ensambitterochjävlig

Det har märkts en skiftning i ekonomi mellan mig och mina föräldrar. Min mamma är lycklig för att både kaffe och vin räcker så mycket längre hemma hos dem nu för tiden. Kaffet tar aldrig slut, påstår hon. Mitt kaffe däremot, det tar slut hela tiden. Vinet också, men det förådet kanske inte behöver fyllas på riktigt lika ofta. Men kaffe - kaffe måste jag ha hemma varje sekund, varje dag av mitt liv. Och det är slut - alltid! Jag vet inte riktigt vad den här skiftningen kan bero på men jag misstänker starkt att mina föräldrar tar tåget till Malmö titt som tätt och stjäl med sig det som är mitt. De snikna gynnarna! Förbålt orättvist är det.

Men jag ska ge igen! Moder kommer och hälsar på om en vecka, då ska jag gå runt överallt med hennes plånbok. Föreslå dyra restauranger, köpa biljetter till teaterföreställningen jag verkligen vill se. Ta tåget till Köpenhamn över en dag - jag tänker inte betala ett jota! Hämnden är ljuv. "Du måste ju ha sparat in en hel del kaffepengar" ska jag säga. "Kaffe är så dyrt så du får ta med ditt eget i en plastpåse från Karlstad" ska jag säga. Jag ska pengapumpa så mycket att hon aldrig kommer hit igen, tänker jag och gnider händerna listigt mot varandra. Min listigaste plan är nog att ta med kära mamma till Ikea någon dag - jag tycker inte om mitt soffbord, vill ha ett nytt...jag ska knäppa med fingrarna och mamma, nickedockan, får vackert plocka upp penningpungen, hihihi.

Nu råkar jag ju veta att mor är inne och tittar på den här bloggen titt som tätt. Jag har tvingat henne till det, även om jag tror hon tycker det är roligt. Men hon vägrar kommentera, den jäveln. Tycker jag inte om. Men med vetskapen om att hon läser borde jag kanske inte publicera det här inlägget än...fast jag vet att hon saknar mig så till den milda grad att hon hälsar på mig ändå - lilla mamma!

Tänk om hon kunde lasta med mormor i tågvagnen också, det hade varit något. Gamla, goda, visa Britta. Horace junior. Och Linnea. Och Julia. Och Jacob. Och de andra två. Tänk jag trodde aldrig att jag hade något hjärta. Eller åtminstone att det var så välmarinerat i späck att det liksom hade kastat in handduken sen länge. Men nu för tiden ger det sig till känna då och då - skickar hjärtat en ilning av saknad genom kroppen. Just nu förstärks iliningen dessutom av Lisa Ekdahl-musik. Lyssnar in mig inför kvällens konsert. Det är också till stor del därför jag skriver detta meningslösa inlägg. För att ha något att göra när jag lyssnar. Förövrigt en jättebra ursäkt att slippa läsa 'violence in war and peace'. Eller 'Security stuides'. Jag kan ju inte plugga och lyssna samtidigt - kan allt räkna ut det för mig jag.

Förövrigt skojade jag när jag skrev det där elaka om mamma - det är klart att hon inte behöver ta med sig kaffe ner hit. Ingen ska kalla mig för snåljåp.