ensambitterochjävlig

Mitt ibland oss finns en allsmäktig herre. Många kallar honom Gud. Andra förnekar honom helt. Jag brukade vara en av de senare men idag vet jag att han finns. Han heter inte Gud, inte Jahve utan Murphy, och han har en egen lag - lagen om alltings jävlighet.

Murphy hälsar på titt som tätt. Rotar runt lite, ställer till jävulskap. Han härjar kort och gott. Ni må tro att han ska sova gott i natt, för under dagen har han uträttat storverk - som han har härjat här på Rönnblomsgatan! Vi får ta det från början:

Jag vaknar alldeles för sent, liksom alla lediga dagar (och ofta också icke-lediga dagar). Jag vaknar sent trots att, eller kanske just för att, jag har en hel massa att göra. Tillsammans med en så kallad seminariegrupp har jag två redovisningar att planera till nästa veckas början. Jag vet att jag tidigare skrivit om min så kallade sociala fobi, men för att ni riktigt ska förstå denna fobi behöver vi nästan beskriva ett exempel jag upplevde häromdagen...ja det måste vi, vi får göra en avstickare från historien:

I tisdags satt vi på föreläsning, regelrätt föreläsning inte seminarium. Jag har lovat mig själv att försöka säga någonting "bidra" på föreläsningar om tillfälle ges eftersom detta tydligen ska vara bra övning för att mota bort sin rädsla för att tala inför folk. I tisdags hade jag chansen - verkligen chansen. Föreläsaren pratade om Zimbabwe, om typexemplet på en stat som väldigt snabbt blivit misslyckad. Jag vill, utan att skryta alls, påpeka att jag kan en del om Zimbabwe. Föreläsaren pratade om Morgan Tsvangirai, om det nu möjligen fanns ett ljus i Zimbabwes tunnel sedan Tsvangirai fått en plats i regeringen. Men föreläsaren kunde inte riktigt erinra sig vilken titel som blivit tilldelad Tsvangirai (se så många gånger man kan skriva Tsvangirai i ett och samma stycke).  Jag vet mycket väl vilken titel denne har, han är premiärminister. Jag tänkte stilla att kanske skulle jag våga dela min kunskap högt inför klassen, det vore ju ett bra tillfälle att jobba på sin fobi. Men jag hann inte riktigt för föreläsaren sa med fundersam blick och med undran i rösen: "Är det premiärminister han är, kanske..."

- Ja, det är han! ropade jag ut. Föreläsaren nickade tacksamt, jag log och nickade tillbaka men inombords sjönk jag långsamt ner genom föreläsningssalens golv. Hjärtat bultade så det syntes utanför kroppen. Jag blev smått yr i huvudet och i händerna kröps och svettades det. Jag hörde min röst eka i huvudet, och i ekandet lät den som en man - en bullrig slow-motion-talande man. Säkert såg klassen också min mustach och någon kanke la märke till att jag var extra fet idag. Och att jag hade likdan tröja som föreläsaren! Allt detta för ett "Ja, det är han". Ja det är han. JA DET ÄR HAN. Somliga kan tycka att jag behöver terapi, kanske är det sant.

Detta blev en lång avstickare, men det förklarar hur illa ställt det är med mig och hur skräckinjagande jag anser att två stora redovisningar nästa vecka ter sig. Detta var idag dock inte mitt enda aber. Förutom allt nödvändigt pluggande hade jag även en ansökan att skriva. En ansökan om att plugga utomlands, något som jag verkligen ville göra men vars chanser jag helt har sumpat.

Ansökan ska vara inne imorgon, eller ja det är redan morgon, så den ska vara inne idag. Man ska börja 'i tid' med en sådan sak. Jag började alltså idag, eller ja igår. I två timmar satt jag och försökte frustrerat hitta en engelsk version av det koreanska universitets hemsida. Och det kinesiska. Och det israeliska. Jag behövde hitta kurser jag ville läsa, utforma en 'study plan'. Skulle sammanställa ett CV, ett personligt brev, fylla i en formell ansökan, hitta dokument som styrkte mitt engelska betyg. När halva dagen hade gått satt jag alltså fortfarande och letade efter bokstavstecken jag kände igen.

Oh, jag mådde dåligt vid det här laget. Ansökningsprocessen var såklart alltför komplicerad. Dessutom har jag så jävla mycket att plugga. Jag hade tänkt göra lite av båda under dagen. Till råga på allt bjöds det på umgängesträff hos Johanna, vilket jag vetat länge och vilken jag verkligen ville till - jag skulle till. Jag var stressad, kunde alls inte koncentrera mig på något och hjärtat slog i tredubbel takt - här måste man beakta att det inte är nyttigt när en överviktgs hjärta rusar på det där viset, det kan sluta illa. Så jag krängde på mig jacka och halsduk och begav mig till Johanna med en bok. Jag pluggade allt där en stund. Läste på tre timmar det som borde ha lästs på en.

Runt 19 kom jag hem igen. Från dess fram tills för en timme sen har jag suttit med ett taffligt försök till en utomlandsterminsansökan. Det är här Murphy verkligen kommer in i bilden. Han hade fest ikväll. Hans fest var mina tårar (poetiskt inte sant?). Jag tänkte att det var lika bra att koppla in min relativt nyinköpta skrivare på en gång, innan jag skrev min ansökan. Så jag slapp några obehagliga tekniska överraskningar senare. Jag slapp dem varken då eller senare, de håller fortfarande på.  

Till en början gick inkopplingen bra. En sladd här, en färgpatron där. Men när mjukaran skulle installeras i datorn gick allt åt helvete. CD-romuttaget glappar. Fungerar bara efter lite bråk i vanliga fall. Idag fungerade den inte ens med mycket bråk. Den gav upp, helt och hållet. Länge och väl. Sen hoppade den faktiskt igång, men inte tillräckligt länge för att installationen skulle hinna slutföras. Fast till slut gjorde den till och med det. Då återstod att koppla USB-sladden mellan dator och skrivare. Det gick inte heller.

Enheten kändes inte igen, hette det. Nehej? Jag försökte en gång till och då gick det faktiskt. Skrivaren skrev ut ett papper - men bara ett. Sen gick det inte igen. Från 19-22 försökte jag få den förbannade skrivaren att spotta papper, men den vägrade.  Och jag kunde inte för mitt liv förstå vad som var fel. Skrivaren fungerade, den kunde kopiera papper men inte skriva ut. USB-sladden fungerade uppenbarligen eftersom den numer ansåg att skrivaren var kopplad till datorn. Programvaran var ju redan installerad. Det här var lönlöst. Jag insåg till slut att jag helt enkelt fick kämpa med skolbilbiotekts hopplösa datorer dagen efter istället. Åka dit så fort de öppnade. Jag skrev ihop en riktigt kass ansökan och tänkte att det är bättre att ge det ett dåligt försök än inget försök alls.

Gick och la mig, med morgondagens första timmar planerade in i minsta detalj. Gå upp 6 - prick 6. Drick massa kaffe, banka på Willy's portar och köp A4-kuvert. Till skolan, skriva ut, lämna in. Så fick det bli. Jag låg där i sängen, vred och vände på mig. Vände mig. Vred mig. Vände mig, vred. Klockan blev 3, lönlöst. Murphy måste vara bra dragen vid det här laget. Det här går inte, det får bli en uppesittarnatt. Jag kan inte sova.

Testade skrivaren en gång till, bara på jävelskap. Och tro fan om den inte fungerade! Jävlar så den skrev ut. Nu hade jag fest på Murphys tårar. Skrivaren skrev för glatta livet. Jag fick ut alla papper jag behövde. Tänkte jag skulle kopiera dem eftersom jag behövde fler exemplar. Sedan ångrade jag mig, det blir smidigast att skriva ut exemplaren igen. Skrivaren fungerade inte. Vad i helvete är problemet??? Den arbetade alldeles utmärkt för 4 minuter sen, men nu går det inte. Min skrivare är alltså fortfarande inte i funktion. Men, men. Jag fick hur som ut de papper som behövdes. Nu återstår bara kuvert. Och att hålla mig vaken under föreläsning och grupparbete om några timmar. Torsdagen är såklart förstörd, eftersom hela nattsömnen uteblev. 

Allt för en ansökan som med största sannolikhet kommer avvisas. Och det här är inte ett av mina vanliga "Jag kommer aldrig bli godkänd på tentan"-utspel. Det är inte en bra ansökan. Universiteten har ytterst få platser. Men än har han inte vunnit, den allsmäktige. Jag är fortfarande med i matchen. Det är inte över än.