Buenos días, compañeros y compañeras
sa har annu nagon vecka gatt och man har 6 kvar. Livet i Turupunta ar fortfarande val lugnt men tydligen ska vi snart borja gora hantverk och forbereda karneval...hm. Hannes pastar att vi sakert maste dansa omkring i bastkjol da, och min hjarna gar pa hogarv for att hitta ett satt att ta mig ur den fallan. Dessutom ska vi sa yucca, matbanan och det ena med det tredje mellan flodbadandet och knottbettskliandet. Och jag maste snika till mig ett besok pa oljeriggen med.
Helgen bjod pa resa till Lago Agrio, fasligt nara Colombias grans. Dar deltog vi i seminarium om ekologiskt jordbruk anordnat av Fenocin, vilket var riktigt intressant. Och det hade sakert varit annu mer intressant om jag forstatt vad de sa! Forelasningar, naturreservatsbesok, och ekologisk finca stod pa schemat. Sapass lyxigt var det till och med att vi hotellbodde och mina ogon glittrade nar jag sag det lilla roret i badrummet som fungerade som dusch. Tre duschar pa tva dagar, mina forsta vinglas och mitt forsta kaffe sen hitkomst gjorde mig till manniska igen. Sen tillbaka till Loreto och overnattning pa sang utan madrass hos Luis svager Luis och man langtar ater efter floden.
2 fragor for dagen: manniskor har ar i allmanhet valdigt smala - hur i helvete kan de ata sa mycket mat???
Jag ar inte sarskilt smal - varfor tvingar de mig att ata sa myket mat?
Jag har lagt av med artighetsgrejen att man ska ata upp for det ar ta mig fan omojligt. Och hur manga ganger jag an sagt att det ar for mycket och vore bra med lite mindre for att det kanns dum att lamna sa kommer de har bergen med ris -gang pa gang pa gang. Och sa igar pa den ekologiska fincan var det saklart lunchbjudning och ett berg med mat komer in. Som gringa/blanquita har man saklart ett par 300 extra ogon pa sig och sa fort det borjade ta emot uppmarksammades detta av ovriga. Edison fick in sin andra (!!!!!!!!) tallrik med lika mycket mat och utmanade mig pa en tavling om vem som avslutade forst. Dum som man ar, och eftersom det inte kandes helt okej att lamna massa mat hos frammande, gastvanliga manniskor, antog jag utmaningen. Dessutom hotade han med att den som inte at upp inte fick aka med tillbaka. Jag vann, men med nod och nappe. Och jag svar att nu, cirka dygnet senare, mar jag fortfarande en smula illa av mattnad.
Det ar livet i Amazonas just nu.
Helgen bjod pa resa till Lago Agrio, fasligt nara Colombias grans. Dar deltog vi i seminarium om ekologiskt jordbruk anordnat av Fenocin, vilket var riktigt intressant. Och det hade sakert varit annu mer intressant om jag forstatt vad de sa! Forelasningar, naturreservatsbesok, och ekologisk finca stod pa schemat. Sapass lyxigt var det till och med att vi hotellbodde och mina ogon glittrade nar jag sag det lilla roret i badrummet som fungerade som dusch. Tre duschar pa tva dagar, mina forsta vinglas och mitt forsta kaffe sen hitkomst gjorde mig till manniska igen. Sen tillbaka till Loreto och overnattning pa sang utan madrass hos Luis svager Luis och man langtar ater efter floden.
2 fragor for dagen: manniskor har ar i allmanhet valdigt smala - hur i helvete kan de ata sa mycket mat???
Jag ar inte sarskilt smal - varfor tvingar de mig att ata sa myket mat?
Jag har lagt av med artighetsgrejen att man ska ata upp for det ar ta mig fan omojligt. Och hur manga ganger jag an sagt att det ar for mycket och vore bra med lite mindre for att det kanns dum att lamna sa kommer de har bergen med ris -gang pa gang pa gang. Och sa igar pa den ekologiska fincan var det saklart lunchbjudning och ett berg med mat komer in. Som gringa/blanquita har man saklart ett par 300 extra ogon pa sig och sa fort det borjade ta emot uppmarksammades detta av ovriga. Edison fick in sin andra (!!!!!!!!) tallrik med lika mycket mat och utmanade mig pa en tavling om vem som avslutade forst. Dum som man ar, och eftersom det inte kandes helt okej att lamna massa mat hos frammande, gastvanliga manniskor, antog jag utmaningen. Dessutom hotade han med att den som inte at upp inte fick aka med tillbaka. Jag vann, men med nod och nappe. Och jag svar att nu, cirka dygnet senare, mar jag fortfarande en smula illa av mattnad.
Det ar livet i Amazonas just nu.
Turupunta
Efter en vecka av intensiv spanska och turistande i Ecuadors huvudstad Quito, var det dags for Hannes och mig att ta oss till vart hem for tva manader - Turupunta i Amazonas. Luis, fadern i huset, motte upp i Loreto och tog oss med pa en ca timmes lang skumpig resa ut i djungeln. Nar vi nadde Turupunta hann vi knappt kliva av bilen forran vi blivit renade av byns shaman, fatt presentera oss och blivit tilldelade varsin gigantisk skal med Chicha - den traditionella drycken bland indianerna har. Chicha smakar forst surt, sen korv med brod, sen jast och till sist avslaget ol. Jag har druckit battre drycker. Men eftersom det verkar som att Chicha kommer hora till den dagliga basen av intag har jag lart mig hur det ska drickas - i stora klunkar medan man tanker pa nagonting annat. Sen vanta nagra sekundrar, hamta andan, och sa nasta klunk. Pa det viset kan man ha avslutat en kopp pa mellan fem och tio klunkar.
Eftersom nagonting verkar ha gatt snett med boende for oss, bor Hannes och jag nu bada tva hos det som skulle vara min familj - jag var inte alls glad over det i borjan men aven om jag fortfarande kanner att det inte ar ultimat borjar det kannas battre.
Idag var vi i byns skola forsta gangen. Vi blev inslangda i varsin klass for en halvtimmes engelskalektion och jag var inte alls forberedd pa det. Det gick sadar. Barnen var extremt blyga och min charm och mina lekar foll platt. Men pa fredag ar det nya tag - da javlar ska det ga perfekt.
Annars ar saker fint - vi har skordat majs, och papaya. Atit jordnotter (alltsa inte pa pase, utan direkt upplockade fran marken), badat i floden, tvattat i floden. Besokt El Coca och organisationen Fepio. Jag ar extremt uppaten av arañitas - typ knott- pa benen, och en smula radd for att ga pa toaletten nar det ar morkt. Jag kanner att mitt humor ar varsta sortens berg och dal-bana. Jag ville lagga mig pa marken och grina efter engelsklektionen men var tio minuter senare ater fascinerad av att aka pa en vag helt omringad av Amazonas djungel. Och ibland maste man paminna sig om att bara ha varit har tre dagar och anda gjort en hel del. Och att det nog kommer bli ganska fint.
Eftersom nagonting verkar ha gatt snett med boende for oss, bor Hannes och jag nu bada tva hos det som skulle vara min familj - jag var inte alls glad over det i borjan men aven om jag fortfarande kanner att det inte ar ultimat borjar det kannas battre.
Idag var vi i byns skola forsta gangen. Vi blev inslangda i varsin klass for en halvtimmes engelskalektion och jag var inte alls forberedd pa det. Det gick sadar. Barnen var extremt blyga och min charm och mina lekar foll platt. Men pa fredag ar det nya tag - da javlar ska det ga perfekt.
Annars ar saker fint - vi har skordat majs, och papaya. Atit jordnotter (alltsa inte pa pase, utan direkt upplockade fran marken), badat i floden, tvattat i floden. Besokt El Coca och organisationen Fepio. Jag ar extremt uppaten av arañitas - typ knott- pa benen, och en smula radd for att ga pa toaletten nar det ar morkt. Jag kanner att mitt humor ar varsta sortens berg och dal-bana. Jag ville lagga mig pa marken och grina efter engelsklektionen men var tio minuter senare ater fascinerad av att aka pa en vag helt omringad av Amazonas djungel. Och ibland maste man paminna sig om att bara ha varit har tre dagar och anda gjort en hel del. Och att det nog kommer bli ganska fint.
...
Sista dagen i Peru - vad fin den skulle bli dar pa stranden i Mancora. Tillsammans gick vi alla 8 for frukost pa en av strandrestaurangerna. Njot av solen, det inbjudande havet. Frikostigt tittade vi igenom frukostmenyerna - de sista pengarna skulle vack. Melonjuicer, kaffe, pannkakor och avokadomackor. Nu vantar vi bara pa var bestallning. I storsta gladje, frojd, harmoni. Sa forsvinner sorlet pa stranden helt. Forst knapptyst sen en kvinnorrost som skriker Salvavidas. Langt dar ute, en manniska i panik. Han simmar for sitt liv men kommer ingen vart. Och trots en kvinnorost som skriker salvavidas, syns inga livraddare till. Inte pa hela stranden. En kille ger sig ut med sin surfingbrada. Simmar fram till mannen dar ute och lyckas dra honom darifran. En vattenscooter till deras undsattning och en lattnadens suck gar genom oss alla. Det gick bra. Mannen klarade sig. Gud, sa skont.
Men, fortfarande ropas det pa livraddare som inte kommer. Fortfarande hander nagot dar ute i vattnet och vi forstar att de hade varit tva. En man raddades av en surfingbrada och scooter. En annan man raddades inte. Han drunkande. Och kvar pa stranden satt hans fru och deras barn. Utan att forsta varken engelska eller spanska satt hon omgiven av manniskor och tittade i panik mot de manniskor dar ute i vattnet som fortfarande sokte hennes man. Men utan resultat.
Melonjuicen och kaffet kom samtidigt som de forsta poliserna anlande till stranden. Sa borjade forsaljarna vaga sig fram igen. Solglasogon, strandmackor och egengjorda smycken. Nagra tjejer i strahatt vill fotograferas av en okand - foreviga sin semester tillsammans. nagra meter fran dem, sitter kvinnan vars man just drunknade i havet. Det kommer inte synas pa deras javla foto
Men, fortfarande ropas det pa livraddare som inte kommer. Fortfarande hander nagot dar ute i vattnet och vi forstar att de hade varit tva. En man raddades av en surfingbrada och scooter. En annan man raddades inte. Han drunkande. Och kvar pa stranden satt hans fru och deras barn. Utan att forsta varken engelska eller spanska satt hon omgiven av manniskor och tittade i panik mot de manniskor dar ute i vattnet som fortfarande sokte hennes man. Men utan resultat.
Melonjuicen och kaffet kom samtidigt som de forsta poliserna anlande till stranden. Sa borjade forsaljarna vaga sig fram igen. Solglasogon, strandmackor och egengjorda smycken. Nagra tjejer i strahatt vill fotograferas av en okand - foreviga sin semester tillsammans. nagra meter fran dem, sitter kvinnan vars man just drunknade i havet. Det kommer inte synas pa deras javla foto
