Bitarna faller på plats
Rofylld. Jag hade glömt att man kunde känna sig så här rofylld. Elvis sjunger för mig. kaffet säger mig 'drick mig för att du tycker om mig, inte för att du behöver den falska energin jag ger' och smakar därmed ljuvligt. Efter två veckor av ångest, stress, mardrömmar och ständig huvudvärk känns den här stunden som den vackraste i livet. De senaste veckorna har varit ett rent helvete, med dysfunktionellt B-uppsatsskrivande men nu är den inne och eftersom handledaren var nöjd måste man väl tro på att vi klarar oss (även om jag måste tillägga att än vet vi ju inte om vi är godkända, för skriver jag inte det tror jag att Murphy straffar mig bara på jävelskap).
Man kan tycka att det vore väl inte hela världen om man inte klarar sig, var det verkligen värt att må åt helvete för i veckor? Värt att sova max 3 timmar/dygnet med tillhörande mardröm? Värt att sitta uppe hela natten och spotta ur sig sju sidors analys? Och i vanliga fall hade jag hållit med, men för mig handlade det inte om betyg. För mig handlade det om Israel - godkänd på 60 poäng annars blir det inte av. Och mellan dysfunktionellt arbete och sömnlöshet försökta jag skissa upp en reservplan. Hoppa av hela skiten? Flytta hem till Karlstad? Läsa någonting annat? Leva ensam? Bli gråhårig och gammal och en dag ringer grannen i vaktmästaren för att det luktar suspekt i trappuppgången?
Men nu är det gjort, nu är den inlämnad och nu kan man inte annat än vänta, hoppas och faktiskt tro att det gick vägen. Och bitarna börjar falla på plats. Jag vågar drömma lite om nästa termin, om de kurser som erjuds på Ben Gurion och allt det som under föregående veckor tornade upp sig som ett oöverstigligt berg ser nu snarare ut som Malmö stad - en och annan mindre kulle här och var.
Ett par veckor kvar i Malmö som ska bli så jävla trevliga. Och det kickstartades redan i torsdags med några kalla i Pildammsparken och ett välbehövligt lugn. Sen igår, pre-firades födelsedagen genom en heldag med de finaste av vänner - picknick (i spöregn) och dundermiddag på kvällen med ett stänk av alkohol under hela firandet.
Sen blir det till att åter slå sig till ro i föräldrahemmet. Träffa Noel för första gången, och hela skaran syskonbarn i lintottshår och blommiga sommarklänningar och jag ska vara den bästa lektant de kan önska sig. Och Mangskog - dit åker jag redan första helgen. Smörjer in hela mig i myggmedel, gräver mig en mask och sitter sedan där trampolinen en gång stod. Så ska jag sitta där i timmar, en öl bredvid, tugga på ett grässtrå, kanske lyssna till Allan Edwalls visor medan flötet på mitt metspö guppar långsamt. Strunt samma om det nappar - jag ska sitta där oavsett.
Några veckors arbete och äntligen känna att man gör någon nytta igen, kivas med arbetskamraterna. Avsluta arbetet, tillbaka till Malmö och Leonard Cohen. Sen, sen sitter jag kanske på ett flyg. På väg mot jordens erfarenhet.
Man kan tycka att det vore väl inte hela världen om man inte klarar sig, var det verkligen värt att må åt helvete för i veckor? Värt att sova max 3 timmar/dygnet med tillhörande mardröm? Värt att sitta uppe hela natten och spotta ur sig sju sidors analys? Och i vanliga fall hade jag hållit med, men för mig handlade det inte om betyg. För mig handlade det om Israel - godkänd på 60 poäng annars blir det inte av. Och mellan dysfunktionellt arbete och sömnlöshet försökta jag skissa upp en reservplan. Hoppa av hela skiten? Flytta hem till Karlstad? Läsa någonting annat? Leva ensam? Bli gråhårig och gammal och en dag ringer grannen i vaktmästaren för att det luktar suspekt i trappuppgången?
Men nu är det gjort, nu är den inlämnad och nu kan man inte annat än vänta, hoppas och faktiskt tro att det gick vägen. Och bitarna börjar falla på plats. Jag vågar drömma lite om nästa termin, om de kurser som erjuds på Ben Gurion och allt det som under föregående veckor tornade upp sig som ett oöverstigligt berg ser nu snarare ut som Malmö stad - en och annan mindre kulle här och var.
Ett par veckor kvar i Malmö som ska bli så jävla trevliga. Och det kickstartades redan i torsdags med några kalla i Pildammsparken och ett välbehövligt lugn. Sen igår, pre-firades födelsedagen genom en heldag med de finaste av vänner - picknick (i spöregn) och dundermiddag på kvällen med ett stänk av alkohol under hela firandet.
Sen blir det till att åter slå sig till ro i föräldrahemmet. Träffa Noel för första gången, och hela skaran syskonbarn i lintottshår och blommiga sommarklänningar och jag ska vara den bästa lektant de kan önska sig. Och Mangskog - dit åker jag redan första helgen. Smörjer in hela mig i myggmedel, gräver mig en mask och sitter sedan där trampolinen en gång stod. Så ska jag sitta där i timmar, en öl bredvid, tugga på ett grässtrå, kanske lyssna till Allan Edwalls visor medan flötet på mitt metspö guppar långsamt. Strunt samma om det nappar - jag ska sitta där oavsett.
Några veckors arbete och äntligen känna att man gör någon nytta igen, kivas med arbetskamraterna. Avsluta arbetet, tillbaka till Malmö och Leonard Cohen. Sen, sen sitter jag kanske på ett flyg. På väg mot jordens erfarenhet.
Kommentarer
Trackback
