ensambitterochjävlig

Fantastiskt omotiverande skolarbete börjar åter hopa sig; med bristfällig logik känns det således som att det är högtid att smygstarta das blogg igen. Även om jag inte kan knäcka broders högtravande stilistiska kåseriande, den jäveln...

Så, what's new? Hunden som ligger på mina fötter är onekligen ny i den här 'lägenheten'. Och mitt kärlekstörstande väsen kanske blivit aningen tillfredsställt av att hon söker krypa in under huden varje gång jag ger henne ett uns av uppmärksamhet. Kanske också därför som det dåliga samvetet smyger sig på när jag nu, denna eftermiddag, gett henne tämligen lite av denna uppmärksamhet. Men eftersom jag misstänker att odjuret ätit avföring alternativt ruttet gräs kan samvetet skrika bäst det vill - jag tänker inte stöta i hunden förrän hon är odörfri. Hade jag fått som jag ville hade hon tillbringat natten i förrådet!
Men lycklig är jag trots allt att hon tvingar ut mig om dagarna. När staden består av park efter park -med dammar, blommor, sol, broar och hav- kan man inte göra annat än att känna sig förbannat glad över att bo här.

Fast det där är bara en del av sanningen, trots allt. För hur glad är jag egentligen över Malmö? Om man bortser från att stan är fantastisk i vårtid, som de flesta andra städer, vill säga. Om man ska vara torr och dammig en smula: huvudsakligen flyttade jag väl trots allt hit för plugg, eller ja, officiellt i varje fall. Och denna högskola har i sanning en brist eller två. Och även  om programmet är intressant (var intressant, tills metodkursen påbörjades), så vart leder det? Till arbetslöshet och extraknäck inom hemtjänst? Med andra ord, pretty much där jag befann mig innan flytt alltså.

Och jo, visst. Man är ung och livet ligger framför en, och än finns mycket tid att bestämma sig. Men det där är ju inte riktigt sant trots allt. För i nacken flåsar CSN och påminner om att fler misstag har egentligen inte råd att göras. För snart har du skuldsatt dig i bott hos oss och ändå har du inget blivit. Då är din ungdom inte värd mycket, ska du veta.

Men ändå dessa eviga frågor som är mer olösliga än den gordiska knuten - ska jag fortsätta programmet? Ska jag hoppa av? Ska jag försöka skrapa ihop mina kurser och bara läsa C-kursen? Och ska jag kanske läsa den i Lund? Men kickar de ut mig från lägenheten i så fall och hittar jag en ny? Och det enda svaret som återkommer så fort tankarna börjar spinna - efter Israel, vi tar det efter Israel. Och genast har jag ett nytt orosmoment över mig:

För herre gud - Israel! Hur tänkte jag där? Jo, jag vet hur jag tänkte. Jag vill verkligen, det vet jag att jag gör men satan så nervöst det kommer att vara snart. De där sista veckorna hemma i Värmland innan avfärd. Och allting innan. Lägenhetsuthyrning, och visum och biljett.

Och mitt i allt har hundkräket trots allt hoppat upp i sängen och andas över täcket. Varför kommer du inte och lägger dig? säger hon med hela sin blick och väsen, och jag tänker att det nog blir jag som får bädda i förrådet.