ljuva minnen
Drömmer mig tillbaka till en fantastisk kväll några år tillbaka i tiden. En kväll som trots all sin fantastiskhet, var lika ångestfylld som drömmar av att vandra naken till skolan. Tiden hade nämligen kommit för oss att lämna Enkokidongoi, vår fem-veckors visit var över och timmarna rusade allt snabbare och hånfullare. Men just den där kvällen, om det var en eller två kvällar före avresa, var för att hedra min moders ordföråd alldeles trolsk. Ja vidunderligt skön.
Vi satt där ute i naturen tillsammans med Dickson, James och den brasa de gjort upp åt oss. Mörkret var lika pårängande som alltid när kvällen kom till Enkokidongoi, men stjärnhimlen var klar. Och hur drömsk återblicken än låter så är den ingen överdrift, ingen förskönande bild av ett tid som sen länge flytt. Stjärnorna lyste verkligen starka, elden sprakade faktiskt och mörkret om oss var påträngande. Och man koncentrerade sig lite extra för att bevara den dr stunden, för man visste att det skulle dröja länge innan man fick uppleva något liknande, om man ens någonsin skulle få göra det. Man visste att avresan var nära och man skulle skiljas från de vänner man fått äran att känna.
Och så satt Dickson vid elden och berättade någon typ av fabel. Mörker, stjärnor, lägereld och fabel. Och man blundade nog litegrann för att riktigt låta hans röst tränga in. Och så hade han berätta färdigt och frågade om vi inte hade någon saga att berätta hemifrån, någonting som han inte hade hört.
Vi tänkte en stund, och erinrade oss sagan om det lilla loket som kunde. Fin saga, med rätt mekanismer och en fantastiskt sensmoral tyckte vi. Och trots att vi alla kände igen den, var tydligen jag den som kom ihåg bäst och fick det ärofyllda ansvaret att leda sagoberättandet. Så med halvknacklig engelska, och med stöd av mina allierade, berättades sagan om det lilla loket som kunde:
loket som gick sönder, vars ekipage var fullastat med julklappar till världens alla barn. Som nu stod fast på rälsen uppe i bergen och barnens jul var hotad. Och trots alla starka, fina tåg som kom förbi fanns där inget som ville bemöda sig med att hjälpa tåget. Men till slut kom det lilla, lilla loket framtuffande, och trots att det insåg att det trasiga lokets börda egentligen var allt för tung, skulle det försöka hjälpa till. Och loket slet och drog, ackompanjerad av tanken "jag tror att jag kan, jag tror att jag kan". Och tack vare det lilla lilla loket, kom tåget fram i tid och barnens jul var räddad. Och sensmoralen var slående.
Och när vi tystnat och sagan var slut, tänkte Dickson en stund, log och frågade om våra sagor handlar om hur viktigt det är att få presenter (kommer alls inte ihåg fraseringen i den meningen, men budskapet var detsamma). Och det fantastiska är att den där sagan som man älskat så i sin barndom faktiskt kom i ett helt nytt ljus.
Vi satt där ute i naturen tillsammans med Dickson, James och den brasa de gjort upp åt oss. Mörkret var lika pårängande som alltid när kvällen kom till Enkokidongoi, men stjärnhimlen var klar. Och hur drömsk återblicken än låter så är den ingen överdrift, ingen förskönande bild av ett tid som sen länge flytt. Stjärnorna lyste verkligen starka, elden sprakade faktiskt och mörkret om oss var påträngande. Och man koncentrerade sig lite extra för att bevara den dr stunden, för man visste att det skulle dröja länge innan man fick uppleva något liknande, om man ens någonsin skulle få göra det. Man visste att avresan var nära och man skulle skiljas från de vänner man fått äran att känna.
Och så satt Dickson vid elden och berättade någon typ av fabel. Mörker, stjärnor, lägereld och fabel. Och man blundade nog litegrann för att riktigt låta hans röst tränga in. Och så hade han berätta färdigt och frågade om vi inte hade någon saga att berätta hemifrån, någonting som han inte hade hört.
Vi tänkte en stund, och erinrade oss sagan om det lilla loket som kunde. Fin saga, med rätt mekanismer och en fantastiskt sensmoral tyckte vi. Och trots att vi alla kände igen den, var tydligen jag den som kom ihåg bäst och fick det ärofyllda ansvaret att leda sagoberättandet. Så med halvknacklig engelska, och med stöd av mina allierade, berättades sagan om det lilla loket som kunde:
loket som gick sönder, vars ekipage var fullastat med julklappar till världens alla barn. Som nu stod fast på rälsen uppe i bergen och barnens jul var hotad. Och trots alla starka, fina tåg som kom förbi fanns där inget som ville bemöda sig med att hjälpa tåget. Men till slut kom det lilla, lilla loket framtuffande, och trots att det insåg att det trasiga lokets börda egentligen var allt för tung, skulle det försöka hjälpa till. Och loket slet och drog, ackompanjerad av tanken "jag tror att jag kan, jag tror att jag kan". Och tack vare det lilla lilla loket, kom tåget fram i tid och barnens jul var räddad. Och sensmoralen var slående.
Och när vi tystnat och sagan var slut, tänkte Dickson en stund, log och frågade om våra sagor handlar om hur viktigt det är att få presenter (kommer alls inte ihåg fraseringen i den meningen, men budskapet var detsamma). Och det fantastiska är att den där sagan som man älskat så i sin barndom faktiskt kom i ett helt nytt ljus.
En besvikelse för Cornelis
Minns en tid för en herrans massa år sedan när jag hörde stroferna "om inga ungar funnes så slutar jag" och "när inga ungar längre finns är allting slut" i Cornelis Vreeswijks Turistens klagan. Minns att jag på något vis kände mig så stolt över att vara en av de där ungarna han sjöng om, och minns också en lustigt klarynt tanke om att en dag skulle man inte längre vara det. Man skulle passera gränsen från barn, via ungdom, till vuxen. Och Cornelis skulle inte längre bry sig om mig.
Och mycket riktigt gled man ifrån att vara ett barn även om man aldrig kan säga hur eller när. Överlag ter des sig lite skrämmande att titta tillbaka på sin egen utveckling - man märker den liksom inte förrän man fått massa perspektiv, och plötsligt upptäcker man hur förändrad man blivit utan att ha märkt av det. Någon gång slutar man vara barn och blir vuxen. Man slutar vara tjock och blir fet. Slutar vara någorlunda framåt och blir socialt missanpassad. Man slutar vara skojfriskt bitter och blir bitter per se. Och när man slås av hur förändrad man blivit - från att ha varit det glada, käcka, trevliga och intelligenta barnet som mormor så gärna visade upp för sina bekanta, till att ha blivit den överviktiga, bittra, vuxna, ofagra och relativt osynliga person man numer kallar 'jag' - då går bitterheten näst intill över i apati. Och så sitter man som ett fån och undrar vart på vägen det gick snett.
När gled man över gränserna? Och man anstränger sig hårt för att minnas, men inser att man inte kommer ihåg mycket alls. Att den egna vardagen de senaste åren varit alltför linjär för att ens ta notis om. Och sen börjar man gruva sig för att komma hem över jul. Vem kommer märka att man blivit ännu fetare? Och frågan man fasar mest av allt: "hur är det i Malmö?"...ja, hur är det i Malmö...
Inte sämre, absolut inte sämre, men bättre? Det vet i fan - statiskt är nog ordet. Samma sak, fast ny plats. Samma hjärnspöken som förut. Men ska man svara det, eller kommer folk se ner på en då? Sucka högt och tycka att hon blir aldrig nöjd? Ska man istället le det där leendet som man, efter nogrann spegelgranskning, insett inte är ett egentligt leende utan mer en högst besynnerlig och något besvärad min. Ska man le det 'leendet' och säga, jo det är bra. Och hoppas att det inte blir några följdfrågor? Eller ska man skämta bort det hela med ett par ord om Same Shit och Gudsförgätna hålor? Eller kanske bara undvika kontakt...
Eller ska man vända på steken och ta tag i skiten. Önska sig en psykolog i julklapp som kan råda bot på spökena. Nej, det skulle jag nog aldrig göra - skaffa psykolog alltså, inte vända på steken. Men man går så långt i sin självömkan när man blivit hjärntvättad av Hugh Grant och romantiska filmer och inbillar sig att om man bara tycker nog synd om sig själv tillräckligt länge, så får man knulla både Hugh och Colin till slut. Och även om en sund röst svarar att så är inte fallet, så blir den där rösten allt tystare. Bekväm utväg att vältra sig i självömkan istället.
Så ska man avsluta med något småkäckt också för att ge det hela en lite mer upplyftande prägel men jag tror vi hoppar den biten idag. Finalen av Hells kitchen börjar trots allt och jag har redan skrivit mer än nog.
Och mycket riktigt gled man ifrån att vara ett barn även om man aldrig kan säga hur eller när. Överlag ter des sig lite skrämmande att titta tillbaka på sin egen utveckling - man märker den liksom inte förrän man fått massa perspektiv, och plötsligt upptäcker man hur förändrad man blivit utan att ha märkt av det. Någon gång slutar man vara barn och blir vuxen. Man slutar vara tjock och blir fet. Slutar vara någorlunda framåt och blir socialt missanpassad. Man slutar vara skojfriskt bitter och blir bitter per se. Och när man slås av hur förändrad man blivit - från att ha varit det glada, käcka, trevliga och intelligenta barnet som mormor så gärna visade upp för sina bekanta, till att ha blivit den överviktiga, bittra, vuxna, ofagra och relativt osynliga person man numer kallar 'jag' - då går bitterheten näst intill över i apati. Och så sitter man som ett fån och undrar vart på vägen det gick snett.
När gled man över gränserna? Och man anstränger sig hårt för att minnas, men inser att man inte kommer ihåg mycket alls. Att den egna vardagen de senaste åren varit alltför linjär för att ens ta notis om. Och sen börjar man gruva sig för att komma hem över jul. Vem kommer märka att man blivit ännu fetare? Och frågan man fasar mest av allt: "hur är det i Malmö?"...ja, hur är det i Malmö...
Inte sämre, absolut inte sämre, men bättre? Det vet i fan - statiskt är nog ordet. Samma sak, fast ny plats. Samma hjärnspöken som förut. Men ska man svara det, eller kommer folk se ner på en då? Sucka högt och tycka att hon blir aldrig nöjd? Ska man istället le det där leendet som man, efter nogrann spegelgranskning, insett inte är ett egentligt leende utan mer en högst besynnerlig och något besvärad min. Ska man le det 'leendet' och säga, jo det är bra. Och hoppas att det inte blir några följdfrågor? Eller ska man skämta bort det hela med ett par ord om Same Shit och Gudsförgätna hålor? Eller kanske bara undvika kontakt...
Eller ska man vända på steken och ta tag i skiten. Önska sig en psykolog i julklapp som kan råda bot på spökena. Nej, det skulle jag nog aldrig göra - skaffa psykolog alltså, inte vända på steken. Men man går så långt i sin självömkan när man blivit hjärntvättad av Hugh Grant och romantiska filmer och inbillar sig att om man bara tycker nog synd om sig själv tillräckligt länge, så får man knulla både Hugh och Colin till slut. Och även om en sund röst svarar att så är inte fallet, så blir den där rösten allt tystare. Bekväm utväg att vältra sig i självömkan istället.
Så ska man avsluta med något småkäckt också för att ge det hela en lite mer upplyftande prägel men jag tror vi hoppar den biten idag. Finalen av Hells kitchen börjar trots allt och jag har redan skrivit mer än nog.
