ångest
Det finns tillfällen när man inget hellre vill än att krypa ner i sängen mellan sina föräldrar och känna tryggheten från den allra tidigaste barndomen omge en. Tillfällen när man förbannar att man flyttat femtio mil bort och ligger ensam och ödslig i en helt annan del av landet. I natt var ett sådant tillfälle.
Krångel med Israel, vet varken ut eller in. Och har ältat så mycket att samma trötthet som man känner efter timmar av oavbruten gråt, nu översköljer mig. Jag har inte gråtit dock, bara ältat. Och funderat. Och varit dekadent.
Till slut gjorde jag det enda rätta, snörade skorna, och begav mig ut i jakt på en flaska vin. (Inte på natten alltså, utan nu under dagen. Och jakten bestod mest i ett promenerande till Värnhemstorget). Så nu sitter jag här - liter mer avtrubbad, lite mindre fylld av ångest. Men med ett stort frågetecken blinkandes i huvudet. Och det enda jag egentligen vill göra just nu är att sätta mig på tåget, och byta Malmö-nyckeln mot Karlstads. Stiga in i huset, och känna doften av 'hemma' slå emot en. Sen kanske jag inte riktigt vill glida ner i sängen, mellan mor och far - far snarkar på tok för högt, jag har blivit på tok för stor (som i bred, inte vuxen) och framförallt var den där platsen aldrig särskilt bekväm eftersom man alltid hamnade i skarven.
Men jag vill känna barndomens trygghet av att allting ordnar sig, man är inte ensam i sin ångest.
Krångel med Israel, vet varken ut eller in. Och har ältat så mycket att samma trötthet som man känner efter timmar av oavbruten gråt, nu översköljer mig. Jag har inte gråtit dock, bara ältat. Och funderat. Och varit dekadent.
Till slut gjorde jag det enda rätta, snörade skorna, och begav mig ut i jakt på en flaska vin. (Inte på natten alltså, utan nu under dagen. Och jakten bestod mest i ett promenerande till Värnhemstorget). Så nu sitter jag här - liter mer avtrubbad, lite mindre fylld av ångest. Men med ett stort frågetecken blinkandes i huvudet. Och det enda jag egentligen vill göra just nu är att sätta mig på tåget, och byta Malmö-nyckeln mot Karlstads. Stiga in i huset, och känna doften av 'hemma' slå emot en. Sen kanske jag inte riktigt vill glida ner i sängen, mellan mor och far - far snarkar på tok för högt, jag har blivit på tok för stor (som i bred, inte vuxen) och framförallt var den där platsen aldrig särskilt bekväm eftersom man alltid hamnade i skarven.
Men jag vill känna barndomens trygghet av att allting ordnar sig, man är inte ensam i sin ångest.
even the dogs
Jag framställer ju gärna mig själv som något negativ och hatiskt mot allt och alla, men när det kommer till kritan finns det ju få saker som jag verkligen avskyr -ja, alltså jag menar genuint hatar. Jag kan ju exempelvis inte, med handen på Murphys lag, säga att jag på fullt allvar hatar mänskligheten - även om det ibland vore lockande.
Men för att min jargong inte helt ska urlakas kan det kanske vara på sin plats att rikta fokus åt en av de saker som jag verkligen på allvar känner avsky emot, något som får ögonen att svartna långt ner i dess hålor. Jag talar så klart om min fantastiska telefonoperatör 3. Jag var där idag - min telefon mår så att säga inte något vidare, men eftersom efterfrågan på lånetelefoner tydligen är bra mycket större än utbudet, och jag trots allt inte vill leva helt utan, får jag vårda min trashank så ömt och gott det går ett tag till.
Nåväl, fine om det inte finns någon lånetelefon till handa då. Det är inte vad som irriterar mig mest. Det som irriterar mig å det grövsta är att jag aldrig varit inne i en 3-butik där personalen inte utgörs av de vackraste av manliga exemplar. Har man på allvar som affärsidé att enbart anställa snygga killar? Som samtidigt som de berättar att de TYVÄRR inte kan hjälpa till tittar en i ögonen och är så otroligt ledsna. Det kan inte finnas någon på denna jord som är 'så hemskt ledsna' lika ofta som säljarna på 3.
Och det enda man vill göra är att skrika i slow-motion och på filmmanér (sådär så att salivet yr och deras hår blåser) att det fungerar inte! Dina ursäkter biter inte! Jag vill ha en telefon som fungerar, inte en falsk och påkopplad charm och jag tycker inte att 'picture perfect' är särskilt snyggt! Plågsamt nog vet man att mest hatar man det nog för att man en gång trots allt föll för det:
visst, situationen var ultimat för Mr Picture perfect - min dåvarande telefon var på lagning, självkänslan var säkert låg, och han var en duktig säljare. Men nog fan blev man lite knäsvag av att höra sitt namn sådär många gånger, och visst drogs man in i de där förbannade ögonen samtidigt som en röst ekade att det här var under ens egen värdihet. Förlöjligandet sköljde över en, när man först dyrt och heligt svurit på att det spelade ingen roll vad han sa för jag skulle ingenting ha, och plötsligt spatserade man ut med både telefon och bredband. Grundlurad förstås, men ändå med en viss svaghet i kroppen.
Och såhär efteråt, när man inser vilken jävla skit det var alltsammans, då fylls den där svagheten i kroppen istället av skam. Och den enda rösten som ekar i huvudet är den som tillhör Hotellmanagern (eller vad fan han är) i Dirty Dancing. Ni vet, när han förklarar för servitörerna hur de ska bete sig mot gästerna:
"and show the goddamn daughters a good time. All the daughters, even the dogs"
Och det är väl så de ser en, som en av hundarna - men jag kan berätta att jag föll kanske för det en gång. Inte en gång till. Nu får ni vara hur jävla charmiga ni vill, och ni kan be om ursäkt från djupet av era blå ögon. Jag vet att vi inte ska ligga ändå, och jag vill bara ha min telefon. Det är allt!
Men för att min jargong inte helt ska urlakas kan det kanske vara på sin plats att rikta fokus åt en av de saker som jag verkligen på allvar känner avsky emot, något som får ögonen att svartna långt ner i dess hålor. Jag talar så klart om min fantastiska telefonoperatör 3. Jag var där idag - min telefon mår så att säga inte något vidare, men eftersom efterfrågan på lånetelefoner tydligen är bra mycket större än utbudet, och jag trots allt inte vill leva helt utan, får jag vårda min trashank så ömt och gott det går ett tag till.
Nåväl, fine om det inte finns någon lånetelefon till handa då. Det är inte vad som irriterar mig mest. Det som irriterar mig å det grövsta är att jag aldrig varit inne i en 3-butik där personalen inte utgörs av de vackraste av manliga exemplar. Har man på allvar som affärsidé att enbart anställa snygga killar? Som samtidigt som de berättar att de TYVÄRR inte kan hjälpa till tittar en i ögonen och är så otroligt ledsna. Det kan inte finnas någon på denna jord som är 'så hemskt ledsna' lika ofta som säljarna på 3.
Och det enda man vill göra är att skrika i slow-motion och på filmmanér (sådär så att salivet yr och deras hår blåser) att det fungerar inte! Dina ursäkter biter inte! Jag vill ha en telefon som fungerar, inte en falsk och påkopplad charm och jag tycker inte att 'picture perfect' är särskilt snyggt! Plågsamt nog vet man att mest hatar man det nog för att man en gång trots allt föll för det:
visst, situationen var ultimat för Mr Picture perfect - min dåvarande telefon var på lagning, självkänslan var säkert låg, och han var en duktig säljare. Men nog fan blev man lite knäsvag av att höra sitt namn sådär många gånger, och visst drogs man in i de där förbannade ögonen samtidigt som en röst ekade att det här var under ens egen värdihet. Förlöjligandet sköljde över en, när man först dyrt och heligt svurit på att det spelade ingen roll vad han sa för jag skulle ingenting ha, och plötsligt spatserade man ut med både telefon och bredband. Grundlurad förstås, men ändå med en viss svaghet i kroppen.
Och såhär efteråt, när man inser vilken jävla skit det var alltsammans, då fylls den där svagheten i kroppen istället av skam. Och den enda rösten som ekar i huvudet är den som tillhör Hotellmanagern (eller vad fan han är) i Dirty Dancing. Ni vet, när han förklarar för servitörerna hur de ska bete sig mot gästerna:
"and show the goddamn daughters a good time. All the daughters, even the dogs"
Och det är väl så de ser en, som en av hundarna - men jag kan berätta att jag föll kanske för det en gång. Inte en gång till. Nu får ni vara hur jävla charmiga ni vill, och ni kan be om ursäkt från djupet av era blå ögon. Jag vet att vi inte ska ligga ändå, och jag vill bara ha min telefon. Det är allt!
genuint dum i huvudet
En människa kan vara dum i huvudet på så många olika plan. Idag har jag upplevt min egen dumhet på åtminstone fyra spännande vis; för vilka jag nu tänker redogöra:
1. Jag har nu väntat på mitt tentaresultat i 3.5 vecka. Gruvat mig vore synd att säga att jag gjort, för jag börjar så smått inse att även om jag inte själv förstår varför, brukar mina tentor gå hem hos lärarna. Och även jag inser att det vore ologiskt att gå från en serie vg:n till ett underkänt för samma prestation. Så gruvat mig har jag väl inte direkt gjort, även om man aldrig så noga kan veta med de där hemtentorna. Idag kom resultatet i form av ett vg vilket såklart var trevligt. Men när jag kollade den engelska betygskalan och låg på ett B istället för A - då blev jag generande nog besviken. Och det tycker inte ens jag är okej! Man blir inte besviken över en sådan sak, JAG blir inte besviken över det. Jag har fått B förut och inte har jag blivit besviken över det. Men tro fan att idag blev jag det...så nu sitter jag här - besviken över att jag blev just besviken!
2. En vän i projektplansarbetet frågade om vi skulle cykelsällskapa till projektplansarbetandet imorgon. Vi ska ses klockan 10 och för mig är klockan 10 obeskrivligt tidigt. Jag är inte mycket till människa vid sådana tillfällen och att cykla med snålblåst i ansiktet är för mig som att springa i sirap - jag orkar inte vara trevlig på en cykel klockan 10 på morgonen. Så efter lite övervägande insåg jag att jag måste säga som det är, och avböjde således sällskap med referens till min bitterhet och mitt morgonhumör. Tack och lov såg hon det lustiga i det, men ändock - helt friskt är det ju inte.
3. Plugga - varför pluggar jag inte? Varför sitter jag här och bloggar om min dumhet istället för att ta tag i det jävla skrivandet. Jag skulle ju plugga igår, men gjorde det inte och lovade att idag börjar jag istället. Men det gör jag ju inte. Jag sitter ju här, och bloggar om besvikelser och bitterhet.
4. Jag tänkte jag skulle ge kräket lite uppmärksamhet och brottas med henne - så jag slänger mig i sängen, men med lite för mycket kraft. Välter över på nacke med benen i vädret och inser att Herre Gud jag kommer välta ner TV:n. Men lyckas stanna upp i kullerbyttan och överväga alternativen. Så en stund ligger jag faktiskt där på nacken, inser att jag kan inte hamna rätt igen, men JAG MÅSTE RÄDDA TV:N och lyckas förflytta mig någon centimeter för att slutföra min bytta precis bredvid - rätt ner i golvet. Där låg jag sen en stund med hunden över mig och begrundade med fascination min förmåga att göra en bakåtkullerbytta.
Låt oss som avslutning citera min ovän Buzz - "Det är som om tolv livstiders dumhet samlats i en"
1. Jag har nu väntat på mitt tentaresultat i 3.5 vecka. Gruvat mig vore synd att säga att jag gjort, för jag börjar så smått inse att även om jag inte själv förstår varför, brukar mina tentor gå hem hos lärarna. Och även jag inser att det vore ologiskt att gå från en serie vg:n till ett underkänt för samma prestation. Så gruvat mig har jag väl inte direkt gjort, även om man aldrig så noga kan veta med de där hemtentorna. Idag kom resultatet i form av ett vg vilket såklart var trevligt. Men när jag kollade den engelska betygskalan och låg på ett B istället för A - då blev jag generande nog besviken. Och det tycker inte ens jag är okej! Man blir inte besviken över en sådan sak, JAG blir inte besviken över det. Jag har fått B förut och inte har jag blivit besviken över det. Men tro fan att idag blev jag det...så nu sitter jag här - besviken över att jag blev just besviken!
2. En vän i projektplansarbetet frågade om vi skulle cykelsällskapa till projektplansarbetandet imorgon. Vi ska ses klockan 10 och för mig är klockan 10 obeskrivligt tidigt. Jag är inte mycket till människa vid sådana tillfällen och att cykla med snålblåst i ansiktet är för mig som att springa i sirap - jag orkar inte vara trevlig på en cykel klockan 10 på morgonen. Så efter lite övervägande insåg jag att jag måste säga som det är, och avböjde således sällskap med referens till min bitterhet och mitt morgonhumör. Tack och lov såg hon det lustiga i det, men ändock - helt friskt är det ju inte.
3. Plugga - varför pluggar jag inte? Varför sitter jag här och bloggar om min dumhet istället för att ta tag i det jävla skrivandet. Jag skulle ju plugga igår, men gjorde det inte och lovade att idag börjar jag istället. Men det gör jag ju inte. Jag sitter ju här, och bloggar om besvikelser och bitterhet.
4. Jag tänkte jag skulle ge kräket lite uppmärksamhet och brottas med henne - så jag slänger mig i sängen, men med lite för mycket kraft. Välter över på nacke med benen i vädret och inser att Herre Gud jag kommer välta ner TV:n. Men lyckas stanna upp i kullerbyttan och överväga alternativen. Så en stund ligger jag faktiskt där på nacken, inser att jag kan inte hamna rätt igen, men JAG MÅSTE RÄDDA TV:N och lyckas förflytta mig någon centimeter för att slutföra min bytta precis bredvid - rätt ner i golvet. Där låg jag sen en stund med hunden över mig och begrundade med fascination min förmåga att göra en bakåtkullerbytta.
Låt oss som avslutning citera min ovän Buzz - "Det är som om tolv livstiders dumhet samlats i en"
Upprättelse
Följande inlägg är riktat som en känga rätt upp där solen aldrig lyser till Sofia, Britta och Börje - med andra ord till er som först avrådde mig å det bestämdaste, och sen idiotförklarde mig när jag väl beslutat att trots allt frakta hunden från Värmland till Skåne. Känn er så bortgjorda, ty detta kan ha varit mitt klokaste val någonsin:
För att ni riktigt ska förstå er egen dumhet, kommer jag nu att trycka upp den i ansiktet på er - både skriftligen och med bildbevis, så luta er tillbaka och känn hur den idioti ni ville skuldbelägga mig med, istället rusar genom era egna vener:
Låt oss först vrida tiden någon månad tillbaka, till en helt vanlig lördag i mitt liv. Klockan står nog på ca 13.30 -14.00, när jag inser att sova - det kan jag helt enkelt inte göra längre. Upp måste jag gå. Trött och jävlig reser jag mig ur sängen men en huvudvärk som säger att när man sover så här länge är dagen förstörd, huvudet kommer att fortsätta värka och inget konstruktivt kan komma ur denna dag. Kaffe dricks i sönderslitna pyamasbyxor, datorn kollas och framför TV:n jag hamnar. Där sitter jag länge, klockan blir till eftermiddag. Så ska jag kanske till att 'planera kvällen' och låt oss säga att jag, som oftast, inte har några umgängesplaner. Istället ser vi vad TV-tablån erbjuder och lägger alltså upp eftermiddag och kväll schematiskt efter programutbudet. Middag lagas någon gång med diverse halvfabrikat och säkerligen finns någon snack-aktig sörja. Så lunkar timmarna på och lördagen ebbar ut i ett töcken av absolut ingenting alls, bara för att reproducera sig dagen efter igen. Den växande högen med plugg lämnas orörd fram till tentaveckan som präglas av prestationsångest och förbannelsee.
Men så händer någonting: till Karlstad vi far och med oss tillbaka har vi det svarta kräket - just detsamma som ni så högljutt och självgott idiotförklarade mig över. Låt oss nu beskriva denna lördag, som i stort inte varit så annorlunda - inga planer, inget umgänge:
Klockan stod idag faktiskt nästan på 12, men jag vill påpeka att detta sannolikt berodde på en ansenlig mängd rosé kvällen innan. De senaste veckorna har uret annars aldrig passerat 11. Nåväl, vaknade gjorde jag av att jag, som brukligt numer, skedade med kräket vars huvud vilade på min arm. Upp vi for i ovan nämnda pyamasbyxa för en kortare rastning, vapå kaffe och datorsudd och faktiskt en frukost följde. Vi vaknade till någon timme, innan pyamas byttes mot kommunbyxa och långpromenaden påbörjades, trots en tämligen blåsig och rå aprildag. Väl inne igen någon timme senare, satte vi oss ändock till ro i soffan för att ännu en gång njuta av gårdagens Så ska det låta. Visa vid vindens ängar värmde mitt hjärta och jag fylldes med ett välmående som jag sällan känner.
Ännu ett par timmars lugn följde och en smula dansade vi till vinylen och Simon & Garfunkel.
Plötsligt var klockan närmare 19 och solen kunde faktiskt skymtas ovan molnen -kvällspromenad låter fint! Så lunkade vi någon halvtimme i gemytlig trevnad innan hemgång och matlagning påbörjas - äkta matlagning, med riktiga råvaror och som sig bör en halvt glas matvin till. Så lite Körslag och annan dålig TV, men med en insikt om att - Herre Gud, man borde nog ha pluggat lite. Och visst, vi satte oss ner en stund. Plöjde hundra sidor. En plågsam insikt om att detta är alldeles för lite måhända, men ändock!
Möjligtvis ser ni nu ett mönster - ni kanske förstår att den enda som idiotförklaras bör är ni själva. Ni som förkastade idén om att ta med ett fyrfota kräk ner till våren. Och visst, helt fel har ni ju inte. Diverse hundhår far omkring, och ett par gånger har jag varit nära att snubbla över henne för att slå mig riktigt illa. MEN, vad hundåren beträffar orkar jag numer resa mig ur sofflänge och damma. Vad möjliga fall beträffar har jag ännu inte fallit - och även om jag gör det kändes risken att på grund av ohälsa avlida i förtid synnerligen mer markant än att avlida i illa fall (och nu gör jag väl snart det, för att jag hånade Murphy på det viset).
Men om ni ännu inte är överbevisade, ni självgoda besserwissrar ska ni få möjlighet att titta på resultat av livfulla ögon och rosiga kinder, döm sedan själva vem som det längsta strået drog:
Frida utan hund (titta så deprimerad)
Titta så lycklig!
För att ni riktigt ska förstå er egen dumhet, kommer jag nu att trycka upp den i ansiktet på er - både skriftligen och med bildbevis, så luta er tillbaka och känn hur den idioti ni ville skuldbelägga mig med, istället rusar genom era egna vener:
Låt oss först vrida tiden någon månad tillbaka, till en helt vanlig lördag i mitt liv. Klockan står nog på ca 13.30 -14.00, när jag inser att sova - det kan jag helt enkelt inte göra längre. Upp måste jag gå. Trött och jävlig reser jag mig ur sängen men en huvudvärk som säger att när man sover så här länge är dagen förstörd, huvudet kommer att fortsätta värka och inget konstruktivt kan komma ur denna dag. Kaffe dricks i sönderslitna pyamasbyxor, datorn kollas och framför TV:n jag hamnar. Där sitter jag länge, klockan blir till eftermiddag. Så ska jag kanske till att 'planera kvällen' och låt oss säga att jag, som oftast, inte har några umgängesplaner. Istället ser vi vad TV-tablån erbjuder och lägger alltså upp eftermiddag och kväll schematiskt efter programutbudet. Middag lagas någon gång med diverse halvfabrikat och säkerligen finns någon snack-aktig sörja. Så lunkar timmarna på och lördagen ebbar ut i ett töcken av absolut ingenting alls, bara för att reproducera sig dagen efter igen. Den växande högen med plugg lämnas orörd fram till tentaveckan som präglas av prestationsångest och förbannelsee.
Men så händer någonting: till Karlstad vi far och med oss tillbaka har vi det svarta kräket - just detsamma som ni så högljutt och självgott idiotförklarade mig över. Låt oss nu beskriva denna lördag, som i stort inte varit så annorlunda - inga planer, inget umgänge:
Klockan stod idag faktiskt nästan på 12, men jag vill påpeka att detta sannolikt berodde på en ansenlig mängd rosé kvällen innan. De senaste veckorna har uret annars aldrig passerat 11. Nåväl, vaknade gjorde jag av att jag, som brukligt numer, skedade med kräket vars huvud vilade på min arm. Upp vi for i ovan nämnda pyamasbyxa för en kortare rastning, vapå kaffe och datorsudd och faktiskt en frukost följde. Vi vaknade till någon timme, innan pyamas byttes mot kommunbyxa och långpromenaden påbörjades, trots en tämligen blåsig och rå aprildag. Väl inne igen någon timme senare, satte vi oss ändock till ro i soffan för att ännu en gång njuta av gårdagens Så ska det låta. Visa vid vindens ängar värmde mitt hjärta och jag fylldes med ett välmående som jag sällan känner.
Ännu ett par timmars lugn följde och en smula dansade vi till vinylen och Simon & Garfunkel.
Plötsligt var klockan närmare 19 och solen kunde faktiskt skymtas ovan molnen -kvällspromenad låter fint! Så lunkade vi någon halvtimme i gemytlig trevnad innan hemgång och matlagning påbörjas - äkta matlagning, med riktiga råvaror och som sig bör en halvt glas matvin till. Så lite Körslag och annan dålig TV, men med en insikt om att - Herre Gud, man borde nog ha pluggat lite. Och visst, vi satte oss ner en stund. Plöjde hundra sidor. En plågsam insikt om att detta är alldeles för lite måhända, men ändock!
Möjligtvis ser ni nu ett mönster - ni kanske förstår att den enda som idiotförklaras bör är ni själva. Ni som förkastade idén om att ta med ett fyrfota kräk ner till våren. Och visst, helt fel har ni ju inte. Diverse hundhår far omkring, och ett par gånger har jag varit nära att snubbla över henne för att slå mig riktigt illa. MEN, vad hundåren beträffar orkar jag numer resa mig ur sofflänge och damma. Vad möjliga fall beträffar har jag ännu inte fallit - och även om jag gör det kändes risken att på grund av ohälsa avlida i förtid synnerligen mer markant än att avlida i illa fall (och nu gör jag väl snart det, för att jag hånade Murphy på det viset).
Men om ni ännu inte är överbevisade, ni självgoda besserwissrar ska ni få möjlighet att titta på resultat av livfulla ögon och rosiga kinder, döm sedan själva vem som det längsta strået drog:
Frida utan hund (titta så deprimerad)
Titta så lycklig!
visa vid vindens ängar
Finns ingen låt som får mina tårkanaler att svika mig så som 'visa vid vindens ängar'. Så klart är det Håkan Hellströms fel, för ingen sjunger den som han sjunger den, men sen har det liksom eskalerat. Nu gråter jag alltså till och med när Alexander Rybak sjunger denna fantastiska låt i så ska det låta. Och ja, jag har tittat på Så ska det låta - måhända att det är fredagskväll och man borde vara ute på stans krogar, supa och raggla hem i ottan, men sådan är inte -har aldrig varit, och kommer troligtvis aldrig heller bli- min stil. Jag tycker om Så ska det låta. Jag tycker om trevligheten i famiiljeprogrammen och framförallt tycker jag om kravlösheten - sitta i soffan, halvglo på TV:n, samtala lågmält.
Och jag tyckte särdeles mycket om denna kväll. Med rosévin, kex, frukt och ost med Karin och Johanna, och sedermera även Karins extended familj, som härmed får anses vara godkänd! och jag tackar, bockar, bugar och böjer för denna kväll. Samtidigt som jag nu, hemkommen, nattsuddar och drömmer mig till okända tider medam Håkan Hellström och Visa vid Vindens ängar spelas om och om och om och om igen.
Och jag tyckte särdeles mycket om denna kväll. Med rosévin, kex, frukt och ost med Karin och Johanna, och sedermera även Karins extended familj, som härmed får anses vara godkänd! och jag tackar, bockar, bugar och böjer för denna kväll. Samtidigt som jag nu, hemkommen, nattsuddar och drömmer mig till okända tider medam Håkan Hellström och Visa vid Vindens ängar spelas om och om och om och om igen.
update
Solen bränner på genom fönstret. Hunden ligger vid mina fötter. Simon & Garfunkel spelar på vinylen. Vinglaset är just uppdrucket. Snart snöras dojorna och vi beger oss ut i eftermidagskvällen för mer vin och umgänge. Härliga tider!
Nattvätt
Aldrig igen ska jag komma på den briljanta idén att boka tvättid mellan 24 och 03.00. Satan så drygt detta är.
Men vad gör man när alla andra tider är bokade, och allt man äger osar kaffestank? Då hör jag ändå till den skara som vanligtvis älskar doften - hör till dem vars hud knottrar sig av njutning då Löfbergs Lila-skrapan rostar sina bönor. Och kaffedoften är för alltid förknippad med just denna skrapa och med kära Värmeland, och trots att Zoega är så mycket godare kan jag aldrig förmå mig köpa annat än äkta Löfbergs Lila. Men som sagt - hur fint doften än sprider sig över Karls stad när bönan rostas förvandlas doften till stank när den breder ut sig över kläder och filtar. Och då blir det helt enkelt tvättid i senaste natten. Men nu får det trots allt vara nog och tvätten ska in i lägenheten torr eller inte. Må så vara om kaffestanken ersätts av mögelstank - omväxling förnöjer sägs det ju.
Men vad gör man när alla andra tider är bokade, och allt man äger osar kaffestank? Då hör jag ändå till den skara som vanligtvis älskar doften - hör till dem vars hud knottrar sig av njutning då Löfbergs Lila-skrapan rostar sina bönor. Och kaffedoften är för alltid förknippad med just denna skrapa och med kära Värmeland, och trots att Zoega är så mycket godare kan jag aldrig förmå mig köpa annat än äkta Löfbergs Lila. Men som sagt - hur fint doften än sprider sig över Karls stad när bönan rostas förvandlas doften till stank när den breder ut sig över kläder och filtar. Och då blir det helt enkelt tvättid i senaste natten. Men nu får det trots allt vara nog och tvätten ska in i lägenheten torr eller inte. Må så vara om kaffestanken ersätts av mögelstank - omväxling förnöjer sägs det ju.
Nostalgitripp
Vissa kräver madeleinekakor, för mig räckte det precis att slänga ett öga på grönsaksresterna i slasken för att slungas tillbaka tre år i tiden - till tältplatsen, kantinan, vyerna och den stekande hetta jag bara upplevt under Kenyas sol. (Poetiskt, inte sant? Sofia -jag förväntar mig att du kan din litteraturvetenskap nu, och förstår min madeleinekaka).
Minns hur man irrade Nairobis gator fram den första kvällen, och svor åt myggnätet man inte förstod sig på. Hur fascinerande var inte allt de där första dagarna. Mataturesan till Laikipia och alla småstopp som gjorde vår tre-timmars ressa till en nio-timmars. Klaustrofobin i tältet, och de enorma brännblåsorna på de enorma axlarna. Men hur lite roll de där blåsorna trots allt spelade när man vandrade de fantastiskerna vidderna runt (okej, det där kan vara efterkonstruktion - de gjorde förbannat ont!). Minns hur vi tvingades ge oss av tidigare för översvämningsrisken och hur det första 'egna' äventyret började.
Buss till Kakamega - staden som enligt Lonely Planet 'inte är värd att stanna till i', och vidare till dess regnskog. Hur man sov där på golvet och för första gången struntade i sin spindelfobi. Och där någonstans i den lilla kantinan där hönorna hoppade mellan bordsbenen fick man nog sin första chapati och sitt första chai. Och uppe på Kakamega Hill fick man ett par ljuvliga bilder på soluppgången och vännerna. Där stod man och tänkte att det här glömmer vi aldrig.
Så vidare till gränsstaden och med cykeltaxi över till Uganda och Nilens källa för en natt, för att sedan möta upp med de andra i Kampala. Några fina dagar och avrundning med ett kärt återseende - Omwony mötte upp och bjöd på finrestaurang och i telefonen talade jag med hans fru som jag aldrig träffat men som verkade känna mig lika väl för det. Minns jag inte fel så var det också nu som ruset för första gången steg upp i huvudet på denna kontinenten. Men 17 år gammal och för ung för rusdryck lovade jag Omwony att hälsa på honom för att dricka det 'ugandiska vattnet' någon gång. Och nu två år efter det blev löftet sanning. Ytterligare tre år senare är han inte längre kvar. Hans gästvänlighet får jag inte återgälda, men kanske sitter han bland molnen och dricker whiskey med Anders. De slänger ett öga mot mig där jag sitter med mina böcker, och Anders skrockar att:
"det där lilla Frida, det förstår inte du ändå" och "vad läser du nu, sist var det Anna Karenina".
Nåväl, från Kampala tvärs över landet med Ö-besök och annat för att stanna till i Kisoro ett par veckor innan gränsen till Rwanda passeras. Djungelvandring och bergsgorillor blir en glättig inledning innan tragiken och allvaret avlöser. För vidare vi far mot Kigali och museum och memorial sites. Och där såg man saker som fortfarande finns på näthinnan de gånger man tillåter minnet vandra det hållet till.
Så återser man Kenya och far med Matatu iväg till den plats som för alltid kommer att ligga varmare i hjärtat än någon annan; till möten med människor som, vid en minnesåterblick, fortfarande manar hela ansiktet att spricka upp i leende. Jocelyns chapati som man så många gåner förgäves försökt återskapa. Milliahs skratt! Värmen! Måndagsvandringarna till marknaden och den obeskrivliga stoltheten när man på kiswahiili lyckas köpa fem apelsiner av Jacksons mor. Sen det smärtsamma avskedet och allt man hade kvar att göra som man inte hann med. En moloken resa tillbaka till Nairobi och en sista natt innan man åter satt på ett flygplan.
så Egypten - marknader och luftballong. Seglats och sandstorm. Öken, Alexandria och Hosny! Men fortare än någonsin var månaderna förbi och tafatt kramade man om både mor och far på Arlanda. Tre år går, och här sitter man. Med nostalgifyllda minnen men än mer med smärtsamma insikter om hur mycket man faktiskt glömt bort. Hur den här resan som man 'aldrig skulle glömma' liksom allt annat sakta bleknar tills man frågar sig - dröm eller verklighet?
Och man tar fram sina kort, sin svarta kantstötta dagbok och försöker minnas på riktigt. Man öppnar det snart söndetummade avskedsbrevet från Dickson och läser raden "we will meet again" - men kommer vi det? När och hur och minns de? Så många andra som varit där efter oss. Och man känner hur verkligheten här hemma blir mer och mer betydelselös för man vet att innerst inne är det tillbaka man strävar.
Minns hur man irrade Nairobis gator fram den första kvällen, och svor åt myggnätet man inte förstod sig på. Hur fascinerande var inte allt de där första dagarna. Mataturesan till Laikipia och alla småstopp som gjorde vår tre-timmars ressa till en nio-timmars. Klaustrofobin i tältet, och de enorma brännblåsorna på de enorma axlarna. Men hur lite roll de där blåsorna trots allt spelade när man vandrade de fantastiskerna vidderna runt (okej, det där kan vara efterkonstruktion - de gjorde förbannat ont!). Minns hur vi tvingades ge oss av tidigare för översvämningsrisken och hur det första 'egna' äventyret började.
Buss till Kakamega - staden som enligt Lonely Planet 'inte är värd att stanna till i', och vidare till dess regnskog. Hur man sov där på golvet och för första gången struntade i sin spindelfobi. Och där någonstans i den lilla kantinan där hönorna hoppade mellan bordsbenen fick man nog sin första chapati och sitt första chai. Och uppe på Kakamega Hill fick man ett par ljuvliga bilder på soluppgången och vännerna. Där stod man och tänkte att det här glömmer vi aldrig.
Så vidare till gränsstaden och med cykeltaxi över till Uganda och Nilens källa för en natt, för att sedan möta upp med de andra i Kampala. Några fina dagar och avrundning med ett kärt återseende - Omwony mötte upp och bjöd på finrestaurang och i telefonen talade jag med hans fru som jag aldrig träffat men som verkade känna mig lika väl för det. Minns jag inte fel så var det också nu som ruset för första gången steg upp i huvudet på denna kontinenten. Men 17 år gammal och för ung för rusdryck lovade jag Omwony att hälsa på honom för att dricka det 'ugandiska vattnet' någon gång. Och nu två år efter det blev löftet sanning. Ytterligare tre år senare är han inte längre kvar. Hans gästvänlighet får jag inte återgälda, men kanske sitter han bland molnen och dricker whiskey med Anders. De slänger ett öga mot mig där jag sitter med mina böcker, och Anders skrockar att:
"det där lilla Frida, det förstår inte du ändå" och "vad läser du nu, sist var det Anna Karenina".
Nåväl, från Kampala tvärs över landet med Ö-besök och annat för att stanna till i Kisoro ett par veckor innan gränsen till Rwanda passeras. Djungelvandring och bergsgorillor blir en glättig inledning innan tragiken och allvaret avlöser. För vidare vi far mot Kigali och museum och memorial sites. Och där såg man saker som fortfarande finns på näthinnan de gånger man tillåter minnet vandra det hållet till.
Så återser man Kenya och far med Matatu iväg till den plats som för alltid kommer att ligga varmare i hjärtat än någon annan; till möten med människor som, vid en minnesåterblick, fortfarande manar hela ansiktet att spricka upp i leende. Jocelyns chapati som man så många gåner förgäves försökt återskapa. Milliahs skratt! Värmen! Måndagsvandringarna till marknaden och den obeskrivliga stoltheten när man på kiswahiili lyckas köpa fem apelsiner av Jacksons mor. Sen det smärtsamma avskedet och allt man hade kvar att göra som man inte hann med. En moloken resa tillbaka till Nairobi och en sista natt innan man åter satt på ett flygplan.
så Egypten - marknader och luftballong. Seglats och sandstorm. Öken, Alexandria och Hosny! Men fortare än någonsin var månaderna förbi och tafatt kramade man om både mor och far på Arlanda. Tre år går, och här sitter man. Med nostalgifyllda minnen men än mer med smärtsamma insikter om hur mycket man faktiskt glömt bort. Hur den här resan som man 'aldrig skulle glömma' liksom allt annat sakta bleknar tills man frågar sig - dröm eller verklighet?
Och man tar fram sina kort, sin svarta kantstötta dagbok och försöker minnas på riktigt. Man öppnar det snart söndetummade avskedsbrevet från Dickson och läser raden "we will meet again" - men kommer vi det? När och hur och minns de? Så många andra som varit där efter oss. Och man känner hur verkligheten här hemma blir mer och mer betydelselös för man vet att innerst inne är det tillbaka man strävar.
well done
Ansåg mig för god för att kasta bort halva dagen på ännu en av de katastrofala föreläsningar som den senaste tidens skolgång präglats av och det visade sig vara ett klokt val - 3 timmars pildammspromenad och ändå tid att plöja 100 sidor kurslitteratur kändes alla gånger mer produktivt än att per sms tävla med Sofia om vem som är mest uttråkad. Imorgon kör vi favorit i repris.
förvirrat
Fantastiskt omotiverande skolarbete börjar åter hopa sig; med bristfällig logik känns det således som att det är högtid att smygstarta das blogg igen. Även om jag inte kan knäcka broders högtravande stilistiska kåseriande, den jäveln...
Så, what's new? Hunden som ligger på mina fötter är onekligen ny i den här 'lägenheten'. Och mitt kärlekstörstande väsen kanske blivit aningen tillfredsställt av att hon söker krypa in under huden varje gång jag ger henne ett uns av uppmärksamhet. Kanske också därför som det dåliga samvetet smyger sig på när jag nu, denna eftermiddag, gett henne tämligen lite av denna uppmärksamhet. Men eftersom jag misstänker att odjuret ätit avföring alternativt ruttet gräs kan samvetet skrika bäst det vill - jag tänker inte stöta i hunden förrän hon är odörfri. Hade jag fått som jag ville hade hon tillbringat natten i förrådet!
Men lycklig är jag trots allt att hon tvingar ut mig om dagarna. När staden består av park efter park -med dammar, blommor, sol, broar och hav- kan man inte göra annat än att känna sig förbannat glad över att bo här.
Fast det där är bara en del av sanningen, trots allt. För hur glad är jag egentligen över Malmö? Om man bortser från att stan är fantastisk i vårtid, som de flesta andra städer, vill säga. Om man ska vara torr och dammig en smula: huvudsakligen flyttade jag väl trots allt hit för plugg, eller ja, officiellt i varje fall. Och denna högskola har i sanning en brist eller två. Och även om programmet är intressant (var intressant, tills metodkursen påbörjades), så vart leder det? Till arbetslöshet och extraknäck inom hemtjänst? Med andra ord, pretty much där jag befann mig innan flytt alltså.
Och jo, visst. Man är ung och livet ligger framför en, och än finns mycket tid att bestämma sig. Men det där är ju inte riktigt sant trots allt. För i nacken flåsar CSN och påminner om att fler misstag har egentligen inte råd att göras. För snart har du skuldsatt dig i bott hos oss och ändå har du inget blivit. Då är din ungdom inte värd mycket, ska du veta.
Men ändå dessa eviga frågor som är mer olösliga än den gordiska knuten - ska jag fortsätta programmet? Ska jag hoppa av? Ska jag försöka skrapa ihop mina kurser och bara läsa C-kursen? Och ska jag kanske läsa den i Lund? Men kickar de ut mig från lägenheten i så fall och hittar jag en ny? Och det enda svaret som återkommer så fort tankarna börjar spinna - efter Israel, vi tar det efter Israel. Och genast har jag ett nytt orosmoment över mig:
För herre gud - Israel! Hur tänkte jag där? Jo, jag vet hur jag tänkte. Jag vill verkligen, det vet jag att jag gör men satan så nervöst det kommer att vara snart. De där sista veckorna hemma i Värmland innan avfärd. Och allting innan. Lägenhetsuthyrning, och visum och biljett.
Och mitt i allt har hundkräket trots allt hoppat upp i sängen och andas över täcket. Varför kommer du inte och lägger dig? säger hon med hela sin blick och väsen, och jag tänker att det nog blir jag som får bädda i förrådet.
Så, what's new? Hunden som ligger på mina fötter är onekligen ny i den här 'lägenheten'. Och mitt kärlekstörstande väsen kanske blivit aningen tillfredsställt av att hon söker krypa in under huden varje gång jag ger henne ett uns av uppmärksamhet. Kanske också därför som det dåliga samvetet smyger sig på när jag nu, denna eftermiddag, gett henne tämligen lite av denna uppmärksamhet. Men eftersom jag misstänker att odjuret ätit avföring alternativt ruttet gräs kan samvetet skrika bäst det vill - jag tänker inte stöta i hunden förrän hon är odörfri. Hade jag fått som jag ville hade hon tillbringat natten i förrådet!
Men lycklig är jag trots allt att hon tvingar ut mig om dagarna. När staden består av park efter park -med dammar, blommor, sol, broar och hav- kan man inte göra annat än att känna sig förbannat glad över att bo här.
Fast det där är bara en del av sanningen, trots allt. För hur glad är jag egentligen över Malmö? Om man bortser från att stan är fantastisk i vårtid, som de flesta andra städer, vill säga. Om man ska vara torr och dammig en smula: huvudsakligen flyttade jag väl trots allt hit för plugg, eller ja, officiellt i varje fall. Och denna högskola har i sanning en brist eller två. Och även om programmet är intressant (var intressant, tills metodkursen påbörjades), så vart leder det? Till arbetslöshet och extraknäck inom hemtjänst? Med andra ord, pretty much där jag befann mig innan flytt alltså.
Och jo, visst. Man är ung och livet ligger framför en, och än finns mycket tid att bestämma sig. Men det där är ju inte riktigt sant trots allt. För i nacken flåsar CSN och påminner om att fler misstag har egentligen inte råd att göras. För snart har du skuldsatt dig i bott hos oss och ändå har du inget blivit. Då är din ungdom inte värd mycket, ska du veta.
Men ändå dessa eviga frågor som är mer olösliga än den gordiska knuten - ska jag fortsätta programmet? Ska jag hoppa av? Ska jag försöka skrapa ihop mina kurser och bara läsa C-kursen? Och ska jag kanske läsa den i Lund? Men kickar de ut mig från lägenheten i så fall och hittar jag en ny? Och det enda svaret som återkommer så fort tankarna börjar spinna - efter Israel, vi tar det efter Israel. Och genast har jag ett nytt orosmoment över mig:
För herre gud - Israel! Hur tänkte jag där? Jo, jag vet hur jag tänkte. Jag vill verkligen, det vet jag att jag gör men satan så nervöst det kommer att vara snart. De där sista veckorna hemma i Värmland innan avfärd. Och allting innan. Lägenhetsuthyrning, och visum och biljett.
Och mitt i allt har hundkräket trots allt hoppat upp i sängen och andas över täcket. Varför kommer du inte och lägger dig? säger hon med hela sin blick och väsen, och jag tänker att det nog blir jag som får bädda i förrådet.
long time no see
Det här med blogg är ju onekligen extremt överskattat...
