Upprättelse
Följande inlägg är riktat som en känga rätt upp där solen aldrig lyser till Sofia, Britta och Börje - med andra ord till er som först avrådde mig å det bestämdaste, och sen idiotförklarde mig när jag väl beslutat att trots allt frakta hunden från Värmland till Skåne. Känn er så bortgjorda, ty detta kan ha varit mitt klokaste val någonsin:
För att ni riktigt ska förstå er egen dumhet, kommer jag nu att trycka upp den i ansiktet på er - både skriftligen och med bildbevis, så luta er tillbaka och känn hur den idioti ni ville skuldbelägga mig med, istället rusar genom era egna vener:
Låt oss först vrida tiden någon månad tillbaka, till en helt vanlig lördag i mitt liv. Klockan står nog på ca 13.30 -14.00, när jag inser att sova - det kan jag helt enkelt inte göra längre. Upp måste jag gå. Trött och jävlig reser jag mig ur sängen men en huvudvärk som säger att när man sover så här länge är dagen förstörd, huvudet kommer att fortsätta värka och inget konstruktivt kan komma ur denna dag. Kaffe dricks i sönderslitna pyamasbyxor, datorn kollas och framför TV:n jag hamnar. Där sitter jag länge, klockan blir till eftermiddag. Så ska jag kanske till att 'planera kvällen' och låt oss säga att jag, som oftast, inte har några umgängesplaner. Istället ser vi vad TV-tablån erbjuder och lägger alltså upp eftermiddag och kväll schematiskt efter programutbudet. Middag lagas någon gång med diverse halvfabrikat och säkerligen finns någon snack-aktig sörja. Så lunkar timmarna på och lördagen ebbar ut i ett töcken av absolut ingenting alls, bara för att reproducera sig dagen efter igen. Den växande högen med plugg lämnas orörd fram till tentaveckan som präglas av prestationsångest och förbannelsee.
Men så händer någonting: till Karlstad vi far och med oss tillbaka har vi det svarta kräket - just detsamma som ni så högljutt och självgott idiotförklarade mig över. Låt oss nu beskriva denna lördag, som i stort inte varit så annorlunda - inga planer, inget umgänge:
Klockan stod idag faktiskt nästan på 12, men jag vill påpeka att detta sannolikt berodde på en ansenlig mängd rosé kvällen innan. De senaste veckorna har uret annars aldrig passerat 11. Nåväl, vaknade gjorde jag av att jag, som brukligt numer, skedade med kräket vars huvud vilade på min arm. Upp vi for i ovan nämnda pyamasbyxa för en kortare rastning, vapå kaffe och datorsudd och faktiskt en frukost följde. Vi vaknade till någon timme, innan pyamas byttes mot kommunbyxa och långpromenaden påbörjades, trots en tämligen blåsig och rå aprildag. Väl inne igen någon timme senare, satte vi oss ändock till ro i soffan för att ännu en gång njuta av gårdagens Så ska det låta. Visa vid vindens ängar värmde mitt hjärta och jag fylldes med ett välmående som jag sällan känner.
Ännu ett par timmars lugn följde och en smula dansade vi till vinylen och Simon & Garfunkel.
Plötsligt var klockan närmare 19 och solen kunde faktiskt skymtas ovan molnen -kvällspromenad låter fint! Så lunkade vi någon halvtimme i gemytlig trevnad innan hemgång och matlagning påbörjas - äkta matlagning, med riktiga råvaror och som sig bör en halvt glas matvin till. Så lite Körslag och annan dålig TV, men med en insikt om att - Herre Gud, man borde nog ha pluggat lite. Och visst, vi satte oss ner en stund. Plöjde hundra sidor. En plågsam insikt om att detta är alldeles för lite måhända, men ändock!
Möjligtvis ser ni nu ett mönster - ni kanske förstår att den enda som idiotförklaras bör är ni själva. Ni som förkastade idén om att ta med ett fyrfota kräk ner till våren. Och visst, helt fel har ni ju inte. Diverse hundhår far omkring, och ett par gånger har jag varit nära att snubbla över henne för att slå mig riktigt illa. MEN, vad hundåren beträffar orkar jag numer resa mig ur sofflänge och damma. Vad möjliga fall beträffar har jag ännu inte fallit - och även om jag gör det kändes risken att på grund av ohälsa avlida i förtid synnerligen mer markant än att avlida i illa fall (och nu gör jag väl snart det, för att jag hånade Murphy på det viset).
Men om ni ännu inte är överbevisade, ni självgoda besserwissrar ska ni få möjlighet att titta på resultat av livfulla ögon och rosiga kinder, döm sedan själva vem som det längsta strået drog:
Frida utan hund (titta så deprimerad)
Titta så lycklig!
För att ni riktigt ska förstå er egen dumhet, kommer jag nu att trycka upp den i ansiktet på er - både skriftligen och med bildbevis, så luta er tillbaka och känn hur den idioti ni ville skuldbelägga mig med, istället rusar genom era egna vener:
Låt oss först vrida tiden någon månad tillbaka, till en helt vanlig lördag i mitt liv. Klockan står nog på ca 13.30 -14.00, när jag inser att sova - det kan jag helt enkelt inte göra längre. Upp måste jag gå. Trött och jävlig reser jag mig ur sängen men en huvudvärk som säger att när man sover så här länge är dagen förstörd, huvudet kommer att fortsätta värka och inget konstruktivt kan komma ur denna dag. Kaffe dricks i sönderslitna pyamasbyxor, datorn kollas och framför TV:n jag hamnar. Där sitter jag länge, klockan blir till eftermiddag. Så ska jag kanske till att 'planera kvällen' och låt oss säga att jag, som oftast, inte har några umgängesplaner. Istället ser vi vad TV-tablån erbjuder och lägger alltså upp eftermiddag och kväll schematiskt efter programutbudet. Middag lagas någon gång med diverse halvfabrikat och säkerligen finns någon snack-aktig sörja. Så lunkar timmarna på och lördagen ebbar ut i ett töcken av absolut ingenting alls, bara för att reproducera sig dagen efter igen. Den växande högen med plugg lämnas orörd fram till tentaveckan som präglas av prestationsångest och förbannelsee.
Men så händer någonting: till Karlstad vi far och med oss tillbaka har vi det svarta kräket - just detsamma som ni så högljutt och självgott idiotförklarade mig över. Låt oss nu beskriva denna lördag, som i stort inte varit så annorlunda - inga planer, inget umgänge:
Klockan stod idag faktiskt nästan på 12, men jag vill påpeka att detta sannolikt berodde på en ansenlig mängd rosé kvällen innan. De senaste veckorna har uret annars aldrig passerat 11. Nåväl, vaknade gjorde jag av att jag, som brukligt numer, skedade med kräket vars huvud vilade på min arm. Upp vi for i ovan nämnda pyamasbyxa för en kortare rastning, vapå kaffe och datorsudd och faktiskt en frukost följde. Vi vaknade till någon timme, innan pyamas byttes mot kommunbyxa och långpromenaden påbörjades, trots en tämligen blåsig och rå aprildag. Väl inne igen någon timme senare, satte vi oss ändock till ro i soffan för att ännu en gång njuta av gårdagens Så ska det låta. Visa vid vindens ängar värmde mitt hjärta och jag fylldes med ett välmående som jag sällan känner.
Ännu ett par timmars lugn följde och en smula dansade vi till vinylen och Simon & Garfunkel.
Plötsligt var klockan närmare 19 och solen kunde faktiskt skymtas ovan molnen -kvällspromenad låter fint! Så lunkade vi någon halvtimme i gemytlig trevnad innan hemgång och matlagning påbörjas - äkta matlagning, med riktiga råvaror och som sig bör en halvt glas matvin till. Så lite Körslag och annan dålig TV, men med en insikt om att - Herre Gud, man borde nog ha pluggat lite. Och visst, vi satte oss ner en stund. Plöjde hundra sidor. En plågsam insikt om att detta är alldeles för lite måhända, men ändock!
Möjligtvis ser ni nu ett mönster - ni kanske förstår att den enda som idiotförklaras bör är ni själva. Ni som förkastade idén om att ta med ett fyrfota kräk ner till våren. Och visst, helt fel har ni ju inte. Diverse hundhår far omkring, och ett par gånger har jag varit nära att snubbla över henne för att slå mig riktigt illa. MEN, vad hundåren beträffar orkar jag numer resa mig ur sofflänge och damma. Vad möjliga fall beträffar har jag ännu inte fallit - och även om jag gör det kändes risken att på grund av ohälsa avlida i förtid synnerligen mer markant än att avlida i illa fall (och nu gör jag väl snart det, för att jag hånade Murphy på det viset).
Men om ni ännu inte är överbevisade, ni självgoda besserwissrar ska ni få möjlighet att titta på resultat av livfulla ögon och rosiga kinder, döm sedan själva vem som det längsta strået drog:
Frida utan hund (titta så deprimerad)
Titta så lycklig!
Kommentarer
Postat av: Sofia
Läste detta inlägg igår, hann dock inte svara. Hade tänkt böja mig och säga något i stil med "ja vad bra att det fungerar så bra då, även om jag fortfarande anser att äga en hund alltid är ett misstag". MEN Hera hjälpte mig på traven, för erkänn att när hon åt upp den där efterlängtade kycklingfilén då var hon inte längre önskad? Då drogs kängan ut lite grann från den plats där solen inte skiner=P
Postat av: Frida
jag förstår ju att kycklingincidenten var Murphys sätt att straffa mig, det förstår jag onekligen. Men ärligt talat tog det inte särskilt lång tid innan jag insåg att detta trots allt var en ganska dråplig historia. Dessutom har jag väldigt svårt att se att mitt tidigare jag, hade orkat ta fram köttfärs, hacka champinjoner och ställa sig att rulla köttbullar istället - men det gjorde jag sörru!
Och en rättelse: jag äger ju inte en hund. Jag lånar!
Postat av: Sofia
Oj köttbullar t o m, ja men då så jag tar emot min känga! klart man ska ha en stor, blöt, hårig hund i en etta om man orkar göra köttbullar! helt klart värt det=P
Trackback
