Kuvert fyllt av neurotiska drag
Inser att jag alls inte nämnt det mest fantastiska ting som hände häromveckan. Ringde förvisso frenetiskt upp hela telefonboken för att berätta så någon nyhet är det väl inte längre, men ändock - det måste ju finnas ett skrivet avtryck...
Fick ett brev hem i lådan, en onsdag för 13 dagar sedan. Ett stort brev, a4 kuvert, märkt med Malmö högskolas sigill. Och jag förstod ju naturligtvis vad som fanns i det, ett avslag på min ansökan till Israel. Jag menar här talar vi om en ansökan där det krävda passfotot ersatts av ett 6-7 år gammalt fasttejpat skolkort. Här talar vi om ett CV där jag, trots ett febrilt letande i båd' huvud och uppslagsverk, inte kunde finna en bra engelsköversättning på Hemjänst. Så mitt i alla fancy engelska ord som jag trots allt la mig till med, skrev jag till slut rätt och slätt 'hemtjänst' under yrkeserfarenhet - ungefär lika malplacerat som fancy blev här ovan.
Nåväl, trots att jag anade brevets innehåll blev jag lite nervös och började som brukligt bygga upp en mur av självförsvar kring varför jag inte ens ville bli antagen:
Jag har inte råd med biljett, hur ska jag hitta någonstans att bo, man måste krångla med myndigheter, jag förstår inte ens tecknen i vare sig Korea, Kina eller Israel. Jag vill inte krångla med lägenhet, jobbigt att behöva hyra ut den, usch det orkar jag inte, har ju precis flyttat hit, det vore ju så snart, den study plan jag gjorde var ju helt fel, skulle ändå behöva söka nya kurser, och vilka kurser, och bråka med CSN, och merkostnadslån, och Ladok, och rapportering och fan och hans jävla moster! Nej, det är bara bra att jag inte blir antagen, i sanning bra!
Så öppnade jag kuvertet, pappret fastnade på vägen ut såklart...det skulle krångla. Får upp pappret och ögnar igenom det, letar efter ett avslag. Någon typ av check box där 'NEJ' eller 'Rejected' ska finnas. Eller en stämpel - en stor röd stämpel med ordet NO. Men jag hittar ingenting så jag måste läsa brevet från början, och där finner jag:
We are pleased to nominate you Frida as an exchange student at our partner institution, Ben-Gurion University of the Negev, during Autumn semester 2010/11.
Vad? Hur? Varför? När? Jag färdades på sekunden tre år tillbaka i tiden då jag stod med ett liknande kuvert, fast med Tomelilla kommuns sigill och ett antagningsbesked till Österlens folkhögskola. Utan det brevet hade jag nog aldrig suttit i Malmö nu, och följdaktligen heller inte stått med ett malmö högskola-kuvert...brevbäraren är i sanning min vän!
Nåväl efter de första panikattackerna och glädjeutropen följde alltså projekt: berätta för alla jag känner, vilket visade sig bli ett sanslöst antiklimax eftersom de enda jag först fick tag i var mor och morX2 och deras spontana respons kan sammanfattas i ett : Neeeeeeeeeej, oh neeeeeejjjjjjjjjjjj, usch!.
Så, det var historien om en onsdag för tretton dagar sen, och nu när den första ljuva glädjen har lagt sig pockar alla de där negativa oroliga tankarna på för att få komma in i mitt huvud - vart ska du bo, Frida. Hur ska du ha råd, Frida. Det kommer att bli mycket att ordna, Frida. Tiden går fort, Frida - snabba på. Och den värsta tanken av dem alla. Än så länge är ju absolut ingenting klart. Jag har blivit nominerad, av malmö. Inte antagen av Israel (ja, om jag missat att ringa någon så ligger alltså unversitetet med det konstiga namnet i Israel). Även om de påtår att det är ytterst ovanligt att man inte blir antagen då man väl blivit nominerad. Men ytterst ovanligt är ju inte detsamma som omöjligt....oooh, nu blir jag nervös igen. Satan, så nervös.
Fick ett brev hem i lådan, en onsdag för 13 dagar sedan. Ett stort brev, a4 kuvert, märkt med Malmö högskolas sigill. Och jag förstod ju naturligtvis vad som fanns i det, ett avslag på min ansökan till Israel. Jag menar här talar vi om en ansökan där det krävda passfotot ersatts av ett 6-7 år gammalt fasttejpat skolkort. Här talar vi om ett CV där jag, trots ett febrilt letande i båd' huvud och uppslagsverk, inte kunde finna en bra engelsköversättning på Hemjänst. Så mitt i alla fancy engelska ord som jag trots allt la mig till med, skrev jag till slut rätt och slätt 'hemtjänst' under yrkeserfarenhet - ungefär lika malplacerat som fancy blev här ovan.
Nåväl, trots att jag anade brevets innehåll blev jag lite nervös och började som brukligt bygga upp en mur av självförsvar kring varför jag inte ens ville bli antagen:
Jag har inte råd med biljett, hur ska jag hitta någonstans att bo, man måste krångla med myndigheter, jag förstår inte ens tecknen i vare sig Korea, Kina eller Israel. Jag vill inte krångla med lägenhet, jobbigt att behöva hyra ut den, usch det orkar jag inte, har ju precis flyttat hit, det vore ju så snart, den study plan jag gjorde var ju helt fel, skulle ändå behöva söka nya kurser, och vilka kurser, och bråka med CSN, och merkostnadslån, och Ladok, och rapportering och fan och hans jävla moster! Nej, det är bara bra att jag inte blir antagen, i sanning bra!
Så öppnade jag kuvertet, pappret fastnade på vägen ut såklart...det skulle krångla. Får upp pappret och ögnar igenom det, letar efter ett avslag. Någon typ av check box där 'NEJ' eller 'Rejected' ska finnas. Eller en stämpel - en stor röd stämpel med ordet NO. Men jag hittar ingenting så jag måste läsa brevet från början, och där finner jag:
We are pleased to nominate you Frida as an exchange student at our partner institution, Ben-Gurion University of the Negev, during Autumn semester 2010/11.
Vad? Hur? Varför? När? Jag färdades på sekunden tre år tillbaka i tiden då jag stod med ett liknande kuvert, fast med Tomelilla kommuns sigill och ett antagningsbesked till Österlens folkhögskola. Utan det brevet hade jag nog aldrig suttit i Malmö nu, och följdaktligen heller inte stått med ett malmö högskola-kuvert...brevbäraren är i sanning min vän!
Nåväl efter de första panikattackerna och glädjeutropen följde alltså projekt: berätta för alla jag känner, vilket visade sig bli ett sanslöst antiklimax eftersom de enda jag först fick tag i var mor och morX2 och deras spontana respons kan sammanfattas i ett : Neeeeeeeeeej, oh neeeeeejjjjjjjjjjjj, usch!.
Så, det var historien om en onsdag för tretton dagar sen, och nu när den första ljuva glädjen har lagt sig pockar alla de där negativa oroliga tankarna på för att få komma in i mitt huvud - vart ska du bo, Frida. Hur ska du ha råd, Frida. Det kommer att bli mycket att ordna, Frida. Tiden går fort, Frida - snabba på. Och den värsta tanken av dem alla. Än så länge är ju absolut ingenting klart. Jag har blivit nominerad, av malmö. Inte antagen av Israel (ja, om jag missat att ringa någon så ligger alltså unversitetet med det konstiga namnet i Israel). Även om de påtår att det är ytterst ovanligt att man inte blir antagen då man väl blivit nominerad. Men ytterst ovanligt är ju inte detsamma som omöjligt....oooh, nu blir jag nervös igen. Satan, så nervös.
Kommentarer
Postat av: Helena
Frida, gud vad spännande. Och det är klart att du ska göra det! Skit i alla negativa tankar och bara åk innan du hunnit tänka för mycket! Jag är avis!
Postat av: Knesset
Låter ju ganska jäkla intressant och roligt tycker jag, lätt att du ska åka och kolla läget där nere. Om inte får du lova att ge platsen till mig istället;)
Postat av: Frida
Helena - hej! Och vad längesen det var! Ja, jag fäktar mot varenda negativa tanke, och blir det verklighet kommer jag definitivt åka! Så Knesset, du får nog inte platsen ändå...men vem döljer sig bakom knesset???? Min nyfikenhet klarar inte bloggkommentarer med mystiska namn!
Postat av: Björken
Nehe, hade jag fått platsen hade jag ju varit tvungen att avslöja mig men nu får du allt vara nyfiken ett tag till. Å andra sidan går jag ju inte ens på Malmö högskola så jag vet inte om jag kunde ta platsen.
Trackback
