ensambitterochjävlig

Vissa kräver madeleinekakor, för mig räckte det precis att slänga ett öga på grönsaksresterna i slasken för att slungas tillbaka tre år i tiden - till tältplatsen, kantinan, vyerna och den stekande hetta jag bara upplevt under Kenyas sol. (Poetiskt, inte sant? Sofia -jag förväntar mig att du kan din litteraturvetenskap nu, och förstår min madeleinekaka).

Minns hur man irrade Nairobis gator fram den första kvällen, och svor åt myggnätet man inte förstod sig på. Hur fascinerande var inte allt de där första dagarna. Mataturesan till Laikipia och alla småstopp som gjorde vår tre-timmars ressa till en nio-timmars.  Klaustrofobin i tältet, och de enorma brännblåsorna på de enorma axlarna. Men hur lite roll de där blåsorna trots allt spelade när man vandrade de fantastiskerna vidderna runt (okej, det där kan vara efterkonstruktion - de gjorde förbannat ont!). Minns hur vi tvingades ge oss av tidigare för översvämningsrisken och hur det första 'egna' äventyret började.

Buss till Kakamega - staden som enligt Lonely Planet 'inte är värd att stanna till i', och vidare till dess regnskog. Hur man sov där på golvet och för första gången struntade i sin spindelfobi. Och där någonstans i den lilla kantinan där hönorna hoppade mellan bordsbenen fick man nog sin första chapati och sitt första chai. Och uppe på Kakamega Hill fick man ett par ljuvliga bilder på soluppgången och vännerna. Där stod man och tänkte att det här glömmer vi aldrig.

Så vidare till gränsstaden och med cykeltaxi över till Uganda och Nilens källa för en natt, för att sedan möta upp med de andra i Kampala. Några fina dagar och avrundning med ett kärt återseende - Omwony mötte upp och bjöd på finrestaurang och i telefonen talade jag med hans fru som jag aldrig träffat men som verkade känna mig lika väl för det. Minns jag inte fel så var det också nu som ruset för första gången steg upp i huvudet på denna kontinenten. Men 17 år gammal och för ung för rusdryck lovade jag Omwony att hälsa på honom för att dricka det 'ugandiska vattnet' någon gång. Och nu två år efter det blev löftet sanning. Ytterligare tre år senare är han inte längre kvar. Hans gästvänlighet får jag inte återgälda, men kanske sitter han bland molnen och dricker whiskey med Anders. De slänger ett öga mot mig där jag sitter med mina böcker, och Anders skrockar att:

"det där lilla Frida, det förstår inte du ändå" och "vad läser du nu, sist var det Anna Karenina".

Nåväl, från Kampala tvärs över landet med Ö-besök och annat för att stanna till i Kisoro ett par veckor innan gränsen till Rwanda passeras. Djungelvandring och bergsgorillor blir en glättig inledning innan tragiken och allvaret avlöser. För vidare vi far mot Kigali och museum och memorial sites. Och där såg man saker som fortfarande finns på näthinnan de gånger man tillåter minnet vandra det hållet till.

Så återser man Kenya och far med Matatu iväg till den plats som för alltid kommer att ligga varmare i hjärtat än någon annan; till möten med människor som, vid en minnesåterblick, fortfarande manar hela ansiktet att spricka upp i leende. Jocelyns chapati som man så många gåner förgäves försökt återskapa. Milliahs skratt! Värmen! Måndagsvandringarna till marknaden och den obeskrivliga stoltheten när man på kiswahiili lyckas köpa fem apelsiner av Jacksons mor. Sen det smärtsamma avskedet och allt man hade kvar att göra som man inte hann med. En moloken resa tillbaka till Nairobi och en sista natt innan man åter satt på ett flygplan.

så Egypten - marknader och luftballong. Seglats och sandstorm. Öken, Alexandria och Hosny! Men fortare än någonsin var månaderna förbi och tafatt kramade man om både mor och far på Arlanda. Tre år går, och här sitter man. Med nostalgifyllda minnen men än mer med smärtsamma insikter om hur mycket man faktiskt glömt bort. Hur den här resan som man 'aldrig skulle glömma' liksom allt annat sakta bleknar tills man frågar sig - dröm eller verklighet?

Och man tar fram sina kort, sin svarta kantstötta dagbok och försöker minnas på riktigt. Man öppnar det snart söndetummade avskedsbrevet från Dickson och läser raden "we will meet again" - men kommer vi det? När och hur och minns de? Så många andra som varit där efter oss. Och man känner hur verkligheten här hemma blir mer och mer betydelselös för man vet att innerst inne är det tillbaka man strävar.