ensambitterochjävlig

...är en himla sann låttitel från Hello Saferide.

Min helg har inte varit ensam, min helg har varit utrymmestrång - ett fetto och en gravid i samma lägenhet liksom. Dumpade Sofia på tågstationen för ett par timmar sen och drömde mig sedan bort ackompanjerad av Doktor Quinn. Men nu är jag ensam igen. Jag tror inte att det är nyttigt för mig att få besök. Det liksom invaggar mig i ett falskt hopp om att jag inte är ensam. Får mig att vänja mig vid att diska extra mycket, och till och med tycka att det är trevligt. Eller bara höra ljud innifrån min egen lägenhet, som omväxling från mina grannars bas. Det känns bra.

Jag var lika ihopdeppad och självömkande när mamma åkte. Och -  det här kanske låter otrevligt men det måste ändå klargöras för att vissa personer inte ska ta sig själva på alldeles (!) för stort allvar - det är liksom inte det faktiska besöket, personen, jag saknar så mycket, utan känslan av att faktiskt inte vara ensam. Jag menar, jag skulle ju inte vilja bo med min mor för alltid. Jag kan tänka mig att Cat fight skulle vara nästa steg i en alltför lång Sofiavistelse. Men de här helgerna av besök får mig att glömma själva essensen i min tillvaro - jag är faktiskt ensam. Också måste jag börja om igen när besöket har åkt. Acceptera att det är så det är.

Dessutom förlika mig med tanken på att det är såhär det antagligen kommer fortsätta. Och i så fall istället viga min framtid åt ett extremt tidskrävande arbete, à la Anders style - men i så fall måste jag sluta lalla runt och kasta bort min studietid. Och jag vet inte om jag har den orken heller.

Ibland funderar jag på om man inte skulle släppa fram dagdrömmen i huvudet och göra honom till en riktig person ändå. Jag är så jävla trött på att alltid sitta här ensam! Inte så rockigt sagt för att komma från en Ö kanske, men det är den nakna sanningen. En ö väljer man inte att vara, man tvingas att bli en.