Buenos días, compañeros y compañeras
sa har annu nagon vecka gatt och man har 6 kvar. Livet i Turupunta ar fortfarande val lugnt men tydligen ska vi snart borja gora hantverk och forbereda karneval...hm. Hannes pastar att vi sakert maste dansa omkring i bastkjol da, och min hjarna gar pa hogarv for att hitta ett satt att ta mig ur den fallan. Dessutom ska vi sa yucca, matbanan och det ena med det tredje mellan flodbadandet och knottbettskliandet. Och jag maste snika till mig ett besok pa oljeriggen med.
Helgen bjod pa resa till Lago Agrio, fasligt nara Colombias grans. Dar deltog vi i seminarium om ekologiskt jordbruk anordnat av Fenocin, vilket var riktigt intressant. Och det hade sakert varit annu mer intressant om jag forstatt vad de sa! Forelasningar, naturreservatsbesok, och ekologisk finca stod pa schemat. Sapass lyxigt var det till och med att vi hotellbodde och mina ogon glittrade nar jag sag det lilla roret i badrummet som fungerade som dusch. Tre duschar pa tva dagar, mina forsta vinglas och mitt forsta kaffe sen hitkomst gjorde mig till manniska igen. Sen tillbaka till Loreto och overnattning pa sang utan madrass hos Luis svager Luis och man langtar ater efter floden.
2 fragor for dagen: manniskor har ar i allmanhet valdigt smala - hur i helvete kan de ata sa mycket mat???
Jag ar inte sarskilt smal - varfor tvingar de mig att ata sa myket mat?
Jag har lagt av med artighetsgrejen att man ska ata upp for det ar ta mig fan omojligt. Och hur manga ganger jag an sagt att det ar for mycket och vore bra med lite mindre for att det kanns dum att lamna sa kommer de har bergen med ris -gang pa gang pa gang. Och sa igar pa den ekologiska fincan var det saklart lunchbjudning och ett berg med mat komer in. Som gringa/blanquita har man saklart ett par 300 extra ogon pa sig och sa fort det borjade ta emot uppmarksammades detta av ovriga. Edison fick in sin andra (!!!!!!!!) tallrik med lika mycket mat och utmanade mig pa en tavling om vem som avslutade forst. Dum som man ar, och eftersom det inte kandes helt okej att lamna massa mat hos frammande, gastvanliga manniskor, antog jag utmaningen. Dessutom hotade han med att den som inte at upp inte fick aka med tillbaka. Jag vann, men med nod och nappe. Och jag svar att nu, cirka dygnet senare, mar jag fortfarande en smula illa av mattnad.
Det ar livet i Amazonas just nu.
Helgen bjod pa resa till Lago Agrio, fasligt nara Colombias grans. Dar deltog vi i seminarium om ekologiskt jordbruk anordnat av Fenocin, vilket var riktigt intressant. Och det hade sakert varit annu mer intressant om jag forstatt vad de sa! Forelasningar, naturreservatsbesok, och ekologisk finca stod pa schemat. Sapass lyxigt var det till och med att vi hotellbodde och mina ogon glittrade nar jag sag det lilla roret i badrummet som fungerade som dusch. Tre duschar pa tva dagar, mina forsta vinglas och mitt forsta kaffe sen hitkomst gjorde mig till manniska igen. Sen tillbaka till Loreto och overnattning pa sang utan madrass hos Luis svager Luis och man langtar ater efter floden.
2 fragor for dagen: manniskor har ar i allmanhet valdigt smala - hur i helvete kan de ata sa mycket mat???
Jag ar inte sarskilt smal - varfor tvingar de mig att ata sa myket mat?
Jag har lagt av med artighetsgrejen att man ska ata upp for det ar ta mig fan omojligt. Och hur manga ganger jag an sagt att det ar for mycket och vore bra med lite mindre for att det kanns dum att lamna sa kommer de har bergen med ris -gang pa gang pa gang. Och sa igar pa den ekologiska fincan var det saklart lunchbjudning och ett berg med mat komer in. Som gringa/blanquita har man saklart ett par 300 extra ogon pa sig och sa fort det borjade ta emot uppmarksammades detta av ovriga. Edison fick in sin andra (!!!!!!!!) tallrik med lika mycket mat och utmanade mig pa en tavling om vem som avslutade forst. Dum som man ar, och eftersom det inte kandes helt okej att lamna massa mat hos frammande, gastvanliga manniskor, antog jag utmaningen. Dessutom hotade han med att den som inte at upp inte fick aka med tillbaka. Jag vann, men med nod och nappe. Och jag svar att nu, cirka dygnet senare, mar jag fortfarande en smula illa av mattnad.
Det ar livet i Amazonas just nu.
Kommentarer
Trackback
