ensambitterochjävlig

jahapp...hänt sedan sist: fantastisk semestervecka i Malmö - med promenader och vedbärning på skånska landbygden, samt käraste återräffar med människor man glömt att man saknat så ofantligt. Sen föräldraankomst för att vilja visa allt på för få dagar samtidig som regnet piskat våra kinder. Sedan tillbaka till Värmland för att försöka komma till ro. Syskonbarnens kramar och fina återseenden. Noel och Sofia och Peter. Alice och Malin. Gamla vänners återseenden på stans mest underbara restaurang. Kvällsdopp i Vänern med syster och hundar, och lika gärna kunde man kastats året tillbaka i tiden, till förra årets dopp i sjön och hemfärd över Kronoparken. Ty tiden stå stilla i barndomens landskap, med både gott och ont. Samma gnet och gnat om och om och om igen. Och förändringar märks mest i försämringar - äldre männniskor och äldre djur. Sjukdomar och helveten. Ansvar och skismer. Och stan tornar upp sig precis som förr, med skillnad i ett café eller två, och sjävklart är väl det. För har inget hänt de år man bott här, så händer såklart inget de månader man inte är här. Men så lätt glömmer man sådant, fast man å andra sidan är glad att känna varje stråk och bakgata. Och dumdristigt säker vandrar man vägarna hemåt när sommarnatt blir till sommargryning i Värmlands omhuldande natur.

Men egentligen är man såklart inte förvånad över bristen på stadens förändring, utan bristen på ens egen - eller snarare, hur lätt man halkar i gamla banor och blir till den man var. Åsikter utan gehör, och tankar som ej får ventileras. Då gör man det enda rätta - man tar fram citronvinet. Sedan dricker man det opp!