu anser jag mina brott vara sonade. Det blir istället till att återgå till pluggandet nu. Ser inte riktigt meningen eftersom jag inte förstår ett dyft, men det är väl en annan historia. Inför seminariet imorgon vill jag påstå att jag inte ens förstår seminariets huvudtema. Så om någon kan ringa mig för att diskutera Irakkriget utifrån en samhällsvetenskaplig teori vore jag tacksam.
Hur som ska här läsas kapitlet "Game Theory". Innan läsning kan jag tänka mig att det handlar om makt, maktbalans och antagligen den internationella arenans makt*spel*. Har en gnagande känsla av att detta är allt jag har förstått även efter läsning!
Jag talade även med SOFIA i telefon förut! Och så här ser det ut när jag och Sofia umgås:
Att detta är ett av de slitnaste korten på mig som jag skådat på länge, och att Lucifer himself är på väg ut ur Sofias ögon, är inte relevant. Huvudsaken är att det är jag och Sofia på bilden. Eller hur, Sofia?
I Karlstad umgicks jag ju såklart också med Sofia. Förvisso hade hon påstått att vi skulle umgås hela julen men riktigt så mycket umgänge infann sig inte. Nåväl, trots allt sågs vi en del. Man skulle till och med kunna hävda att jag värdesatte Sofia så mycket att jag redan min första dag i Karlstad besökte Sofia på Sofias jobb. (Har jag nämnt namnet tillräckligt nu?). Jag stod en bra stund i jacka och halsduk och svettades, men höll god min och talade där en god stund.
Ett par gånger var jag hemma hos Sofia och vid ett tillfälle var jag även på bio med just Sofia (och även med Elin bör väl tilläggas så att inte hon också blir arg, men jag tror bestämt inte att hon vill erkänna min blogg. Om någon inte erkänner min blogg, tänker jag heller inte erkänna någon.)
Sofia och jag var dessutom på teater, Sunset Boulevard. Det var där jag förälskade mig i Christer Nerfont, men viktigt att påpeka är alltså att Sofia var med. Väl tillbaka i Malmö satt jag alltså med min uppsats. Även här är det av relevans att nämna att jag ägnade mycken tid till att tala med Sofia i telefon. Hon satt nämligen också med tenta och någonstans fann vi tröst (och ödeläggelse) i varandras ångest.
***
Sådär. Nu anser jag mina brott vara sonade. Det blir istället till att återgå till pluggandet nu. Ser inte riktigt meningen eftersom jag inte förstår ett dyft, men det är väl en annan historia. Inför seminariet imorgon vill jag påstå att jag inte ens förstår seminariets huvudtema. Så om någon kan ringa mig för att diskutera Irakkriget utifrån en samhällsvetenskaplig teori vore jag tacksam.
Hur som ska här läsas kapitlet "Game Theory". Innan läsning kan jag tänka mig att det handlar om makt, maktbalans och antagligen den internationella arenans makt*spel*. Har en gnagande känsla av att detta är allt jag har förstått även efter läsning!
Jag talade även med SOFIA i telefon förut! Och så här ser det ut när jag och Sofia umgås:
Att detta är ett av de slitnaste korten på mig som jag skådat på länge, och att Lucifer himself är på väg ut ur Sofias ögon, är inte relevant. Huvudsaken är att det är jag och Sofia på bilden. Eller hur, Sofia?
snyggsyster och jag
Here is eine par foton på snyggsyster och mig från gårdagen. Tittar man noga på båda bilderna, och om man känner min familj, så kanske det dessutom går att urskilja vem som ärvt vad från vem. Fan, men det är nog inte så tydligt här. Hur som, så har Anna såklart ärvt det Närmanska släktets smalare drag av näsa, händer (vilket absolut inte syns eftersom inga händer gör sig gällande på bilden) etc. Så kallas hon också en kopia av mamma, medan okända människor oftare sneglar på mig och mor och tänker - "är de där verkligen släkt"?
Så har jag istället ärvt faders mindre attraktiva drag. Nu menar jag inte att allt hos far är oattraktivt eller att jag har ärvt allt av honom. Naturens ironi har istället valt att ge mig näsan, men låta bli att ge mig farsans ben som hade varit snygga till och med om de satt på en kvinna - hon visste vad hon talade om Ulla! Men på det stora hela så är jag ju mer pappas dotter än mammas. Och tur är kanske det, eftersom mamma kan gå ed på att hon faktiskt har fött fram mig. Pappa hade ju inte så noga veta, om han inte sett sig själv varje gång han såg mig (stackars jävel).
snyggsyster och jag 1
snyggsyster och jag 2
Till något lite trevligare, och Sofia det här inlägget är klart riktat till dig: titta på klänningen och ge mig ett utlåtande (och helst ett positivt sådant eftersom jag antar att man inte får lämna tillbaka reakläder)
Kanske inte gör sitt yttersta hängandes på galge sådär, men vad sjutton. Och så måste du titta på halsen, som vi gillade lite extra. Här kommer den:
Nåååå? Ge mig en kommentar om den, Larsson!
Så har jag istället ärvt faders mindre attraktiva drag. Nu menar jag inte att allt hos far är oattraktivt eller att jag har ärvt allt av honom. Naturens ironi har istället valt att ge mig näsan, men låta bli att ge mig farsans ben som hade varit snygga till och med om de satt på en kvinna - hon visste vad hon talade om Ulla! Men på det stora hela så är jag ju mer pappas dotter än mammas. Och tur är kanske det, eftersom mamma kan gå ed på att hon faktiskt har fött fram mig. Pappa hade ju inte så noga veta, om han inte sett sig själv varje gång han såg mig (stackars jävel).
snyggsyster och jag 1
snyggsyster och jag 2
Till något lite trevligare, och Sofia det här inlägget är klart riktat till dig: titta på klänningen och ge mig ett utlåtande (och helst ett positivt sådant eftersom jag antar att man inte får lämna tillbaka reakläder)
Kanske inte gör sitt yttersta hängandes på galge sådär, men vad sjutton. Och så måste du titta på halsen, som vi gillade lite extra. Här kommer den:
Nåååå? Ge mig en kommentar om den, Larsson!
Götet och tillbaka
Oh, den uteblivna sömnen har vi lyckats ta igen nu minsann!
jag vet inte men det här med att beställd kurslitteratur aldrig behagar komma...det är skönt två dagar efter kursens början. Ingen som kan tvinga mig att plugga, har inga böcker, låt oss vara lediga istället. Efter tre dagar är det fortfarande rätt trevligt. Men nu!? Nu har det banne mig gått 1,5 vecka och fortfarande finns ingen kurslitteratur till handa. Seminarium på torsdag och det ena med det tredje...det är roligt nästan jämt.
Göteborg var hur som haver trevligt. Trots sömnbrist, och trots systers galna jakt på knepiga inredningsprylar. När klockan var kvart över sex och jag i slow motion såg min hand flyga ut, knocka det fulla vinglaset som givetvis välte ut över bordet och lämnade ett svagt avtryck av sunkig-alkohol doft på min moder, då var det kanke inte så trevligt längre. Det nederlaget hämtar man sig inte från när man varit borta hela dagen och tågen ändå snart ska gå hem. Men fram tills dess, fram tills dess var det riktigt mysigt!
Och solen sken som aldrig förr, och om man blundade och lät solen värma i ryggen kunde man ha föreställt sig våren. Det vågade jag ju förivsso aldrig göra, för hade jag blundat hade jag nog fallit framstupa i sömn. Men man kunde ha!
Sen måste jag ju även säga att jag blir alltmer övertygad om att försäljare och reor, när de skapades i tiderna begynnelse, måtte ha utgått från en prototyp av mig. Gick in på MQ, där man aldrig vågar sätta foten förutom under rean eftersom allt är dyrt, allt är snyggt och en del får man till och med på sig. Men nu var det ju rea, så vi gick väl in då. Och precis när man undersökt saken, tänkt att här finns ingenting ändå...då hänger den där, klänningen vars kärlek man känner redan på galgen. Tittar prislapp - 800, nedsatt till 400. Dyrt är det ju fortfarande, men den sitter nog inte bra. Vi provar den ändå, bara för att, bara för att så gärna vill veta.
Och provar gör vi och fan om den inte gick på och ändå satt helt okej. Men den kostar 400 och 400 är mycket pengar när man inga pengar har. Och man går ur provhytten och visar mamma och såklart står där en anställd som säger att Åh, vad fin den var. Och Tyst säger jag till henne, säg inte så. Och hon skrattar och jag skrattar men innerst inne vet vi båda två att hon har lyckats. Så svag är jag att ett 'Åh vad fin den var' från en okänd människa räcker för att få mig på fall, trots att den okända är en försäljare, och trots att hon säkerligen sagt så om jag så hade provat ett par för trånga pyamasbyxor.
Och jo, 400 är mycket pengar, men den har ju kostat 8. Den HAR ju kostat 800. Så egentligen tjänar man ju 400 trots att man aldrig skulle ha köpt klänningen för 800 och trots att man kanske inte behövde en klänning i 'fortfarande vintern'. Men man tjänar ju nästan 400.
Så visst kommer vi ut med MQ i högsta hugg. Men kanske var det tur. För när vi ser radarparet, mamma och syter, säga hejdå till mig och vandra mot detta fantastiska regionaltåg mot Karlstad...när vi står ensam kvar på stationen och går mot vårt eget sunkiga inter city tåg mot Malmö/köpenhamn, då känns det så klart lite vemodigt. När de får sitta och ha trevligt i tre timmar och sen tas emot på stationen av pappa, åka hem till mormor och hunden, syskonen och barnen, vad får jag då? Då får jag sitta mol alena alldeles vid dörren på tåget och frysa som en idiot. I tre timmar med min mp3, med Elvis och Johnny Cash och de andra - det är inte så illa pinkat kanske men ändå. Och så kommer jag fram till slut, och ingen pappa som möter upp, och ingen mormor som väntar. Istället är kvällen i Malmö kallare än på länge och bussen kommer och hem vi far. Hem till ingen alls - då känns det tur att jag köpte den där klänningen trots allt.
jag vet inte men det här med att beställd kurslitteratur aldrig behagar komma...det är skönt två dagar efter kursens början. Ingen som kan tvinga mig att plugga, har inga böcker, låt oss vara lediga istället. Efter tre dagar är det fortfarande rätt trevligt. Men nu!? Nu har det banne mig gått 1,5 vecka och fortfarande finns ingen kurslitteratur till handa. Seminarium på torsdag och det ena med det tredje...det är roligt nästan jämt.
Göteborg var hur som haver trevligt. Trots sömnbrist, och trots systers galna jakt på knepiga inredningsprylar. När klockan var kvart över sex och jag i slow motion såg min hand flyga ut, knocka det fulla vinglaset som givetvis välte ut över bordet och lämnade ett svagt avtryck av sunkig-alkohol doft på min moder, då var det kanke inte så trevligt längre. Det nederlaget hämtar man sig inte från när man varit borta hela dagen och tågen ändå snart ska gå hem. Men fram tills dess, fram tills dess var det riktigt mysigt!
Och solen sken som aldrig förr, och om man blundade och lät solen värma i ryggen kunde man ha föreställt sig våren. Det vågade jag ju förivsso aldrig göra, för hade jag blundat hade jag nog fallit framstupa i sömn. Men man kunde ha!
Sen måste jag ju även säga att jag blir alltmer övertygad om att försäljare och reor, när de skapades i tiderna begynnelse, måtte ha utgått från en prototyp av mig. Gick in på MQ, där man aldrig vågar sätta foten förutom under rean eftersom allt är dyrt, allt är snyggt och en del får man till och med på sig. Men nu var det ju rea, så vi gick väl in då. Och precis när man undersökt saken, tänkt att här finns ingenting ändå...då hänger den där, klänningen vars kärlek man känner redan på galgen. Tittar prislapp - 800, nedsatt till 400. Dyrt är det ju fortfarande, men den sitter nog inte bra. Vi provar den ändå, bara för att, bara för att så gärna vill veta.
Och provar gör vi och fan om den inte gick på och ändå satt helt okej. Men den kostar 400 och 400 är mycket pengar när man inga pengar har. Och man går ur provhytten och visar mamma och såklart står där en anställd som säger att Åh, vad fin den var. Och Tyst säger jag till henne, säg inte så. Och hon skrattar och jag skrattar men innerst inne vet vi båda två att hon har lyckats. Så svag är jag att ett 'Åh vad fin den var' från en okänd människa räcker för att få mig på fall, trots att den okända är en försäljare, och trots att hon säkerligen sagt så om jag så hade provat ett par för trånga pyamasbyxor.
Och jo, 400 är mycket pengar, men den har ju kostat 8. Den HAR ju kostat 800. Så egentligen tjänar man ju 400 trots att man aldrig skulle ha köpt klänningen för 800 och trots att man kanske inte behövde en klänning i 'fortfarande vintern'. Men man tjänar ju nästan 400.
Så visst kommer vi ut med MQ i högsta hugg. Men kanske var det tur. För när vi ser radarparet, mamma och syter, säga hejdå till mig och vandra mot detta fantastiska regionaltåg mot Karlstad...när vi står ensam kvar på stationen och går mot vårt eget sunkiga inter city tåg mot Malmö/köpenhamn, då känns det så klart lite vemodigt. När de får sitta och ha trevligt i tre timmar och sen tas emot på stationen av pappa, åka hem till mormor och hunden, syskonen och barnen, vad får jag då? Då får jag sitta mol alena alldeles vid dörren på tåget och frysa som en idiot. I tre timmar med min mp3, med Elvis och Johnny Cash och de andra - det är inte så illa pinkat kanske men ändå. Och så kommer jag fram till slut, och ingen pappa som möter upp, och ingen mormor som väntar. Istället är kvällen i Malmö kallare än på länge och bussen kommer och hem vi far. Hem till ingen alls - då känns det tur att jag köpte den där klänningen trots allt.
Min date har svikit mig!
Hade stämt träff med John Blund, men han dök inte upp. Och direktiven var tydliga så han kan inte ha missuppfattat heller. plats: min säng. Tid: ca 22 - 23. Nu är klockan 03.00 och inte tillstymmelse till visit har han gjort. Inte ens hört av sig. Man blir ju ledsen när sådant händer, han kunde ju åtminstone höra av sig. Men nu väntar jag inte längre! Nu blir det alltså till att sätta sig på tåget utan sömn - man får hoppas att man inte vaknar av att tåget både anlänt och vänt tillbaka till Malmö. Det vore så att säga bortkastade pengar.
Fixar jag vakenhet och trevlighet en heldag utan sömn? Min förmåga att vara trevlig är ju förvisso inte särskilt välkänd i vanliga fall, så de märker kanske ingen skillnad, morsan och syrran. Men om man nu stjälper kaffe i en timme och en halv, och duschar kallt på det...då kanske man kan vara pigg till 15 - 16 i alla fall. Jag har ju så att säga gjort det förut. Men tåget går om tre timmar - det kan inte vara lönt att försöka sova nu. Eller hur?
Så istället sitter jag här och letar efter en vettig betydelse på vad som menas med 'diskurs'. En gång för alla. Tyvärr verkar internet vara lika fundersam som jag när det gäller den frågan. Vad mer kan man göra tills man vågar ställa sig i duschen...drömma sig tillbaka till Enkokidongoi kanske, det brukar alltid vara en hit! Jag undrar just...ja, det undrar jag. Det måste jag undersöka nu!
Fixar jag vakenhet och trevlighet en heldag utan sömn? Min förmåga att vara trevlig är ju förvisso inte särskilt välkänd i vanliga fall, så de märker kanske ingen skillnad, morsan och syrran. Men om man nu stjälper kaffe i en timme och en halv, och duschar kallt på det...då kanske man kan vara pigg till 15 - 16 i alla fall. Jag har ju så att säga gjort det förut. Men tåget går om tre timmar - det kan inte vara lönt att försöka sova nu. Eller hur?
Så istället sitter jag här och letar efter en vettig betydelse på vad som menas med 'diskurs'. En gång för alla. Tyvärr verkar internet vara lika fundersam som jag när det gäller den frågan. Vad mer kan man göra tills man vågar ställa sig i duschen...drömma sig tillbaka till Enkokidongoi kanske, det brukar alltid vara en hit! Jag undrar just...ja, det undrar jag. Det måste jag undersöka nu!
some more gallimatias
Och nu när vi ändå hittat tillbaka till den här sidan, kan man väl lika gärna köra på.
Blev så rasande lycklig över att första debatten inför valet mellan Mona och Fredrik äger rum ikväll...jag vet inte riktigt vart den lyckan kom ifrån men glädjer mig åt att för en gångs skull vilja se något med substans. Eller ja, hur mycket substans det nu kan finnas i en pajkastardebatt som jag antar att detta kommer bli. Men ändock!
Annars njuter jag, som den kärring jag är, mest över tulpanerna på köksbordet. De liksom invaggar en i ett hopp om att våren ska komma ännu en gång. Och med våren kanske man äntligen kan börja strosa lite vid de där pildammarna som man tjatat så förbannat om men än så länge bara nosat i utkanten av.
Sen kan man ju alltid efterlysa en väckning. Om någon av någon anledning är vaken runt 5 i morgon bitti, så slå för bövelen en signal! Göteborgståg går kl 6 och min känsla av att aldrig komma upp i tid blir allt starkare.
Ja, nej...jag har ju verkligen ingenting att säga. Så vi avvrundar väl här då
Blev så rasande lycklig över att första debatten inför valet mellan Mona och Fredrik äger rum ikväll...jag vet inte riktigt vart den lyckan kom ifrån men glädjer mig åt att för en gångs skull vilja se något med substans. Eller ja, hur mycket substans det nu kan finnas i en pajkastardebatt som jag antar att detta kommer bli. Men ändock!
Annars njuter jag, som den kärring jag är, mest över tulpanerna på köksbordet. De liksom invaggar en i ett hopp om att våren ska komma ännu en gång. Och med våren kanske man äntligen kan börja strosa lite vid de där pildammarna som man tjatat så förbannat om men än så länge bara nosat i utkanten av.
Sen kan man ju alltid efterlysa en väckning. Om någon av någon anledning är vaken runt 5 i morgon bitti, så slå för bövelen en signal! Göteborgståg går kl 6 och min känsla av att aldrig komma upp i tid blir allt starkare.
Ja, nej...jag har ju verkligen ingenting att säga. Så vi avvrundar väl här då
Eine resumé jaaa
Long time - no see...
...Men det är ju alltid ett gott tecken. Den bittra och ensamma har haft annat att göra än att blogga om sin bitter- och ensamhet! Det var dock så rasande längesedan att vi får köra en snabbresumé, om inte annat så för att jag ska få struktur över mig själv. Så Here we go:
Tågstation Malmö, byte Göteborg, anländer Karlstad - julfirande med kopiösa mängder rödtjut. Familjeumgänge, vänskapsumgänge, teaterbesök gånger två fast samma teater. Förälskad i Philip Jalmelid, förälskad i Christer Nerfont. Nyfunnet favoritcitat: "Stå inte där och hata mig". Nyårsfirande i familjens lugna näste, kopiösa mängder vin. Barnkalas gånger 300. Ihoppackning av väskan. Tågstation Karlstad, byte Göteborg - stirrar allt för mycket på Håkan Hellström som spatserar förbi mig - anländer Malmö. Tvingar Linnea till umgänge. Isolerar mig en vecka, 'skriver' uppsats. Börjar ny kurs, fred- och konflikt B. Får en frände i kent-dimman, beställer konsertbiljett. Möte om Israel- det kommer verkligen att bli av! Och så helg!
Pust, det var det. Och så i fredags. Födelsedagskalas hos den bästa av Johannor. Och så fantastiskt trevligt sen. Roligare än på länge, så jag lyfter på hatten; tackar, bockar, bugar och böjer!
Imorgon blir det till att gå upp i ottan, kasta sig på tåget till Götet och socialisera med ingen mindre än MAMMA och SYSTER. MAMMA OCH SYSTER MAMMA OCH SYSTER MAMMA OCH SYSTER.
WIII
Jag ber verkligen om ursäkt. Det här blev ett extremt taffligt inlägg, men det var så längesen jag skrev att jag skyller på ringrostighet.
...Men det är ju alltid ett gott tecken. Den bittra och ensamma har haft annat att göra än att blogga om sin bitter- och ensamhet! Det var dock så rasande längesedan att vi får köra en snabbresumé, om inte annat så för att jag ska få struktur över mig själv. Så Here we go:
Tågstation Malmö, byte Göteborg, anländer Karlstad - julfirande med kopiösa mängder rödtjut. Familjeumgänge, vänskapsumgänge, teaterbesök gånger två fast samma teater. Förälskad i Philip Jalmelid, förälskad i Christer Nerfont. Nyfunnet favoritcitat: "Stå inte där och hata mig". Nyårsfirande i familjens lugna näste, kopiösa mängder vin. Barnkalas gånger 300. Ihoppackning av väskan. Tågstation Karlstad, byte Göteborg - stirrar allt för mycket på Håkan Hellström som spatserar förbi mig - anländer Malmö. Tvingar Linnea till umgänge. Isolerar mig en vecka, 'skriver' uppsats. Börjar ny kurs, fred- och konflikt B. Får en frände i kent-dimman, beställer konsertbiljett. Möte om Israel- det kommer verkligen att bli av! Och så helg!
Pust, det var det. Och så i fredags. Födelsedagskalas hos den bästa av Johannor. Och så fantastiskt trevligt sen. Roligare än på länge, så jag lyfter på hatten; tackar, bockar, bugar och böjer!
Imorgon blir det till att gå upp i ottan, kasta sig på tåget till Götet och socialisera med ingen mindre än MAMMA och SYSTER. MAMMA OCH SYSTER MAMMA OCH SYSTER MAMMA OCH SYSTER.
WIII
Jag ber verkligen om ursäkt. Det här blev ett extremt taffligt inlägg, men det var så längesen jag skrev att jag skyller på ringrostighet.
