ensambitterochjävlig

Så gick det alltså inte längre. Jag vet inte när jag upptäckte bloggfenomenet, vet inte hur men jag vet att jag lovade mig själv att någon egen blogg det skulle jag minsann aldrig ha. Å andra sidan skulle jag aldrig någonsin läsa Stieg Larsson-böckerna heller - jag läste dem och älskade dem. Jag skulle aldrig titta på Sex and the City - jag har dyrkat varje avsnitt. Jag skulle definitivt aldrig tycka att Alex Schulman hade någonting att komma med - jag lusläser hans blogg med glittrande ögon. Min poäng - jag är en kvinna av principer, men den starkaste principen av dem alla är att en princip är till för att brytas.

Varför ville jag absolut inte ha någon blogg? Jag tycker ju om att skriva, kan nästan sträcka mig till att säga att jag älskar det. Skrivandet är i stort sett min enda källa till bekräftelse, och vem vill inte ha bekräftelse? Jag är nog mest egen-bloggmotståndare av den enkla anledningen att jag inte har ett jävla dyft i helvetet att berätta om. Jag menar, vem vill läsa följande:

Blogginlägg 1: Gick upp klockan 13, sovit alldeles för länge. Kokade kaffe, satte på datorn. Gick på toaletten medan kaffet puttrade. Hällde upp kaffe, satt vid datorn. Såg Dr Quinn på danska tvåan. Såg Tillbaka till Aidensfield på TV4-guld. Satt vid datorn.

Blogginlägg 2: Sov till 12 - försov mig från föreläsningen. Kokade kaffe, satte på datorn. Gick på toaletten i väntan på kaffe. Satte mig vid datorn. Gick till TV:n......................

Ja, vem vill läsa om någonting sådant? Visst, jag väntar mig ingen masspublik. Kan väl som alla andra hävda att jag skriver för min egen skull, och det stämmer väl i viss mån också men ändock. Det är klart att jag i smyg hoppas på att någon känd skribent skulle råka snubbla in på min blogg och tänka att fan, den där tjejen har någonting att komma med - även om jag inser att det inte är särskilt troligt.

Hur som helst har jag kommit på mig själv flera gånger med att skicka fina mail till, enligt mig, beundransvärda krönikörer/journalister/författare för att berätta att jag tycker om dem. Och visst, det är klart att jag vill berätta att jag tycker de gör någonting bra men i botten handlar det trots allt bara om mig själv. Jag vill skriva! Någonting, för någon annan att läsa. Och det är klart att jag blir glad när jag får en rad tillbaka av dessa människor där de tackar och bockar för berömmet. Det är klart att jag blir glad! Men gladast hade jag ju varit om någon hade skrivit tillbaka: "Fan, du skrev inte så dumt själv". Men det händer ju såklart inte.

Jag har även kommit på mig själv med att skriva milslånga mail till vänner (okej, det var ett mail) där jag mycket pretentiöst inbjuder dem till min sommarstuga. Visst ville jag väl att de skulle komma till Mangskog, men främst kanske jag ville glänsa lite. Jag är väldigt nöjd med den där inbjudan.

Min blogg är ett haltande projekt, mest till för att dämpa mina kliande fingrar och hoppas att någon kan finna den lite lustig. Jag har alltid sagt att min första bok ska heta 'ensam bitter och jävlig', men jag lyssnar så mycket till min negativa sida, ja faktum är att den har tagit över helt, att jag knappast tror det kommer bli någon bok. Så jag överlät namnet åt bloggen.

Så låt oss sparka igång den här skiten genom att klicka på publicera, shall we?