Eran Tzur
Surt ska man betala för de frukter man skördar. 8 öl, sänggång runt 4; upp kl 6 för heldagslektion i öken och 40 graders värme - det kändes vill jag lova. Oh, ja - det kännas ännu!
Men ändock - så värt det, det var!
'melankolisk rock-konsert med Eran Tzur' löd rubriken jag fastnade för. Och inte i stundentbarerna, ingenstans i närheten av universitet utan i 'staden'. På en plats där människor varken är amerikaner eller tyskar utan invånare. Jag går dit om jag så skola vandra ensam var min tanke, men Ismael nappade och väg banades för min första (enda?) riktigt trevliga kväll i den håla som Gud ironiskt nog glömde - men jo, Herren var måhända så upptagen i kreationen av det heliga landet att man får förlåta honom för detta misstag.
Eran Tzur - rockmusiker som vad det verkar varit en ikon här - men som av allt att döma gått samma väg till mötes som övrig israelisk kultur: det vill säga blivit undanskuffad av all skit som flödar från det stora landet i väst. Det var en hyfsat mager skara som tog emot Eran på den lilla (fantastiskt mysiga) baren/krogen/konsertstället(?), men de lät desto mer och trevligt var det. Sedan knepigt nog öldrickande med lärare och hemragglande i natten. I hemmiljö - en riktigt trevlig kväll. I israelisk miljö - en alldeles fantastisk kväll.
Och inte kan jag hjälpa att undra över hur dessa människor som så gärna 'vill uppleva Israel' och 'träffa riktiga israeler' väljer att svänga de lurviga på studentbaren över gatan istället för att vandra neråt staden och lyssna till vad som faktiskt är en israelisk musiker, på en lokal bar dit lokala människor går. Vissa bollar flyga även över mitt huvud.
Själv är jag inte särdeles intresserad av att varken uppleva eller svänga något lurvigt. Och inte förstår jag riktigt heller hur tankegången gick där hemma på Rönnblomsgatan - jag som avskyr studentstäder där hemma väljer att försätta mig själv på en typisk studentort, och inte ens en vacker utan bara...sandig sådan. Jag är intresserad av att andas djupt, umgås med den mycket lilla skara människor jag genuint tycker om och genomleva ytterligare två månader av sand, konstbevattning och konstiga åsikter - från alla håll.
Nu ska jag slockna djupt i den pinnsäng som för första gången ser extremt bekväm ut, kurera min hälsa och sömnbehov och spara gårdagskvällen någonstans i det explderande huvudet; att plocka fram och tänka på när jag som bäst behöver.
Laila Tov.
Men ändock - så värt det, det var!
'melankolisk rock-konsert med Eran Tzur' löd rubriken jag fastnade för. Och inte i stundentbarerna, ingenstans i närheten av universitet utan i 'staden'. På en plats där människor varken är amerikaner eller tyskar utan invånare. Jag går dit om jag så skola vandra ensam var min tanke, men Ismael nappade och väg banades för min första (enda?) riktigt trevliga kväll i den håla som Gud ironiskt nog glömde - men jo, Herren var måhända så upptagen i kreationen av det heliga landet att man får förlåta honom för detta misstag.
Eran Tzur - rockmusiker som vad det verkar varit en ikon här - men som av allt att döma gått samma väg till mötes som övrig israelisk kultur: det vill säga blivit undanskuffad av all skit som flödar från det stora landet i väst. Det var en hyfsat mager skara som tog emot Eran på den lilla (fantastiskt mysiga) baren/krogen/konsertstället(?), men de lät desto mer och trevligt var det. Sedan knepigt nog öldrickande med lärare och hemragglande i natten. I hemmiljö - en riktigt trevlig kväll. I israelisk miljö - en alldeles fantastisk kväll.
Och inte kan jag hjälpa att undra över hur dessa människor som så gärna 'vill uppleva Israel' och 'träffa riktiga israeler' väljer att svänga de lurviga på studentbaren över gatan istället för att vandra neråt staden och lyssna till vad som faktiskt är en israelisk musiker, på en lokal bar dit lokala människor går. Vissa bollar flyga även över mitt huvud.
Själv är jag inte särdeles intresserad av att varken uppleva eller svänga något lurvigt. Och inte förstår jag riktigt heller hur tankegången gick där hemma på Rönnblomsgatan - jag som avskyr studentstäder där hemma väljer att försätta mig själv på en typisk studentort, och inte ens en vacker utan bara...sandig sådan. Jag är intresserad av att andas djupt, umgås med den mycket lilla skara människor jag genuint tycker om och genomleva ytterligare två månader av sand, konstbevattning och konstiga åsikter - från alla håll.
Nu ska jag slockna djupt i den pinnsäng som för första gången ser extremt bekväm ut, kurera min hälsa och sömnbehov och spara gårdagskvällen någonstans i det explderande huvudet; att plocka fram och tänka på när jag som bäst behöver.
Laila Tov.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Har liksom inte kommenterat dina fantastiska inlägg eftersom vi redan diskuterat innehållet över skype, men måste skriva en kommentar och än en gång berömma språket!! Blogga mer Frida, det är så roligt att läsa!!
Trackback
