ensambitterochjävlig

Funderar lite på det där med varför jag alls inte gillar bloggar. Jag tror att det hela egentligen kommer an på själva namnet - blogg. Fy fan! Vart är vårt språk egentligen på väg? Jag tänker tillbaka på gymnasiet och första lektionen i textkommunikation. Vi blev ombedda att lista svenska ord vi tyckte var vackra och ord vi tyckte var mindre vackra. Om jag hade gått på gymnasiet i dag skulle jag utan tvekan lista 'blogg' som ett sånt där vidrigt ord. Fast det finns ett ord som är värre, ett ord som är så snuskigt fult att det borde förbjudas. Jag känner mig litegrann som Jim Carrey i Liar liar när jag ska skriva ner det - fingrarna lyder liksom inte utan försöker desperat att undvika att trycka ner tangenterna som bildar ordet - dongel. DONGEL, kom igen vad är det vi sysslar med. Försöker vi skapa en helt engelskspråkig värld genom att bryta ner vårt eget språk i ord som utgör vomeringsvarning? Det värsta är att jag tittar mig omkring och inser att jag i min ägo har både blogg och dongel - jag är verkligen ledsen Horrace, förstår att du gråter blod. Det är nästan så jag gör det själv. Fy fan!

Till något trevligare - Hello Saferide. Hon går varm på Spotify för tillfället. Så ljuvt, sprött, vackert att jag nästan känner mig paralyserad. Armhåren reser sig, skinnet knottras, ögonen fuktas. Så fantastiskt fin musik. Konserten var riktigt bra, finns bara två saker att klaga på. Sången hördes lite dåligt i förhållande till musiken, vilket var synd, och man hade lite för mycket utrymme att röra på sig. 

Det är lustigt men konserter är det  enda tillfället där min sociala fobi lämnar mig ifred. Enda tillfället   då jag faktiskt välkomnar kroppskontakt och låter mitt annars mycket stora behov av svängrum krympa till obefintlighet. På konserter vill jag inte ha något utrymme alls. Om min arm flyger upp i luften, ska det bero på att alla andra armar flyger upp och liksom trycker upp även min i trängseln. En armbåge i revbenet är bara trevligt, och oj spillde du din öl över mig? Det gör då rakt ingenting, jag förstår det är trångt. Så ska det vara!

Igår var det lite mycket svängrum. Det var inte lite folk där, men hade plats att andas på och det gillar jag inte. Jag vill förtjäna min plats längst fram vid scenen, jag vill kämpa för den. Igår var det bara att ta för sig. Jag tror att mitt välkomnande till trängsel bottnar i att då kan ingen skratta åt mina 'rörelser' till musiken. Och framförallt - jag behöver liksom inte dansa av mig själv - andra dansar mig genom sin egen dans. Det är nog det jag gillar - att bli dansad!

Jag är ju annars inte en person av dans. Dansen bor inte i mitt väsen. Jag fånlog lite åt mig själv igår där jag stod med min fåniga taktklappning. Och jag tyckte att nu, nu jävlar rör jag mig till musiken. Come on, yeah, oh så jag dansar. Sen försökte jag titta på mig själv ur ett utifrånperspektiv, och inser att min 'dans' endast är ett näst intill osynligt ryck på huvudet, och en rörese i ena benet som, ifall den var en jordbävning, inte ens skulle nå 0.01 på Richterskalan. Men inombords dansade jag! Jag lovar.

Nej, nu är det nog för den här gången. Det kommer folk imorgon och då MÅSTE jag ha städat. Och pluggat. Och betalat räkningar....undrar om det är något bra på TV?