En besvikelse för Cornelis
Och mycket riktigt gled man ifrån att vara ett barn även om man aldrig kan säga hur eller när. Överlag ter des sig lite skrämmande att titta tillbaka på sin egen utveckling - man märker den liksom inte förrän man fått massa perspektiv, och plötsligt upptäcker man hur förändrad man blivit utan att ha märkt av det. Någon gång slutar man vara barn och blir vuxen. Man slutar vara tjock och blir fet. Slutar vara någorlunda framåt och blir socialt missanpassad. Man slutar vara skojfriskt bitter och blir bitter per se. Och när man slås av hur förändrad man blivit - från att ha varit det glada, käcka, trevliga och intelligenta barnet som mormor så gärna visade upp för sina bekanta, till att ha blivit den överviktiga, bittra, vuxna, ofagra och relativt osynliga person man numer kallar 'jag' - då går bitterheten näst intill över i apati. Och så sitter man som ett fån och undrar vart på vägen det gick snett.
När gled man över gränserna? Och man anstränger sig hårt för att minnas, men inser att man inte kommer ihåg mycket alls. Att den egna vardagen de senaste åren varit alltför linjär för att ens ta notis om. Och sen börjar man gruva sig för att komma hem över jul. Vem kommer märka att man blivit ännu fetare? Och frågan man fasar mest av allt: "hur är det i Malmö?"...ja, hur är det i Malmö...
Inte sämre, absolut inte sämre, men bättre? Det vet i fan - statiskt är nog ordet. Samma sak, fast ny plats. Samma hjärnspöken som förut. Men ska man svara det, eller kommer folk se ner på en då? Sucka högt och tycka att hon blir aldrig nöjd? Ska man istället le det där leendet som man, efter nogrann spegelgranskning, insett inte är ett egentligt leende utan mer en högst besynnerlig och något besvärad min. Ska man le det 'leendet' och säga, jo det är bra. Och hoppas att det inte blir några följdfrågor? Eller ska man skämta bort det hela med ett par ord om Same Shit och Gudsförgätna hålor? Eller kanske bara undvika kontakt...
Eller ska man vända på steken och ta tag i skiten. Önska sig en psykolog i julklapp som kan råda bot på spökena. Nej, det skulle jag nog aldrig göra - skaffa psykolog alltså, inte vända på steken. Men man går så långt i sin självömkan när man blivit hjärntvättad av Hugh Grant och romantiska filmer och inbillar sig att om man bara tycker nog synd om sig själv tillräckligt länge, så får man knulla både Hugh och Colin till slut. Och även om en sund röst svarar att så är inte fallet, så blir den där rösten allt tystare. Bekväm utväg att vältra sig i självömkan istället.
Så ska man avsluta med något småkäckt också för att ge det hela en lite mer upplyftande prägel men jag tror vi hoppar den biten idag. Finalen av Hells kitchen börjar trots allt och jag har redan skrivit mer än nog.
jag vet att du inte vill ha någon glättig uppiggande "nej men så är det inte Frida"-kommentar. Jag vet även att det inte biter, och du inte håller med. Så jag skriver helt enkelt två saker. Det första "inga falska fånleenden med svaret jo det är bra" It's not your style, och har aldrig varit! Det andra är "vänd på steken om det är möjligt!"
What the...ingen respons alls på att knulla Hugh och Colin (vill förresten inte ha Hugh, enbart Colin!) Men nej, det var kanske en väl bitter ton i det där inlägget för den responsen. Hur som - det roliga är att när vi pratar om att vända på stek får jag bara upp bilder i hjärnan på strandade valar!
Men usch, valar?? Det var väl onödigt att ta upp! Jag kan inte komma ihåg allt när du skriver så långt, men Hugh och Colin lockade fram skratt vill jag lova!! Det glömdes bara bort när jag kommenterade! Jag skulle nog inte säga nej till varken Hugh eller Colin by the way!
