ensambitterochjävlig

Måhända är där något fel på mig, något allvarligt sådant - där felet ligger i att jag känner...ingenting. Jag kan inte minnas när det började, hur länge det hållit på eller varför. Men så ofta nu för tiden känner jag ingenting åt alla håll - vare sig glädje, rädsla eller något annat - låt det bara ske och vara och gå förbi. Jag orkar inte bry mig längre. Man kan tycka att nu sitter jag ändå här, i ett annat land med intryck och med människor jag verkligen kommit att gilla. Men jag känner det inte, inte på riktigt. Mer går tankarna och svaren mekaniskt - jo, såhär ska det vara när man är glad, hence - jag är glad. Men nej. Och det är inte pessismism som talar, det är inte hemlängtan och det är inte ledsamhet - det är just ingenting. Apati kallas det väl antar jag.

För här är verkligen bra (talat utifrån ett helt icke-politiskt, och enbart personlig trivselhetsmässigt perspektiv). Bättre än jag hoppats och allt det där.

Jag bara väntar på att få vakna igen.