ensambitterochjävlig

Mitt ibland oss finns en allsmäktig herre. Många kallar honom Gud. Andra förnekar honom helt. Jag brukade vara en av de senare men idag vet jag att han finns. Han heter inte Gud, inte Jahve utan Murphy, och han har en egen lag - lagen om alltings jävlighet.

Murphy hälsar på titt som tätt. Rotar runt lite, ställer till jävulskap. Han härjar kort och gott. Ni må tro att han ska sova gott i natt, för under dagen har han uträttat storverk - som han har härjat här på Rönnblomsgatan! Vi får ta det från början:

Jag vaknar alldeles för sent, liksom alla lediga dagar (och ofta också icke-lediga dagar). Jag vaknar sent trots att, eller kanske just för att, jag har en hel massa att göra. Tillsammans med en så kallad seminariegrupp har jag två redovisningar att planera till nästa veckas början. Jag vet att jag tidigare skrivit om min så kallade sociala fobi, men för att ni riktigt ska förstå denna fobi behöver vi nästan beskriva ett exempel jag upplevde häromdagen...ja det måste vi, vi får göra en avstickare från historien:

I tisdags satt vi på föreläsning, regelrätt föreläsning inte seminarium. Jag har lovat mig själv att försöka säga någonting "bidra" på föreläsningar om tillfälle ges eftersom detta tydligen ska vara bra övning för att mota bort sin rädsla för att tala inför folk. I tisdags hade jag chansen - verkligen chansen. Föreläsaren pratade om Zimbabwe, om typexemplet på en stat som väldigt snabbt blivit misslyckad. Jag vill, utan att skryta alls, påpeka att jag kan en del om Zimbabwe. Föreläsaren pratade om Morgan Tsvangirai, om det nu möjligen fanns ett ljus i Zimbabwes tunnel sedan Tsvangirai fått en plats i regeringen. Men föreläsaren kunde inte riktigt erinra sig vilken titel som blivit tilldelad Tsvangirai (se så många gånger man kan skriva Tsvangirai i ett och samma stycke).  Jag vet mycket väl vilken titel denne har, han är premiärminister. Jag tänkte stilla att kanske skulle jag våga dela min kunskap högt inför klassen, det vore ju ett bra tillfälle att jobba på sin fobi. Men jag hann inte riktigt för föreläsaren sa med fundersam blick och med undran i rösen: "Är det premiärminister han är, kanske..."

- Ja, det är han! ropade jag ut. Föreläsaren nickade tacksamt, jag log och nickade tillbaka men inombords sjönk jag långsamt ner genom föreläsningssalens golv. Hjärtat bultade så det syntes utanför kroppen. Jag blev smått yr i huvudet och i händerna kröps och svettades det. Jag hörde min röst eka i huvudet, och i ekandet lät den som en man - en bullrig slow-motion-talande man. Säkert såg klassen också min mustach och någon kanke la märke till att jag var extra fet idag. Och att jag hade likdan tröja som föreläsaren! Allt detta för ett "Ja, det är han". Ja det är han. JA DET ÄR HAN. Somliga kan tycka att jag behöver terapi, kanske är det sant.

Detta blev en lång avstickare, men det förklarar hur illa ställt det är med mig och hur skräckinjagande jag anser att två stora redovisningar nästa vecka ter sig. Detta var idag dock inte mitt enda aber. Förutom allt nödvändigt pluggande hade jag även en ansökan att skriva. En ansökan om att plugga utomlands, något som jag verkligen ville göra men vars chanser jag helt har sumpat.

Ansökan ska vara inne imorgon, eller ja det är redan morgon, så den ska vara inne idag. Man ska börja 'i tid' med en sådan sak. Jag började alltså idag, eller ja igår. I två timmar satt jag och försökte frustrerat hitta en engelsk version av det koreanska universitets hemsida. Och det kinesiska. Och det israeliska. Jag behövde hitta kurser jag ville läsa, utforma en 'study plan'. Skulle sammanställa ett CV, ett personligt brev, fylla i en formell ansökan, hitta dokument som styrkte mitt engelska betyg. När halva dagen hade gått satt jag alltså fortfarande och letade efter bokstavstecken jag kände igen.

Oh, jag mådde dåligt vid det här laget. Ansökningsprocessen var såklart alltför komplicerad. Dessutom har jag så jävla mycket att plugga. Jag hade tänkt göra lite av båda under dagen. Till råga på allt bjöds det på umgängesträff hos Johanna, vilket jag vetat länge och vilken jag verkligen ville till - jag skulle till. Jag var stressad, kunde alls inte koncentrera mig på något och hjärtat slog i tredubbel takt - här måste man beakta att det inte är nyttigt när en överviktgs hjärta rusar på det där viset, det kan sluta illa. Så jag krängde på mig jacka och halsduk och begav mig till Johanna med en bok. Jag pluggade allt där en stund. Läste på tre timmar det som borde ha lästs på en.

Runt 19 kom jag hem igen. Från dess fram tills för en timme sen har jag suttit med ett taffligt försök till en utomlandsterminsansökan. Det är här Murphy verkligen kommer in i bilden. Han hade fest ikväll. Hans fest var mina tårar (poetiskt inte sant?). Jag tänkte att det var lika bra att koppla in min relativt nyinköpta skrivare på en gång, innan jag skrev min ansökan. Så jag slapp några obehagliga tekniska överraskningar senare. Jag slapp dem varken då eller senare, de håller fortfarande på.  

Till en början gick inkopplingen bra. En sladd här, en färgpatron där. Men när mjukaran skulle installeras i datorn gick allt åt helvete. CD-romuttaget glappar. Fungerar bara efter lite bråk i vanliga fall. Idag fungerade den inte ens med mycket bråk. Den gav upp, helt och hållet. Länge och väl. Sen hoppade den faktiskt igång, men inte tillräckligt länge för att installationen skulle hinna slutföras. Fast till slut gjorde den till och med det. Då återstod att koppla USB-sladden mellan dator och skrivare. Det gick inte heller.

Enheten kändes inte igen, hette det. Nehej? Jag försökte en gång till och då gick det faktiskt. Skrivaren skrev ut ett papper - men bara ett. Sen gick det inte igen. Från 19-22 försökte jag få den förbannade skrivaren att spotta papper, men den vägrade.  Och jag kunde inte för mitt liv förstå vad som var fel. Skrivaren fungerade, den kunde kopiera papper men inte skriva ut. USB-sladden fungerade uppenbarligen eftersom den numer ansåg att skrivaren var kopplad till datorn. Programvaran var ju redan installerad. Det här var lönlöst. Jag insåg till slut att jag helt enkelt fick kämpa med skolbilbiotekts hopplösa datorer dagen efter istället. Åka dit så fort de öppnade. Jag skrev ihop en riktigt kass ansökan och tänkte att det är bättre att ge det ett dåligt försök än inget försök alls.

Gick och la mig, med morgondagens första timmar planerade in i minsta detalj. Gå upp 6 - prick 6. Drick massa kaffe, banka på Willy's portar och köp A4-kuvert. Till skolan, skriva ut, lämna in. Så fick det bli. Jag låg där i sängen, vred och vände på mig. Vände mig. Vred mig. Vände mig, vred. Klockan blev 3, lönlöst. Murphy måste vara bra dragen vid det här laget. Det här går inte, det får bli en uppesittarnatt. Jag kan inte sova.

Testade skrivaren en gång till, bara på jävelskap. Och tro fan om den inte fungerade! Jävlar så den skrev ut. Nu hade jag fest på Murphys tårar. Skrivaren skrev för glatta livet. Jag fick ut alla papper jag behövde. Tänkte jag skulle kopiera dem eftersom jag behövde fler exemplar. Sedan ångrade jag mig, det blir smidigast att skriva ut exemplaren igen. Skrivaren fungerade inte. Vad i helvete är problemet??? Den arbetade alldeles utmärkt för 4 minuter sen, men nu går det inte. Min skrivare är alltså fortfarande inte i funktion. Men, men. Jag fick hur som ut de papper som behövdes. Nu återstår bara kuvert. Och att hålla mig vaken under föreläsning och grupparbete om några timmar. Torsdagen är såklart förstörd, eftersom hela nattsömnen uteblev. 

Allt för en ansökan som med största sannolikhet kommer avvisas. Och det här är inte ett av mina vanliga "Jag kommer aldrig bli godkänd på tentan"-utspel. Det är inte en bra ansökan. Universiteten har ytterst få platser. Men än har han inte vunnit, den allsmäktige. Jag är fortfarande med i matchen. Det är inte över än.  

Det finns dagar som för alltid kommer vara fastetsade i minnet. När andra dagar, veckor, månader är suddiga och ihopblandade så finns de där dagarna king vilka minnet är så intakt att man vet exakt varje milimeter man rörde sig.

Den sjunde oktober 2008 är en sådan dag. En dag då tiden liksom fryser till en stund. Jag kommer ihåg allt jag gjorde den dagen, allt jag kände och tänkte. Vet vem jag pratade med, i vilken ordning. Allt jag sa, och alla ord som försvann när man behövde säga dem som mest. 

Den sjunde oktober kommer för alltid vara en dag tillägnad dig Liam. De tända ljusen, all spelad musik, och alla tankar går till dig. Dig och dina föräldrar vilka jag i hemlighet beundrar så otroligt mycket.

Jag inser att 'så här misslyckades jag med att skruva ihop Ikea-möbler'-historier antagligen är ganska uttjatade vid det här laget. Inte fullt så roliga som de förväntas vara. Men det struntar jag i. Har bestämt mig för att delge bloggen min Ikeahistoria ändå, rolig eller inte. 

Jag var alltså på Ikea idag. "Åk inte dit" sa alla till mig. "Det är urplockat, de flyttar. Åk inte dit." skrek man efter mig. "Nej, jag vill inte följa med. Det finns inget på Ikea nu" påstod alla och jag fick vackert gå på bussen mol allena. Jävligt juste, verkligen. Jag hittade ett bord, trots att det inte finns någonting kvar. De flyttar, åk inte dit.

Och om Ikea nu är så jävla urplockat som ni säger, hur kommer det sig då att jag även kom hem med två kuddar som jag absolut inte behövde? Jag tänkte liksom att det skulle vara ett säkert kort att åka dit eftersom de tömmer hela byggnaden. Eftersom jag dessutom var bussburen och hade ett bord att släpa på borde jag ju rimligen inte kunna köpa någonting annat - hur skulle jag orka bära? Men jag fann och jag orkade. Och dyrt blev det, som alltid - förbannade Ingvar!


Så kommer jag så smånigom hem igen. Ska skruva ihop mitt bord. Och jag är förberedd må ni tro - luggen uppsatt, och sprayad så till den milda grad att den inte skulle ramla ner i ögonen om en orkan så hälsade på. Jag hade jeans, rutig flanellskjorta och kände mig som Matti Toivonen i egen hög person. Vi skulle fixa det här, jag och Matti! River upp emballaget, sorterar upp de olika skruvarna och den lilla Ikeamejseln och slänger ett öga på instruktionen. Det här ser ju lätt ut, piece of cake som de säger jänkarna - jag är i sanning en Ö. Själv är bäste dräng. Låt oss skruva!

Jag är väldigt noga med att följa mina Ikea-instruktioner. Har allt för många gånger sett självlärde händiga far bråka med möblerna från Ikea, och med 3-årstrots i sinnet vägrat använda sig av medföljd instruktion. "Det här är ju fel" har han konstaterat, och högröd i ansiket marscherat för att hämta borrmaskinen - ta saken i egna händer. Då har man sett sin chans, stulit instruktionen och ögnat igenom den. "Pappa, de menar nog så här" smyger man fram och med surmulen blick låter Börje mig läsa upp instruktionen. Steg för steg och han lyder, visserligen nedbruten och sårad - men han lyssnar och han lyder. Det är lustigt men en sketch har aldrig varit så slående som Yrrols stereoincident!

Därför följer jag som sagt min instruktion till punkt och pricka. När Ikea insisterar på att inte använda mejseln, utan bara fingrarna, när man skruvar fast bordsbenen i mellanskivan, då låter jag minsann också mejseln ligga - hur förödande och framförallt tidsödande det än skulle visa sig vara. Bordbenen sitter snart fast i den första skivan, den med blommor på och jag blåser bort ett hårstå som trots allt slitit sig lös. Ruskar lite på mig och går vidare till nästa steg - ja, man är i sanning en Ö. 

Jag upptäcker att det jag trodde var fötter egentligen var bordsskivehållare och vice versa. Men det gör då rakt ingenting för benen sitter inte fast ordentligt, de är snurrbara - jag har ju låtit mejseln ligga. Nu stöter vi på patrull vill jag lova! Jag vänder, fortfarande glad i hågen, benen åt rätt håll. Ett efter ett. Men när jag vänt det tredje benet, svingar sig det första tillbaka. Likt en pendel snurrar också det andra och det tredje, medan det fjärde automatiskt vänder sig åt rätt håll. Jaha. Bara att börja om igen. Klappar händerna mot varrann, sådär lite snickaraktigt som om jag var full i sågspån. Vänder sen rätt benen igen som genast vänder sig tillbaka. Vad falls?! 

Försöker igen. Och igen. Och igen. Ibland faller bordet helt ihop och lägger sig platt på marken. Jag reser på det, snurrar ben. Benen snurrar sig själva och faller ihop. Jag är ihärdig må jag säga, sitter sådär en bra stund. Vid något tillfälle lyckas jag vända rätt alla benen, och liksom klämmer fast dem mellan mina egna. Men nu når jag inte bordsskivan och skruvarna. Jag gör en ansats att räcka mig efter dem. Försiktigt, försiktigt nu. Jag är nästan där. Bara lite till...också faller bordet ihop.


"Jag är en Ö jag är en Ö jag är en Ö" tänker jag allt mer ilsket, som för att övertyga mig själv. Jag börjar hata Ikea. Jag hatar Ingvar och jag hatar mig själv. 35 minuter senare är jag på väg att ge upp. Går i huvudet igenom min telefonbok och funderar över vem jag kan ringa. Förbannar allt, hatar att jag har flyttat. Kan man tvinga ner sin pappa från Karlstad möjligen? Far, jag behöver dig! Vill lägga mig i fosterställning och somna där på golvet. Då ser jag mejseln, den blänker till där den ligger på golvet. Jag väger snabbt mina alternativ mot varandra. Vågar jag verkligen bryta mot Ikeas föreskrifter? Det röda krysset över mejseln var tydligt, men jag kan inte fortsätta så här. Tar ett djupt andetag och lyfter upp mejseln. Skruvar stenhårt fast skruvarna i bordsbenen, nu jävlar! 

Nu glömmer vi missödet och håller god min. Vem vågar säga att själv inte är bäste dräng? Nästa steg, skruva fast den faktiska bordskivan. Det ska bli en enkel match, nu vill Ikea till och med att jag ska mejsla! Och jag mejslar på i min flanellskjorta. Matti Toivonen skulle vara stolt över mig. Svetten rinner och sågspånet yr - eller ja, nästan i alla fall. Bara två skruvar kvar, en hållare som ska sättas fast. Men vad nu? Det går ju inte. Ta mig sjutton det vill sig verkligen inte. De sista skruvhålen matchar inte - diffar på en millimeter, max två.

Därför ville Ikea att bordsbenen skulle vara lösa. Så att man enkelt kan matcha bordsskivans skruvhål med hållarnas. Mycket riktigt tycker Ikea också att man, det sista man gör, ska skruva fast benen ordentligt. Då rekommenderas man till och med att använda mejseln. Vad gör jag nu? Tänker tillbaka på de senaste 35 minutrarna av Krakel Spektakel-lek. De 35 minutrarna som nästan tog knäcken på mig, som var på vippen till att få mig att överge hela min livsfilosofi. Jag vill inte tillbaka dit. Jag orkar inte.  Precis när jag känner hur Matti Toivonen är på väg att lämna kroppen griper jag tag om hans vrister, tvingar honom tillbaka in i flanellen och bänder med råstyrka rätt bordet, skruvar i de sista skruvarna och bordet är färdigt. Jag tror inte mina ögon. Trevar försiktigt på skivan, men det håller ihop. Det står faktiskt färdigt - vilken känsla! Jag har skruvat ihop ett Ikeabord men mig veterligen kunde jag lika gärna ha gått ut med yxan i skogen, huggit tallen, täljt och snickrat ihop varje bordsdel - lyckan är densamma. (inte för att jag någonsin har snickrat ett bord från grunden, och inte för att mitt ikeabord ens är gjort av trä, men det där är detaljer)...

Jag är fortfarande bäste dräng. Jag är en Ö, möjligen en sjunkande sådan som inom mig skriker efter en händig man som vill dela mitt liv, men jag är en Ö. En riktigt jävla Ö!

Just det, det ville jag ju säga också. I torsdags under en timmes tid kände jag mig som en duktig människa. Efter föreläsningen satt vi, en hoper människor, och skulle plugga tillsammans. Bara det är duktighetsstatus! Dock bev det inte så mycket pluggande, men det var inte vad jag ville komma fram till. 

Nej, när jag lämnade tillbaka filmen jag lånat (och sett!) på biblioteket hade jag tagit tag i mig själv. Insett fakta - jag lämnade nämligen tillbaka Schulmanboken också, oläst. Jag har ju inte tid att läsa den, så är det bara. Den lämnar vi tillbaka! Det var en stor stund för mig, en milstolpe i min karaktär. Nu jävlar skulle det hem och pluggas. Snart efter det grusades mina planer, jämnades fullkomligt med marken. Min pluggkväll blev ingen pluggkväll.

Istället tog jag jacka och halsduk (jag är så lycklig över att få börja använda min halsduk igen) och cyklade till Linnea & Max. Där fanns det rödbetssoppa, fantastiskt bröd, kaffe, folk, och levande ljus. Mitt "jag ska nog bara titta förbi en liten stund" utvecklades till en 4-timmarsvisit. Men det var så mysigt och jag kunde inte slita mig. Kvällen var en hyllning till hösten. Jag märker att jag börjar bli gammal när jag tar över min mammas åsikter, men hösten är verkligen en extremt trevlig tid ibland.

Jag ville passa på att tacka Linnea & Max samt andra berörda parter för torsdagskvällen. Sen inser jag att de nog inte vet att den här bloggen (hatar fortfarande ordet) existerar så jag skippar det.

Det har märkts en skiftning i ekonomi mellan mig och mina föräldrar. Min mamma är lycklig för att både kaffe och vin räcker så mycket längre hemma hos dem nu för tiden. Kaffet tar aldrig slut, påstår hon. Mitt kaffe däremot, det tar slut hela tiden. Vinet också, men det förådet kanske inte behöver fyllas på riktigt lika ofta. Men kaffe - kaffe måste jag ha hemma varje sekund, varje dag av mitt liv. Och det är slut - alltid! Jag vet inte riktigt vad den här skiftningen kan bero på men jag misstänker starkt att mina föräldrar tar tåget till Malmö titt som tätt och stjäl med sig det som är mitt. De snikna gynnarna! Förbålt orättvist är det.

Men jag ska ge igen! Moder kommer och hälsar på om en vecka, då ska jag gå runt överallt med hennes plånbok. Föreslå dyra restauranger, köpa biljetter till teaterföreställningen jag verkligen vill se. Ta tåget till Köpenhamn över en dag - jag tänker inte betala ett jota! Hämnden är ljuv. "Du måste ju ha sparat in en hel del kaffepengar" ska jag säga. "Kaffe är så dyrt så du får ta med ditt eget i en plastpåse från Karlstad" ska jag säga. Jag ska pengapumpa så mycket att hon aldrig kommer hit igen, tänker jag och gnider händerna listigt mot varandra. Min listigaste plan är nog att ta med kära mamma till Ikea någon dag - jag tycker inte om mitt soffbord, vill ha ett nytt...jag ska knäppa med fingrarna och mamma, nickedockan, får vackert plocka upp penningpungen, hihihi.

Nu råkar jag ju veta att mor är inne och tittar på den här bloggen titt som tätt. Jag har tvingat henne till det, även om jag tror hon tycker det är roligt. Men hon vägrar kommentera, den jäveln. Tycker jag inte om. Men med vetskapen om att hon läser borde jag kanske inte publicera det här inlägget än...fast jag vet att hon saknar mig så till den milda grad att hon hälsar på mig ändå - lilla mamma!

Tänk om hon kunde lasta med mormor i tågvagnen också, det hade varit något. Gamla, goda, visa Britta. Horace junior. Och Linnea. Och Julia. Och Jacob. Och de andra två. Tänk jag trodde aldrig att jag hade något hjärta. Eller åtminstone att det var så välmarinerat i späck att det liksom hade kastat in handduken sen länge. Men nu för tiden ger det sig till känna då och då - skickar hjärtat en ilning av saknad genom kroppen. Just nu förstärks iliningen dessutom av Lisa Ekdahl-musik. Lyssnar in mig inför kvällens konsert. Det är också till stor del därför jag skriver detta meningslösa inlägg. För att ha något att göra när jag lyssnar. Förövrigt en jättebra ursäkt att slippa läsa 'violence in war and peace'. Eller 'Security stuides'. Jag kan ju inte plugga och lyssna samtidigt - kan allt räkna ut det för mig jag.

Förövrigt skojade jag när jag skrev det där elaka om mamma - det är klart att hon inte behöver ta med sig kaffe ner hit. Ingen ska kalla mig för snåljåp.