ensambitterochjävlig

Jag inser att 'så här misslyckades jag med att skruva ihop Ikea-möbler'-historier antagligen är ganska uttjatade vid det här laget. Inte fullt så roliga som de förväntas vara. Men det struntar jag i. Har bestämt mig för att delge bloggen min Ikeahistoria ändå, rolig eller inte. 

Jag var alltså på Ikea idag. "Åk inte dit" sa alla till mig. "Det är urplockat, de flyttar. Åk inte dit." skrek man efter mig. "Nej, jag vill inte följa med. Det finns inget på Ikea nu" påstod alla och jag fick vackert gå på bussen mol allena. Jävligt juste, verkligen. Jag hittade ett bord, trots att det inte finns någonting kvar. De flyttar, åk inte dit.

Och om Ikea nu är så jävla urplockat som ni säger, hur kommer det sig då att jag även kom hem med två kuddar som jag absolut inte behövde? Jag tänkte liksom att det skulle vara ett säkert kort att åka dit eftersom de tömmer hela byggnaden. Eftersom jag dessutom var bussburen och hade ett bord att släpa på borde jag ju rimligen inte kunna köpa någonting annat - hur skulle jag orka bära? Men jag fann och jag orkade. Och dyrt blev det, som alltid - förbannade Ingvar!


Så kommer jag så smånigom hem igen. Ska skruva ihop mitt bord. Och jag är förberedd må ni tro - luggen uppsatt, och sprayad så till den milda grad att den inte skulle ramla ner i ögonen om en orkan så hälsade på. Jag hade jeans, rutig flanellskjorta och kände mig som Matti Toivonen i egen hög person. Vi skulle fixa det här, jag och Matti! River upp emballaget, sorterar upp de olika skruvarna och den lilla Ikeamejseln och slänger ett öga på instruktionen. Det här ser ju lätt ut, piece of cake som de säger jänkarna - jag är i sanning en Ö. Själv är bäste dräng. Låt oss skruva!

Jag är väldigt noga med att följa mina Ikea-instruktioner. Har allt för många gånger sett självlärde händiga far bråka med möblerna från Ikea, och med 3-årstrots i sinnet vägrat använda sig av medföljd instruktion. "Det här är ju fel" har han konstaterat, och högröd i ansiket marscherat för att hämta borrmaskinen - ta saken i egna händer. Då har man sett sin chans, stulit instruktionen och ögnat igenom den. "Pappa, de menar nog så här" smyger man fram och med surmulen blick låter Börje mig läsa upp instruktionen. Steg för steg och han lyder, visserligen nedbruten och sårad - men han lyssnar och han lyder. Det är lustigt men en sketch har aldrig varit så slående som Yrrols stereoincident!

Därför följer jag som sagt min instruktion till punkt och pricka. När Ikea insisterar på att inte använda mejseln, utan bara fingrarna, när man skruvar fast bordsbenen i mellanskivan, då låter jag minsann också mejseln ligga - hur förödande och framförallt tidsödande det än skulle visa sig vara. Bordbenen sitter snart fast i den första skivan, den med blommor på och jag blåser bort ett hårstå som trots allt slitit sig lös. Ruskar lite på mig och går vidare till nästa steg - ja, man är i sanning en Ö. 

Jag upptäcker att det jag trodde var fötter egentligen var bordsskivehållare och vice versa. Men det gör då rakt ingenting för benen sitter inte fast ordentligt, de är snurrbara - jag har ju låtit mejseln ligga. Nu stöter vi på patrull vill jag lova! Jag vänder, fortfarande glad i hågen, benen åt rätt håll. Ett efter ett. Men när jag vänt det tredje benet, svingar sig det första tillbaka. Likt en pendel snurrar också det andra och det tredje, medan det fjärde automatiskt vänder sig åt rätt håll. Jaha. Bara att börja om igen. Klappar händerna mot varrann, sådär lite snickaraktigt som om jag var full i sågspån. Vänder sen rätt benen igen som genast vänder sig tillbaka. Vad falls?! 

Försöker igen. Och igen. Och igen. Ibland faller bordet helt ihop och lägger sig platt på marken. Jag reser på det, snurrar ben. Benen snurrar sig själva och faller ihop. Jag är ihärdig må jag säga, sitter sådär en bra stund. Vid något tillfälle lyckas jag vända rätt alla benen, och liksom klämmer fast dem mellan mina egna. Men nu når jag inte bordsskivan och skruvarna. Jag gör en ansats att räcka mig efter dem. Försiktigt, försiktigt nu. Jag är nästan där. Bara lite till...också faller bordet ihop.


"Jag är en Ö jag är en Ö jag är en Ö" tänker jag allt mer ilsket, som för att övertyga mig själv. Jag börjar hata Ikea. Jag hatar Ingvar och jag hatar mig själv. 35 minuter senare är jag på väg att ge upp. Går i huvudet igenom min telefonbok och funderar över vem jag kan ringa. Förbannar allt, hatar att jag har flyttat. Kan man tvinga ner sin pappa från Karlstad möjligen? Far, jag behöver dig! Vill lägga mig i fosterställning och somna där på golvet. Då ser jag mejseln, den blänker till där den ligger på golvet. Jag väger snabbt mina alternativ mot varandra. Vågar jag verkligen bryta mot Ikeas föreskrifter? Det röda krysset över mejseln var tydligt, men jag kan inte fortsätta så här. Tar ett djupt andetag och lyfter upp mejseln. Skruvar stenhårt fast skruvarna i bordsbenen, nu jävlar! 

Nu glömmer vi missödet och håller god min. Vem vågar säga att själv inte är bäste dräng? Nästa steg, skruva fast den faktiska bordskivan. Det ska bli en enkel match, nu vill Ikea till och med att jag ska mejsla! Och jag mejslar på i min flanellskjorta. Matti Toivonen skulle vara stolt över mig. Svetten rinner och sågspånet yr - eller ja, nästan i alla fall. Bara två skruvar kvar, en hållare som ska sättas fast. Men vad nu? Det går ju inte. Ta mig sjutton det vill sig verkligen inte. De sista skruvhålen matchar inte - diffar på en millimeter, max två.

Därför ville Ikea att bordsbenen skulle vara lösa. Så att man enkelt kan matcha bordsskivans skruvhål med hållarnas. Mycket riktigt tycker Ikea också att man, det sista man gör, ska skruva fast benen ordentligt. Då rekommenderas man till och med att använda mejseln. Vad gör jag nu? Tänker tillbaka på de senaste 35 minutrarna av Krakel Spektakel-lek. De 35 minutrarna som nästan tog knäcken på mig, som var på vippen till att få mig att överge hela min livsfilosofi. Jag vill inte tillbaka dit. Jag orkar inte.  Precis när jag känner hur Matti Toivonen är på väg att lämna kroppen griper jag tag om hans vrister, tvingar honom tillbaka in i flanellen och bänder med råstyrka rätt bordet, skruvar i de sista skruvarna och bordet är färdigt. Jag tror inte mina ögon. Trevar försiktigt på skivan, men det håller ihop. Det står faktiskt färdigt - vilken känsla! Jag har skruvat ihop ett Ikeabord men mig veterligen kunde jag lika gärna ha gått ut med yxan i skogen, huggit tallen, täljt och snickrat ihop varje bordsdel - lyckan är densamma. (inte för att jag någonsin har snickrat ett bord från grunden, och inte för att mitt ikeabord ens är gjort av trä, men det där är detaljer)...

Jag är fortfarande bäste dräng. Jag är en Ö, möjligen en sjunkande sådan som inom mig skriker efter en händig man som vill dela mitt liv, men jag är en Ö. En riktigt jävla Ö!