ensambitterochjävlig

Sista dagen i Peru - vad fin den skulle bli dar pa stranden i Mancora. Tillsammans gick vi alla 8 for frukost pa en av strandrestaurangerna. Njot av solen, det inbjudande havet. Frikostigt tittade vi igenom frukostmenyerna - de sista pengarna skulle vack. Melonjuicer, kaffe, pannkakor och avokadomackor. Nu vantar vi bara pa var bestallning. I storsta gladje, frojd, harmoni. Sa forsvinner sorlet pa stranden helt. Forst knapptyst sen en kvinnorrost som skriker Salvavidas. Langt dar ute, en manniska i panik. Han simmar for sitt liv men kommer ingen vart. Och trots en kvinnorost som skriker salvavidas, syns inga livraddare till. Inte pa hela stranden. En kille ger sig ut med sin surfingbrada. Simmar fram till mannen dar ute och lyckas dra honom darifran. En vattenscooter till deras undsattning och en lattnadens suck gar genom oss alla. Det gick bra. Mannen klarade sig. Gud, sa skont.

Men, fortfarande ropas det pa livraddare som inte kommer. Fortfarande hander nagot dar ute i vattnet och vi forstar att de hade varit tva. En man raddades av en surfingbrada och scooter. En annan man raddades inte. Han drunkande. Och kvar pa stranden satt hans fru och deras barn. Utan att forsta varken engelska eller spanska satt hon omgiven av manniskor och tittade i panik mot de manniskor dar ute i vattnet som fortfarande sokte hennes man. Men utan resultat.

Melonjuicen och kaffet kom samtidigt som de forsta poliserna anlande till stranden. Sa borjade forsaljarna vaga sig fram igen.  Solglasogon, strandmackor och egengjorda smycken. Nagra tjejer i strahatt vill fotograferas av en okand - foreviga sin semester tillsammans. nagra meter fran dem, sitter kvinnan vars man just drunknade i havet. Det kommer inte synas pa deras javla foto