ljuva minnen
Drömmer mig tillbaka till en fantastisk kväll några år tillbaka i tiden. En kväll som trots all sin fantastiskhet, var lika ångestfylld som drömmar av att vandra naken till skolan. Tiden hade nämligen kommit för oss att lämna Enkokidongoi, vår fem-veckors visit var över och timmarna rusade allt snabbare och hånfullare. Men just den där kvällen, om det var en eller två kvällar före avresa, var för att hedra min moders ordföråd alldeles trolsk. Ja vidunderligt skön.
Vi satt där ute i naturen tillsammans med Dickson, James och den brasa de gjort upp åt oss. Mörkret var lika pårängande som alltid när kvällen kom till Enkokidongoi, men stjärnhimlen var klar. Och hur drömsk återblicken än låter så är den ingen överdrift, ingen förskönande bild av ett tid som sen länge flytt. Stjärnorna lyste verkligen starka, elden sprakade faktiskt och mörkret om oss var påträngande. Och man koncentrerade sig lite extra för att bevara den dr stunden, för man visste att det skulle dröja länge innan man fick uppleva något liknande, om man ens någonsin skulle få göra det. Man visste att avresan var nära och man skulle skiljas från de vänner man fått äran att känna.
Och så satt Dickson vid elden och berättade någon typ av fabel. Mörker, stjärnor, lägereld och fabel. Och man blundade nog litegrann för att riktigt låta hans röst tränga in. Och så hade han berätta färdigt och frågade om vi inte hade någon saga att berätta hemifrån, någonting som han inte hade hört.
Vi tänkte en stund, och erinrade oss sagan om det lilla loket som kunde. Fin saga, med rätt mekanismer och en fantastiskt sensmoral tyckte vi. Och trots att vi alla kände igen den, var tydligen jag den som kom ihåg bäst och fick det ärofyllda ansvaret att leda sagoberättandet. Så med halvknacklig engelska, och med stöd av mina allierade, berättades sagan om det lilla loket som kunde:
loket som gick sönder, vars ekipage var fullastat med julklappar till världens alla barn. Som nu stod fast på rälsen uppe i bergen och barnens jul var hotad. Och trots alla starka, fina tåg som kom förbi fanns där inget som ville bemöda sig med att hjälpa tåget. Men till slut kom det lilla, lilla loket framtuffande, och trots att det insåg att det trasiga lokets börda egentligen var allt för tung, skulle det försöka hjälpa till. Och loket slet och drog, ackompanjerad av tanken "jag tror att jag kan, jag tror att jag kan". Och tack vare det lilla lilla loket, kom tåget fram i tid och barnens jul var räddad. Och sensmoralen var slående.
Och när vi tystnat och sagan var slut, tänkte Dickson en stund, log och frågade om våra sagor handlar om hur viktigt det är att få presenter (kommer alls inte ihåg fraseringen i den meningen, men budskapet var detsamma). Och det fantastiska är att den där sagan som man älskat så i sin barndom faktiskt kom i ett helt nytt ljus.
Vi satt där ute i naturen tillsammans med Dickson, James och den brasa de gjort upp åt oss. Mörkret var lika pårängande som alltid när kvällen kom till Enkokidongoi, men stjärnhimlen var klar. Och hur drömsk återblicken än låter så är den ingen överdrift, ingen förskönande bild av ett tid som sen länge flytt. Stjärnorna lyste verkligen starka, elden sprakade faktiskt och mörkret om oss var påträngande. Och man koncentrerade sig lite extra för att bevara den dr stunden, för man visste att det skulle dröja länge innan man fick uppleva något liknande, om man ens någonsin skulle få göra det. Man visste att avresan var nära och man skulle skiljas från de vänner man fått äran att känna.
Och så satt Dickson vid elden och berättade någon typ av fabel. Mörker, stjärnor, lägereld och fabel. Och man blundade nog litegrann för att riktigt låta hans röst tränga in. Och så hade han berätta färdigt och frågade om vi inte hade någon saga att berätta hemifrån, någonting som han inte hade hört.
Vi tänkte en stund, och erinrade oss sagan om det lilla loket som kunde. Fin saga, med rätt mekanismer och en fantastiskt sensmoral tyckte vi. Och trots att vi alla kände igen den, var tydligen jag den som kom ihåg bäst och fick det ärofyllda ansvaret att leda sagoberättandet. Så med halvknacklig engelska, och med stöd av mina allierade, berättades sagan om det lilla loket som kunde:
loket som gick sönder, vars ekipage var fullastat med julklappar till världens alla barn. Som nu stod fast på rälsen uppe i bergen och barnens jul var hotad. Och trots alla starka, fina tåg som kom förbi fanns där inget som ville bemöda sig med att hjälpa tåget. Men till slut kom det lilla, lilla loket framtuffande, och trots att det insåg att det trasiga lokets börda egentligen var allt för tung, skulle det försöka hjälpa till. Och loket slet och drog, ackompanjerad av tanken "jag tror att jag kan, jag tror att jag kan". Och tack vare det lilla lilla loket, kom tåget fram i tid och barnens jul var räddad. Och sensmoralen var slående.
Och när vi tystnat och sagan var slut, tänkte Dickson en stund, log och frågade om våra sagor handlar om hur viktigt det är att få presenter (kommer alls inte ihåg fraseringen i den meningen, men budskapet var detsamma). Och det fantastiska är att den där sagan som man älskat så i sin barndom faktiskt kom i ett helt nytt ljus.
Kommentarer
Postat av: På stan
Tack för senast, det var roligt att ses, men värst vad bråttom man ska ha då!!! :)
Trackback
