ensambitterochjävlig

Det finns tillfällen när man inget hellre vill än att krypa ner i sängen mellan sina föräldrar och känna tryggheten från den allra tidigaste barndomen omge en. Tillfällen när man förbannar att man flyttat femtio mil bort och ligger ensam och ödslig i en helt annan del av landet. I natt var ett sådant tillfälle.

Krångel med Israel, vet varken ut eller in. Och har ältat så mycket att samma trötthet som man känner efter timmar av oavbruten gråt, nu översköljer mig. Jag har inte gråtit dock, bara ältat. Och funderat. Och varit dekadent.

Till slut gjorde jag det enda rätta, snörade skorna, och begav mig ut i jakt på en flaska vin. (Inte på natten alltså, utan nu under dagen. Och jakten bestod mest i ett promenerande till Värnhemstorget). Så nu sitter jag här - liter mer avtrubbad, lite mindre fylld av ångest. Men med ett stort frågetecken blinkandes i huvudet. Och det enda jag egentligen vill göra just nu är att sätta mig på tåget, och byta Malmö-nyckeln mot Karlstads. Stiga in i huset, och känna doften av 'hemma' slå emot en. Sen kanske jag inte riktigt vill glida ner i sängen, mellan mor och far - far snarkar på tok för högt, jag har blivit på tok för stor (som i bred, inte vuxen) och framförallt var den där platsen aldrig särskilt bekväm eftersom man alltid hamnade i skarven.

Men jag vill känna barndomens trygghet av att allting ordnar sig, man är inte ensam i sin ångest.