ensambitterochjävlig

Ja, det är jag verkligen. Har 25 sidor kvar att läsa i en kursbok som jag dyrt och heligt lovade att läsa ut redan igår. så igår kväll när orken svek mig lovade jag precis lika dyrt och heligt att jag skulle läsa ut den idag. Faktum är att jag sa till mig själv - Frida, när du slutar skolan sätter du dig på ett café. Du beställer in en kopp kaffe, må så vara en stor en, och så läser du de sista 25 sidorna. Du går inte hem utan att ha läst klart boken, hör du det DU GÅR INTE HEM! Nu är jag hemma, jag har fortfarande 25 sidor kvar. Det kallas karaktär, det kallas avsaknad av karaktär.

Nej, när jag slutade skolan åt jag lunch med två gynnare till klasskamrater. Det var gott, det var trevligt, det var dyrt och det gynnade knappast min läsning, för farao! Men sen, sen hände något ännu värre. Jag gick till biblioteket för att låna den film vi såg på en föreläsning. Rättelse: den film klassen såg på en föreläsning när jag fortfarande låg hemma och sov. Men förutom filmen kom jag även ut med Alex Schulmans bok 'Skynda att älska'. När hade Frida tänkt läsa den? Hur ska Frida alls ha tid att läsa den. Jo, det ska jag tala om - den kommer Frida att läsa när hon egentligen borde läsa 25 sidor 'Nya och gamla krig'. Jag är så ofantligt trött på mig själv. Guds straff till människan är utan tvekan att man, hur man än vrider och vänder på det, alltid är fast med sig själv. Andra människor kan man alltid undvika, man kan undvika dem så länge att de slutar höra av sig (tro mig, jag vet), eller bara genom att stänga dörren om än för en liten stund. Men sig själv, den person som man (läs jag) kanske är mest trött på, som driver en till vanvett och förtvivlan - henne kan man inte göra sig av med ens för en kvart! Kanske är därför jag älskar att sova...

 

Fick ett brev idag, ett mycket trevligt sådant från min kära (o)vän Sofia. Två filmer och en soppa! Denna gudomliga soppa! Jag känner mig lite grann som när jag reste runt i Östafrika med folkhgöskolan och halva klassen fullkomligt pepprade anhöriga med krav på att de skulle skicka ner saltlakrits.  Saltlakrits fanns inte att få tag på där och det kändes ändå helt okej att begära. Nu är jag i Malmö och pepprar anhöriga och Sofia med krav om min soppa. Det känns inte riktigt lika okej. Det känns lite fånigt. Det känns som att jag tror att jag är någonstans i fjärran länder där allt är så annorlunda. Men jag älskar min soppa. Och den finns verkligen inte att få tag i här. Jag har sökt igenom Willys - ingen soppa. Har vänt upp och ner på Hemköp - ingen soppa. Har dammsugit hela Coop - ingen soppa! Det är sorgligt men sant, och jag behöver min soppa så att vara fånig är något man får ta. Helt enkelt!

Det jag egentligen ville få ut av hela den här brev-historien är att jag som sagt fick två filmer nerskickade. Underbara filmer som jag inte kan vänta på att få kasta mig över. DOCK - nu har jag ett hundratal tv-kanaler, en blogg, en Schulman-bok, ett konsert-besök, två inplanerade besök från Karlstad, ca 2000 sidor kurslitteratur och till råga på allt - numer två satansfullt ljuvliga filmer. Tack för den passningen Sofia, verkligen tack!

Gud jag måste sluta skriva nu! Och läsa istället...gissa vilken bok, Suck!

När jag ser Jan Eliasson blir jag så fruktansvärt inspirerad. Jag vill vara honom! Inte efterlika, inte gå i fotspåren - jag vill krypa ner under hans hud, sitta som en böld på hans axel och förevigt vara ett med honom - Jan Eliasson. När jag ser honom blir jag varm inombords, och övertygad om att jag valt rätt studieinriktning, om att världen är värd att kämpa för.  

Däremot lämnar 'Här är ditt liv' mycket kvar att önska. Trots Eliasson och trots Kofi Annan. Det hela kommer an på Ingvar Oldsberg - vilket fruktansvärt bottennapp till programledare. Jag var så upprörd över hans dåliga insats att jag var tvungen att direkt ringa mormor. Hon höll med mig. Vi konstaterade i kör att Oldsberg helt saknar känsla. Det finns ingen värme, ingen uppriktighet och definitivt inget gehör. Som så många andra svenska framträdande journalister/intervjuare(?) missar han alla intressanta sidospår. Enbart fokuserad på att ställa sina egna, förberedda frågor.

Det spelar ingen roll att Eliasson själv banar väg för intressanta konversationsämnen, de går förbi. Som när Colin Powell skickade Eliasson en hälsning och hävdade att det bara fanns två svenska saker han gillade mer än Jan - Abba och Volvo. Jan Eliasson påpekade att Powell nog även tyckte mer om Anna Lindh - där! Där hade vi det. Jag hade fantastiskt gärna hört mer om Anna Lindh. Tänk att få lyssna på Jan Eliasson när han berättade om henne, ååå. Oldsberg uppfattade inte ens att hennes namn nämndes.

Sen vet jag inte riktigt hur man kan ha mage att bjuda in Kofi Annan i studion, prata en stund med honom, och sen övergå till att tala svenska. Jag vet att hans fru är svensk, att han förstår språket men inte fan kunde han delta. Det beror väl på Ingvar Oldsberg egna katastrofalt dåliga engelskkunskaper. Så byt ut honom då! För bövelen!

Det var ett trevligt samtal med mormor i alla fall. Hon erkände till och med att hon gått och blivit förälskad i min man - Mikael Persbrandt. Det lämnar fältet fritt för mig. Är hon kär i min man, tänker jag vara kär i hennes bror. Synd bara att vi är släkt. Och att han är död sen många år....ja, ja jag har inte större framgång med levande män så jag kan lika gärna börja satsa på de bortgågna. Det liksom breddar jaktmarkerna!

'Här är ditt liv' har kidnappat Jan Eliasson! Jag är så lycklig att jag nästan börjar gråta på riktigt! Vad glad jag är att jag var asocial nog för att skippa kvällens kalas!

Jag är trött i hela huvudet! Varför? Det skulle kunna bero på att jag sov halva eftermiddagen, men det gör det inte. Det skulle också kunna bero på att jag inte varit ute på hela dagen, men det gör det inte. Det skulle absolut kunna bero på att jag druckit för lite kaffe, men det gör det inte. Det beror snarare på att jag nyss tittade på reprisen av Debatt, oh lord vilken huvudvärk!

Det är svårt att beskriva hur mycket jag avskydde Janne Josefssons programledarroll i ovan nämnda program. Hans överlägsenhet, ovilja (oförmåga?) att lyssna på gästerna, och hans upenbara intention att 'sätta dit' någon av huvudgästerna. Om man bortser från veckans avsnitt av Lyxfällan, finns det inte något TV-program som krupit under skinnet på mig på samma sätt som Carl Hamilton-debattavsnittet. Fy fan (läs fan med långt A) vad arg jag var. Tyvärr verkar det som att nya programledaren, Belinda Olsson,  åberopar samma taktik som föregångaren, och Debatt blir mest en jävla lerbrottningsmatch i att skrika ut sina åsikter. Jag orkar inte lyssna.

Hur kan man alls bjuda in ett antal tunga gäster i en studio, för att diskutera det som i tv-tablån låter som ett intressant ämne, under en halvtimme? Varför inte förlänga TV-tiden. Ge folk en ärlig chans att säga sitt. Istället för att avbryta varje talare mitt i en mening så att denne i värsta fall framställs med en åsikt helt annorlunda än den han/hon faktiskt ville ha fram? Jag skulle aldrig ställa upp i det programmet som det ser ut idag. Inte för att jag skulle bli inbjuden, heller?

"Välkommen till Debatt, i dag ska vi prata om den icke fullt så populära tv-serien Tillbaka till Aidensfield. Huvudgäst - Frida Närman". Kanske inte.

Hur som - det här avsnittet handlade om Aftonbladets chefredaktör Jan Helins beslut att inte tillåta annonser från Sverigedemokraterna i tidningen. Huvudfrågan var, enligt programbeskrivningen, huruvida det här var ett hot mot yttrandefriheten/tryckfriheten eller inte. Det talades inte mycket om huvudfrågan. Det tjäbblades (käbblades? jaja, tjatades!) mest. Därav mitt trötta huvud!

Jag tycker man missade en viktig poäng, som någon utan resultat försökte belysa. Aftonbladets beslut handlade om annonser, ingenting annat. Det handlade om annonsplats. Aftonbladet vill inte låta SD annonsera i tidningen. De var välkomna att publicera debattartiklar, man kväver alltså inte SD:s möjlighet att uttrycka sig. Sedan pajkastades det lite grann mot Jan Helin för att han gett SD gratis uppmärksamhet genom sitt beslut, genom att starta den här debatten. Men då så, då spelar det väl ingen roll att de inte fick annonsera.

Kanske borde man strypa alla partiers annonseringar så att väljare faktiskt lyssnar på politikernas agenda istället för att tilltalas av en slogan eller Reinfeldts skinande skalle? Det känns lite ruttet att parti-indoktrineras på samma sätt som man indoktrineras att älska Felix Ketchup...men vad fan. Det spelar ingen roll längre. Jag vill varken rösta på Mona eller Fredrik och tyvärr är det ju i praktiken de enda val man har idag. 

 

Funderar lite på det där med varför jag alls inte gillar bloggar. Jag tror att det hela egentligen kommer an på själva namnet - blogg. Fy fan! Vart är vårt språk egentligen på väg? Jag tänker tillbaka på gymnasiet och första lektionen i textkommunikation. Vi blev ombedda att lista svenska ord vi tyckte var vackra och ord vi tyckte var mindre vackra. Om jag hade gått på gymnasiet i dag skulle jag utan tvekan lista 'blogg' som ett sånt där vidrigt ord. Fast det finns ett ord som är värre, ett ord som är så snuskigt fult att det borde förbjudas. Jag känner mig litegrann som Jim Carrey i Liar liar när jag ska skriva ner det - fingrarna lyder liksom inte utan försöker desperat att undvika att trycka ner tangenterna som bildar ordet - dongel. DONGEL, kom igen vad är det vi sysslar med. Försöker vi skapa en helt engelskspråkig värld genom att bryta ner vårt eget språk i ord som utgör vomeringsvarning? Det värsta är att jag tittar mig omkring och inser att jag i min ägo har både blogg och dongel - jag är verkligen ledsen Horrace, förstår att du gråter blod. Det är nästan så jag gör det själv. Fy fan!

Till något trevligare - Hello Saferide. Hon går varm på Spotify för tillfället. Så ljuvt, sprött, vackert att jag nästan känner mig paralyserad. Armhåren reser sig, skinnet knottras, ögonen fuktas. Så fantastiskt fin musik. Konserten var riktigt bra, finns bara två saker att klaga på. Sången hördes lite dåligt i förhållande till musiken, vilket var synd, och man hade lite för mycket utrymme att röra på sig. 

Det är lustigt men konserter är det  enda tillfället där min sociala fobi lämnar mig ifred. Enda tillfället   då jag faktiskt välkomnar kroppskontakt och låter mitt annars mycket stora behov av svängrum krympa till obefintlighet. På konserter vill jag inte ha något utrymme alls. Om min arm flyger upp i luften, ska det bero på att alla andra armar flyger upp och liksom trycker upp även min i trängseln. En armbåge i revbenet är bara trevligt, och oj spillde du din öl över mig? Det gör då rakt ingenting, jag förstår det är trångt. Så ska det vara!

Igår var det lite mycket svängrum. Det var inte lite folk där, men hade plats att andas på och det gillar jag inte. Jag vill förtjäna min plats längst fram vid scenen, jag vill kämpa för den. Igår var det bara att ta för sig. Jag tror att mitt välkomnande till trängsel bottnar i att då kan ingen skratta åt mina 'rörelser' till musiken. Och framförallt - jag behöver liksom inte dansa av mig själv - andra dansar mig genom sin egen dans. Det är nog det jag gillar - att bli dansad!

Jag är ju annars inte en person av dans. Dansen bor inte i mitt väsen. Jag fånlog lite åt mig själv igår där jag stod med min fåniga taktklappning. Och jag tyckte att nu, nu jävlar rör jag mig till musiken. Come on, yeah, oh så jag dansar. Sen försökte jag titta på mig själv ur ett utifrånperspektiv, och inser att min 'dans' endast är ett näst intill osynligt ryck på huvudet, och en rörese i ena benet som, ifall den var en jordbävning, inte ens skulle nå 0.01 på Richterskalan. Men inombords dansade jag! Jag lovar.

Nej, nu är det nog för den här gången. Det kommer folk imorgon och då MÅSTE jag ha städat. Och pluggat. Och betalat räkningar....undrar om det är något bra på TV?

Alltså, jag vet att jag lätt blir smått euforisk när jag upptäcker något nytt jag gillar. Och ja, den här gången är något egentligen någon och ja, det är Alex Schulman. Jag kan inte hjälpa det, men jag tror att jag älskar mannen. Nej, det gör jag såklart inte. Men jag har suttit här i flera timmar med mitt kaffe och rensat aftonbladet på allt han skrivit. Så hittade jag en krönika där han skriver om svenska reklamfilmer, och framförallt kvinnan i Apoliva-reklamen. Brrr. Det kan ha varit den mest klockrena krönika jag har läst i hela mitt liv, på riktigt. Jag tror att jag skrattade så mycket att jag väckte grannarna. Då är ändå lägenheterna relativt väl ljudisolerade. Jag var tvungen att skriva ut detta för mitt hjärta rusade så i förtjusning att jag var rädd att det skulle explodera. Sofia - min intention är att ringa och högläsa krönikan för dig imorgon. Efter 13. Innan 21.30. Var beredd på det.

Jag vet att klockan är 01.00. Jag vet att jag skrev att jag drack kaffe. Men jag väntar på dubbelavsnitt av Tillbaka till Aidensfield. Jag sa ju att det här skulle bli en blogg om tv!

Jag flyttade femtio mil och vad blev skillnaden? Tv-utbudet utökades till danska ettan och tvåan!

Åh, nä fullt så tragiskt är det väl inte, eller ja så här är det - svart på vitt. I dryga två år stod jag och trampade hemma i Karlstad. Ingenting var bra, ingenting var roligt. Jag var inte nöjd, ville ha ut någonting mer, någonting annat, någonting nytt! Idén om Malmö Högskola, idén om programmet Fred- och Konfliktvetenskap var född. Jävlar i min lilla låda vad bra allt skulle bli! Malmö is the shit, där kommer jag dansa genom livet!

Idag är det en månad exakt sen jag flyttade ner. En månad sedan jag första gången kämpade mot tårarna när jag såg den löjligt lilla lägenheten, i den löjligt klaustrofobiska korridoren. Eller vadå kämpade mot tårarna? Jag grät hejdlöst en stund. Det var ingen kamp att tala om. Jag resignerade, la mig platt, erkände mig besegrad innan kampen hade börjat. Å andra sidan visste jag att jag skulle avsky lägenheten till en början - ingen ska komma här och säga att jag inte känner mig själv! Det är liksom någon slags invigningsritual jag har gentemot nya ting. Det där gick över snart, lägenheten duger gott!

Jag ska inte säga att jag inte trivs i Malmö. Jag trivs allt. Jag har en hoper vänner här som jag tycker mycket om, till skillnad från i Karlstad där jag bara har en som jag inte ens gillar något vidare (förlåt Sofia, men jag kunde inte hålla tillabaka elakheterna längre. Vad spelar det för roll, du är väl ändå den enda som kommer läsa här). Framförallt gillar jag känslan av att bo i en större stad. Det är löjligt jag vet! Men jag märker ändå hur jag sträcker på ryggen när jag leder cykeln över övergångsstället och någon vilsen turist tittar på mig. Som att cykeln på något sätt befäster att jag faktiskt bor här. Att jag bara har bott här några veckor, och antagligen är minst lika vilse som turisten, eftersom jag fortfarande inte riktigt förstår vägen mellan mig och skolan - det är ju ingenting som märks utifrån.

Skolan funkar, allting flyter. Jag vill inte tillbaka till Karlstad. Malmö är en fin stad. Jag trivs relativt väl. Är nöjd - nöjd.

Det är just det - jag vill ha ut någnting mer! Jag är lite trött på att vara nöjd. Jag vill att MKB tar bort alla extrakanaler på TV:n så att jag inte har möjligheten att välja att ligga framför tv:n hela dagen. Jag behöver någon som sparkar igång mig. För utan igångspark så är jag en slacker. Eller nej, det ligger någonting prestigefyllt i att vara en slacker. Jag är en slöfock helt enkelt - lite mindre glamouröst.

Nu när jag tog steget och flyttade börjar jag inse det som jag hela tiden visste egentligen, men som är så jobbigt att erkänna. Allting löser sig helt enkelt inte via en flytt. Jag har fortfarande en lindrig variant av social fobi. Fortfarande ett rätt taskigt självförtroende på något underligt vänster. Är fortfarande rätt överviktig. Fortfarande kan jag inte tända studieengagemanget som jag tror trycker någonstans bakom allt späck.

Jag lämnade inte mina laster i den flyttkartong som står kvar hos mamma och pappa - tyvärr. Ingen livskamrat av manligt kön kommer att flyga på mig här heller och mina armbågar vässas inte av sig själva - hur jag ska lyckas bana väg för en karriär inom fred- och konfliktvetenskap är en fråga som gäckar mig här lika mycket som i Karlstad.

För att vara så ultra-pretentiös som man egentligen bara får vara efter att ha druckit en box med rödvin (och det har jag inte gjort...än) - alla de lasterna kräver en resa inåt (oooooo så pretentiös!) snarare än en flytt till Malmö.

Kort och gott - jag trivs med Malmö. Det är mig jag inte riktigt kommer överens med. Men i alla sunda förhållanden måste man väl bråka. Varför skulle jag och jag vara annorlunda? Så nu reser vi oss ur skiten och springer ner till Entré för att handla något i klädväg. Ska på konsert med Hello Saferide imorgon och det är ursäkt nog för att få ha på sig något nytt.

...då får man kanske till och med ha svarta ögon och läppstift!

Så gick det alltså inte längre. Jag vet inte när jag upptäckte bloggfenomenet, vet inte hur men jag vet att jag lovade mig själv att någon egen blogg det skulle jag minsann aldrig ha. Å andra sidan skulle jag aldrig någonsin läsa Stieg Larsson-böckerna heller - jag läste dem och älskade dem. Jag skulle aldrig titta på Sex and the City - jag har dyrkat varje avsnitt. Jag skulle definitivt aldrig tycka att Alex Schulman hade någonting att komma med - jag lusläser hans blogg med glittrande ögon. Min poäng - jag är en kvinna av principer, men den starkaste principen av dem alla är att en princip är till för att brytas.

Varför ville jag absolut inte ha någon blogg? Jag tycker ju om att skriva, kan nästan sträcka mig till att säga att jag älskar det. Skrivandet är i stort sett min enda källa till bekräftelse, och vem vill inte ha bekräftelse? Jag är nog mest egen-bloggmotståndare av den enkla anledningen att jag inte har ett jävla dyft i helvetet att berätta om. Jag menar, vem vill läsa följande:

Blogginlägg 1: Gick upp klockan 13, sovit alldeles för länge. Kokade kaffe, satte på datorn. Gick på toaletten medan kaffet puttrade. Hällde upp kaffe, satt vid datorn. Såg Dr Quinn på danska tvåan. Såg Tillbaka till Aidensfield på TV4-guld. Satt vid datorn.

Blogginlägg 2: Sov till 12 - försov mig från föreläsningen. Kokade kaffe, satte på datorn. Gick på toaletten i väntan på kaffe. Satte mig vid datorn. Gick till TV:n......................

Ja, vem vill läsa om någonting sådant? Visst, jag väntar mig ingen masspublik. Kan väl som alla andra hävda att jag skriver för min egen skull, och det stämmer väl i viss mån också men ändock. Det är klart att jag i smyg hoppas på att någon känd skribent skulle råka snubbla in på min blogg och tänka att fan, den där tjejen har någonting att komma med - även om jag inser att det inte är särskilt troligt.

Hur som helst har jag kommit på mig själv flera gånger med att skicka fina mail till, enligt mig, beundransvärda krönikörer/journalister/författare för att berätta att jag tycker om dem. Och visst, det är klart att jag vill berätta att jag tycker de gör någonting bra men i botten handlar det trots allt bara om mig själv. Jag vill skriva! Någonting, för någon annan att läsa. Och det är klart att jag blir glad när jag får en rad tillbaka av dessa människor där de tackar och bockar för berömmet. Det är klart att jag blir glad! Men gladast hade jag ju varit om någon hade skrivit tillbaka: "Fan, du skrev inte så dumt själv". Men det händer ju såklart inte.

Jag har även kommit på mig själv med att skriva milslånga mail till vänner (okej, det var ett mail) där jag mycket pretentiöst inbjuder dem till min sommarstuga. Visst ville jag väl att de skulle komma till Mangskog, men främst kanske jag ville glänsa lite. Jag är väldigt nöjd med den där inbjudan.

Min blogg är ett haltande projekt, mest till för att dämpa mina kliande fingrar och hoppas att någon kan finna den lite lustig. Jag har alltid sagt att min första bok ska heta 'ensam bitter och jävlig', men jag lyssnar så mycket till min negativa sida, ja faktum är att den har tagit över helt, att jag knappast tror det kommer bli någon bok. Så jag överlät namnet åt bloggen.

Så låt oss sparka igång den här skiten genom att klicka på publicera, shall we?