ensambitterochjävlig

Jag flyttade femtio mil och vad blev skillnaden? Tv-utbudet utökades till danska ettan och tvåan!

Åh, nä fullt så tragiskt är det väl inte, eller ja så här är det - svart på vitt. I dryga två år stod jag och trampade hemma i Karlstad. Ingenting var bra, ingenting var roligt. Jag var inte nöjd, ville ha ut någonting mer, någonting annat, någonting nytt! Idén om Malmö Högskola, idén om programmet Fred- och Konfliktvetenskap var född. Jävlar i min lilla låda vad bra allt skulle bli! Malmö is the shit, där kommer jag dansa genom livet!

Idag är det en månad exakt sen jag flyttade ner. En månad sedan jag första gången kämpade mot tårarna när jag såg den löjligt lilla lägenheten, i den löjligt klaustrofobiska korridoren. Eller vadå kämpade mot tårarna? Jag grät hejdlöst en stund. Det var ingen kamp att tala om. Jag resignerade, la mig platt, erkände mig besegrad innan kampen hade börjat. Å andra sidan visste jag att jag skulle avsky lägenheten till en början - ingen ska komma här och säga att jag inte känner mig själv! Det är liksom någon slags invigningsritual jag har gentemot nya ting. Det där gick över snart, lägenheten duger gott!

Jag ska inte säga att jag inte trivs i Malmö. Jag trivs allt. Jag har en hoper vänner här som jag tycker mycket om, till skillnad från i Karlstad där jag bara har en som jag inte ens gillar något vidare (förlåt Sofia, men jag kunde inte hålla tillabaka elakheterna längre. Vad spelar det för roll, du är väl ändå den enda som kommer läsa här). Framförallt gillar jag känslan av att bo i en större stad. Det är löjligt jag vet! Men jag märker ändå hur jag sträcker på ryggen när jag leder cykeln över övergångsstället och någon vilsen turist tittar på mig. Som att cykeln på något sätt befäster att jag faktiskt bor här. Att jag bara har bott här några veckor, och antagligen är minst lika vilse som turisten, eftersom jag fortfarande inte riktigt förstår vägen mellan mig och skolan - det är ju ingenting som märks utifrån.

Skolan funkar, allting flyter. Jag vill inte tillbaka till Karlstad. Malmö är en fin stad. Jag trivs relativt väl. Är nöjd - nöjd.

Det är just det - jag vill ha ut någnting mer! Jag är lite trött på att vara nöjd. Jag vill att MKB tar bort alla extrakanaler på TV:n så att jag inte har möjligheten att välja att ligga framför tv:n hela dagen. Jag behöver någon som sparkar igång mig. För utan igångspark så är jag en slacker. Eller nej, det ligger någonting prestigefyllt i att vara en slacker. Jag är en slöfock helt enkelt - lite mindre glamouröst.

Nu när jag tog steget och flyttade börjar jag inse det som jag hela tiden visste egentligen, men som är så jobbigt att erkänna. Allting löser sig helt enkelt inte via en flytt. Jag har fortfarande en lindrig variant av social fobi. Fortfarande ett rätt taskigt självförtroende på något underligt vänster. Är fortfarande rätt överviktig. Fortfarande kan jag inte tända studieengagemanget som jag tror trycker någonstans bakom allt späck.

Jag lämnade inte mina laster i den flyttkartong som står kvar hos mamma och pappa - tyvärr. Ingen livskamrat av manligt kön kommer att flyga på mig här heller och mina armbågar vässas inte av sig själva - hur jag ska lyckas bana väg för en karriär inom fred- och konfliktvetenskap är en fråga som gäckar mig här lika mycket som i Karlstad.

För att vara så ultra-pretentiös som man egentligen bara får vara efter att ha druckit en box med rödvin (och det har jag inte gjort...än) - alla de lasterna kräver en resa inåt (oooooo så pretentiös!) snarare än en flytt till Malmö.

Kort och gott - jag trivs med Malmö. Det är mig jag inte riktigt kommer överens med. Men i alla sunda förhållanden måste man väl bråka. Varför skulle jag och jag vara annorlunda? Så nu reser vi oss ur skiten och springer ner till Entré för att handla något i klädväg. Ska på konsert med Hello Saferide imorgon och det är ursäkt nog för att få ha på sig något nytt.

...då får man kanske till och med ha svarta ögon och läppstift!