ensambitterochjävlig

Måhända är där något fel på mig, något allvarligt sådant - där felet ligger i att jag känner...ingenting. Jag kan inte minnas när det började, hur länge det hållit på eller varför. Men så ofta nu för tiden känner jag ingenting åt alla håll - vare sig glädje, rädsla eller något annat - låt det bara ske och vara och gå förbi. Jag orkar inte bry mig längre. Man kan tycka att nu sitter jag ändå här, i ett annat land med intryck och med människor jag verkligen kommit att gilla. Men jag känner det inte, inte på riktigt. Mer går tankarna och svaren mekaniskt - jo, såhär ska det vara när man är glad, hence - jag är glad. Men nej. Och det är inte pessismism som talar, det är inte hemlängtan och det är inte ledsamhet - det är just ingenting. Apati kallas det väl antar jag.

För här är verkligen bra (talat utifrån ett helt icke-politiskt, och enbart personlig trivselhetsmässigt perspektiv). Bättre än jag hoppats och allt det där.

Jag bara väntar på att få vakna igen.

Här ligger jag på Linneas golv och sneglar mot klockan. 12.32 blir till 12.33. En minut närmre, men minutrarna ticka så sakteliga. Någonstans i lägenheten hänger en klocka med tydligt tickande sekundrar. Har aldrig gillat de där klockorna som ticka så högljutt, än mindre nu...idag. Å ena sidan vilja skynda på dem, ticka fortare så vi är på gång någon gång: låt oss lyfta, landa, ta oss till staden och påbörja det som väntats på sedan oktober förra året. Å andra sidan vilja sakta ner dem, ticka långsammare eller inte alls. Låt mig stanna kvar och låta bli och vara trygg i vardagens tristess.  Och så denna ständiga vilja till att skita. Ja, det kanske kändes plötsligt och allt för avslöjande men nog har vi alla i någon mån ett tarmsystem kopplat till nervositet. Men man kan ju inte sitta där hela dagen. Samtidigt som man känner att man borde passa på. Verkligen knäppa upp byxan och sitta där till avfärd, för sen vet man inte när man får chansen. Runt klockan 8 imorgon bitti, när man äntligen bör vara framme om allt går som planerat. Men ska det första man säger i andra landet verkligen vara: "hello, I'm Frida. We're going to live together. It's nice to meet you but I have to shit". Kommer man någonsin återhämta sig från det mötet?