ensambitterochjävlig

Oh, den uteblivna sömnen har vi lyckats ta igen nu minsann!

jag vet inte men det här med att beställd kurslitteratur aldrig behagar komma...det är skönt två dagar efter kursens början. Ingen som kan tvinga mig att plugga, har inga böcker, låt oss vara lediga istället. Efter tre dagar är det fortfarande rätt trevligt. Men nu!? Nu har det banne mig gått 1,5 vecka och fortfarande finns ingen kurslitteratur till handa. Seminarium på torsdag och det ena med det tredje...det är roligt nästan jämt.

Göteborg var hur som haver trevligt. Trots sömnbrist, och trots systers galna jakt på knepiga inredningsprylar. När klockan var kvart över sex och jag i slow motion såg min hand flyga ut, knocka det fulla vinglaset som givetvis välte ut över bordet och lämnade ett svagt avtryck av sunkig-alkohol doft på min moder, då var det kanke inte så trevligt längre. Det nederlaget hämtar man sig inte från när man varit borta hela dagen och tågen ändå snart ska gå hem. Men fram tills dess, fram tills dess var det riktigt mysigt!

Och solen sken som aldrig förr, och om man blundade och lät solen värma i ryggen kunde man ha föreställt sig våren. Det vågade jag ju förivsso aldrig göra, för hade jag blundat hade jag nog fallit framstupa i sömn. Men man kunde ha!

Sen måste jag ju även säga att jag blir alltmer övertygad om att försäljare och reor, när de skapades i tiderna begynnelse, måtte ha utgått från en prototyp av mig. Gick in på MQ, där man aldrig vågar sätta foten förutom under rean eftersom allt är dyrt, allt är snyggt och en del får man till och med på sig.  Men nu var det ju rea, så vi gick väl in då. Och precis när man undersökt saken, tänkt att här finns ingenting ändå...då hänger den där, klänningen vars kärlek man känner redan på galgen. Tittar prislapp - 800, nedsatt till 400. Dyrt är det ju fortfarande, men den sitter nog inte bra. Vi provar den ändå, bara för att, bara för att så gärna vill veta.

Och provar gör vi och fan om den inte gick på och ändå satt helt okej. Men den kostar 400 och 400 är mycket pengar när man inga pengar har. Och man går ur provhytten och visar mamma och såklart står där en anställd som säger att Åh, vad fin den var. Och Tyst säger jag till henne, säg inte så. Och hon skrattar och jag skrattar men innerst inne vet vi båda två att hon har lyckats. Så svag är jag att ett 'Åh vad fin den var' från en okänd människa räcker för att få mig på fall, trots att den okända är en försäljare, och trots att hon säkerligen sagt så om jag så hade provat ett par för trånga pyamasbyxor.

Och jo, 400 är mycket pengar, men den har ju kostat 8. Den HAR ju kostat 800. Så egentligen tjänar man ju 400 trots att man aldrig skulle ha köpt klänningen för 800 och trots att man kanske inte behövde en klänning i 'fortfarande vintern'. Men man tjänar ju nästan 400.

Så visst kommer vi ut med MQ i högsta hugg. Men kanske var det tur. För när vi ser radarparet, mamma och syter, säga hejdå till mig och vandra mot detta fantastiska regionaltåg mot Karlstad...när vi står ensam kvar på stationen och går mot vårt eget sunkiga inter city tåg mot Malmö/köpenhamn, då känns det så klart lite vemodigt. När de får sitta och ha trevligt i tre timmar och sen tas emot på stationen av pappa, åka hem till mormor och hunden, syskonen och barnen, vad får jag då? Då får jag sitta mol alena alldeles vid dörren på tåget och frysa som en idiot. I tre timmar med min mp3, med Elvis och Johnny Cash och de andra - det är inte så illa pinkat kanske men ändå. Och så kommer jag fram till slut, och ingen pappa som möter upp, och ingen mormor som väntar. Istället är kvällen i Malmö kallare än på länge och bussen kommer och hem vi far. Hem till ingen alls - då känns det tur att jag köpte den där klänningen trots allt.