ensambitterochjävlig

Tänk att man kan framställa sig själv som så väldigt bitter, samtidigt som så lite krävs för att vända en halvkass kväll till den mest underbara! Nej, jag har inte fått något givande svar på min kontaktannons och nej, jag har inte vunnit några miljoner. Det jag däremot har gjort, det toppar allt det där! Jag har hittat en guldgruva! I en desperat googling efter tidsutfylllnad fann jag en exakt internetversion av det gamla hederliga Super Mario Bros. 3!!! Och så lycklig blev jag att jag nästan grät en smula...fast bara nästan.

Förvisso uppträder min dator allt som oftast som att den vore lika gammal som Super mario himself, så jag kunde inte spela alltför länge, MEN den lilla stund jag satt där...herre jösses! Brukar anse mig själv ha ett extremt dåligt minne när det gäller min barndom men inte när det gäller Super Mario inte. Jag mindes exakt i vilken ordning de elaka svamparna skulle komma - 1 svamp, drake, sköldpadda & svamp, svamp, svamp, flygande flugsvamp osv. Mindes de första extraliven, den hemliga flygvägen i borgen. Allt! Fast när spelet började hacka så fasligt i bana sex och jag offrade alla mina liv, då använde jag flöjten och flög iväg (vilket så klart alltid är dumt - om man nu ska använda flöjten ska man göra det först i värld 2. Så att man får välja mellan 5-6-7 istället för 2-3-4). Hur som så snurrade jag bort, men för sen insåg jag att jag valde Värld 4 - vattenvärlden! Jag avskydde vattenvärlden som liten, blev allti(!) uppäten av de hoppande pirayorna. Och när man simmade fick man trycka så infernaliskt på de jävla kontrollerna. Då var jättevärlden mer passande för mig, kände mig väl hemma där (höhö).

På något underligt vis framkallade denna stund även minnen av ömmande armar efter bröders hårda knytnävsslag...som jag gissar allt som oftast delades ut just under Nintendoperioderna. Men det gör ingenting - mina armar får gärna ömma en stund för Marios skull. Och de gånger man spelade parvis fick jag såklart vika mig för Mikael. Tvingades spela som Lugi istället för Mario. Och aldrig blev det jag som fick rädda prinsessan. Minns när Magnus första gången klarade spelet. Hur han träffsäkert hoppade mellan kanonkulorna och knäckte bossen. Vilken grej det var! Tror till och med att mamma och pappa samlades med oss inne i vardagsrummet."Klarade han Super Mario...oj, oj". Och brorsan spelade oberörd förståss men innerst inne vet jag att han måste varit lycklig. Kanske lika lycklig som jag ikväll!