ett knaggligt återupptagande
För ett år sedan idag satt man på sin kammare i ett land långt borta. Man längtade - längtade hem. Idag, året därpå, sitter man på sin kammare. Det är en kammare inte helt olik den förra; ett kallt rum, något sterilt, en säng, ett skrivbord. Och längtar, det gör man också nu. Men den här gången är det bort - inte hem. Till Sydamerika, Ecuador, djungeln - La Selva.
På årsdagen av hemkomsten från Israel är det dags; dags för tårfyllt avsked på Arlanda, spänd förväntan och bordande av plan som ska ta mig på en resa som just nu känns lika skrämmande som lockande. Lika avlägsen som i antågande. Så speciell att den känns omöjlig att ta in, och jag tänker att kanske drömmer jag allting. Eller kanske blir den ett lika stort antiklimax som Israel. Fast, nej - det tror jag omöjligt den kan bli. Jag tror att den kommer bli fantastisk. Och jag tror att den kommer bli en sjuhelvetes jävla utmaning.
Den 28 december är det dags - några dagars häng i Lima, på resande fot uppåt i Peru, korsa gränsen och Ecuador. En veckas uppehåll i Quito och sen...sen Amazonas. Två månader. Boende i familj. 2 vuxna, 5 barn och så jag - i samma rum. Redan föreställer jag mig svårigheten i att tråckla mig ur det där myggnätet. Ta mig tyst förbi en sovande familj och ut i becksvart natt. Undvika ormar, spindlar (ja, SPINDLAR) och allehanda djur för att åtgärda turistdiarrén - ja, ursäkta att jag skriver det så abrupt men det känns rätt givet att den inte kommer undvikas. Trots 350 kronors koleravaccin.
Det är i det scenariot jag just nu har min akilleshäl. Allt det där andra -undervisa engelska, försöka kommunicera på två språk jag inte talar (spanska och quichwa) och hugga larver i träd - det kommer bli nog så spännande och intressant när vi väl är där. Men just nu ser jag bara framför mig en akrobatisering i myggnät.
Turupunta, Loreto, Ecuador. Det är där jag befinner mig snart. I en liten by som enligt utsago är JÄVLIGT isolerad. En timme ifrån en stad som enligt utsago är SKITLITEN. Och det ska bli så förbannat ascoolt! Jag kan inte vänta. Samtidigt som jag inte vågar. Samtidigt som jag bara vill komma iväg. Samtidigt som jag bara vill stanna i min säng. Samtidigt som jag vill att klockan ska rusa och jag ska leka med barnen "syskonen". Samtidigt som jag vill att klockjäveln ska sluta ticka så att det fortfarande är tid kvar. Jag antar att det är det här som kallas resfeber.
Officiellt kan resan följas på mittecuador.blogg.se - men där kommer nog allt vara positivt. Trevligt. Ord-skrädande. Här blir det nog mer rått. Mer neurotiska sidor. Mer klagomål på kliande insektsbett. Och mer skräck över spindlar. Man väljer liksom själv vad man vill ha.
Och förresten kommer det råda rätt mycket internetbrist, så återupplivandet av den här bloggen kan mycket väl vara dödfött
På årsdagen av hemkomsten från Israel är det dags; dags för tårfyllt avsked på Arlanda, spänd förväntan och bordande av plan som ska ta mig på en resa som just nu känns lika skrämmande som lockande. Lika avlägsen som i antågande. Så speciell att den känns omöjlig att ta in, och jag tänker att kanske drömmer jag allting. Eller kanske blir den ett lika stort antiklimax som Israel. Fast, nej - det tror jag omöjligt den kan bli. Jag tror att den kommer bli fantastisk. Och jag tror att den kommer bli en sjuhelvetes jävla utmaning.
Den 28 december är det dags - några dagars häng i Lima, på resande fot uppåt i Peru, korsa gränsen och Ecuador. En veckas uppehåll i Quito och sen...sen Amazonas. Två månader. Boende i familj. 2 vuxna, 5 barn och så jag - i samma rum. Redan föreställer jag mig svårigheten i att tråckla mig ur det där myggnätet. Ta mig tyst förbi en sovande familj och ut i becksvart natt. Undvika ormar, spindlar (ja, SPINDLAR) och allehanda djur för att åtgärda turistdiarrén - ja, ursäkta att jag skriver det så abrupt men det känns rätt givet att den inte kommer undvikas. Trots 350 kronors koleravaccin.
Det är i det scenariot jag just nu har min akilleshäl. Allt det där andra -undervisa engelska, försöka kommunicera på två språk jag inte talar (spanska och quichwa) och hugga larver i träd - det kommer bli nog så spännande och intressant när vi väl är där. Men just nu ser jag bara framför mig en akrobatisering i myggnät.
Turupunta, Loreto, Ecuador. Det är där jag befinner mig snart. I en liten by som enligt utsago är JÄVLIGT isolerad. En timme ifrån en stad som enligt utsago är SKITLITEN. Och det ska bli så förbannat ascoolt! Jag kan inte vänta. Samtidigt som jag inte vågar. Samtidigt som jag bara vill komma iväg. Samtidigt som jag bara vill stanna i min säng. Samtidigt som jag vill att klockan ska rusa och jag ska leka med barnen "syskonen". Samtidigt som jag vill att klockjäveln ska sluta ticka så att det fortfarande är tid kvar. Jag antar att det är det här som kallas resfeber.
Officiellt kan resan följas på mittecuador.blogg.se - men där kommer nog allt vara positivt. Trevligt. Ord-skrädande. Här blir det nog mer rått. Mer neurotiska sidor. Mer klagomål på kliande insektsbett. Och mer skräck över spindlar. Man väljer liksom själv vad man vill ha.
Och förresten kommer det råda rätt mycket internetbrist, så återupplivandet av den här bloggen kan mycket väl vara dödfött
Kommentarer
Postat av: Sofia
Akrobatisering i myggnät- hahahaha
Trackback
