ensambitterochjävlig

Finns ingen låt som får mina tårkanaler att svika mig så som 'visa vid vindens ängar'. Så klart är det Håkan Hellströms fel, för ingen sjunger den som han sjunger den, men sen har det liksom eskalerat. Nu gråter jag alltså till och med när Alexander Rybak sjunger denna fantastiska låt i så ska det låta. Och ja, jag har tittat på Så ska det låta - måhända att det är fredagskväll och man borde vara ute på stans krogar, supa och raggla hem i ottan, men sådan är inte -har aldrig varit, och kommer troligtvis aldrig heller bli- min stil. Jag tycker om Så ska det låta. Jag tycker om trevligheten i famiiljeprogrammen och framförallt tycker jag om kravlösheten - sitta i soffan, halvglo på TV:n, samtala lågmält.

Och jag tyckte särdeles mycket om denna kväll. Med rosévin, kex, frukt och ost med Karin och Johanna, och sedermera även Karins extended familj, som härmed får anses vara godkänd! och jag tackar, bockar, bugar och böjer för denna kväll. Samtidigt som jag nu, hemkommen, nattsuddar och drömmer mig till okända tider medam Håkan Hellström och Visa vid Vindens ängar spelas om och om och om och om igen.

Solen bränner på genom fönstret. Hunden ligger vid mina fötter. Simon & Garfunkel spelar på vinylen. Vinglaset är just uppdrucket. Snart snöras dojorna och vi beger oss ut i eftermidagskvällen för mer vin och umgänge. Härliga tider!

Aldrig igen ska jag komma på den briljanta idén att boka tvättid mellan 24 och 03.00. Satan så drygt detta är.
Men vad gör man när alla andra tider är bokade, och allt man äger osar kaffestank? Då hör jag ändå till den skara som vanligtvis älskar doften - hör till dem vars hud knottrar sig av njutning då Löfbergs Lila-skrapan rostar sina bönor. Och kaffedoften är för alltid förknippad med just denna skrapa och med kära Värmeland, och trots att Zoega är så mycket godare kan jag aldrig förmå mig köpa annat än äkta Löfbergs Lila. Men som sagt - hur fint doften än sprider sig över Karls stad när bönan rostas förvandlas doften till stank när den breder ut sig över kläder och filtar. Och då blir det helt enkelt tvättid i senaste natten. Men nu får det trots allt vara nog och tvätten ska in i lägenheten torr eller inte. Må så vara om kaffestanken ersätts av mögelstank - omväxling förnöjer sägs det ju.

Vissa kräver madeleinekakor, för mig räckte det precis att slänga ett öga på grönsaksresterna i slasken för att slungas tillbaka tre år i tiden - till tältplatsen, kantinan, vyerna och den stekande hetta jag bara upplevt under Kenyas sol. (Poetiskt, inte sant? Sofia -jag förväntar mig att du kan din litteraturvetenskap nu, och förstår min madeleinekaka).

Minns hur man irrade Nairobis gator fram den första kvällen, och svor åt myggnätet man inte förstod sig på. Hur fascinerande var inte allt de där första dagarna. Mataturesan till Laikipia och alla småstopp som gjorde vår tre-timmars ressa till en nio-timmars.  Klaustrofobin i tältet, och de enorma brännblåsorna på de enorma axlarna. Men hur lite roll de där blåsorna trots allt spelade när man vandrade de fantastiskerna vidderna runt (okej, det där kan vara efterkonstruktion - de gjorde förbannat ont!). Minns hur vi tvingades ge oss av tidigare för översvämningsrisken och hur det första 'egna' äventyret började.

Buss till Kakamega - staden som enligt Lonely Planet 'inte är värd att stanna till i', och vidare till dess regnskog. Hur man sov där på golvet och för första gången struntade i sin spindelfobi. Och där någonstans i den lilla kantinan där hönorna hoppade mellan bordsbenen fick man nog sin första chapati och sitt första chai. Och uppe på Kakamega Hill fick man ett par ljuvliga bilder på soluppgången och vännerna. Där stod man och tänkte att det här glömmer vi aldrig.

Så vidare till gränsstaden och med cykeltaxi över till Uganda och Nilens källa för en natt, för att sedan möta upp med de andra i Kampala. Några fina dagar och avrundning med ett kärt återseende - Omwony mötte upp och bjöd på finrestaurang och i telefonen talade jag med hans fru som jag aldrig träffat men som verkade känna mig lika väl för det. Minns jag inte fel så var det också nu som ruset för första gången steg upp i huvudet på denna kontinenten. Men 17 år gammal och för ung för rusdryck lovade jag Omwony att hälsa på honom för att dricka det 'ugandiska vattnet' någon gång. Och nu två år efter det blev löftet sanning. Ytterligare tre år senare är han inte längre kvar. Hans gästvänlighet får jag inte återgälda, men kanske sitter han bland molnen och dricker whiskey med Anders. De slänger ett öga mot mig där jag sitter med mina böcker, och Anders skrockar att:

"det där lilla Frida, det förstår inte du ändå" och "vad läser du nu, sist var det Anna Karenina".

Nåväl, från Kampala tvärs över landet med Ö-besök och annat för att stanna till i Kisoro ett par veckor innan gränsen till Rwanda passeras. Djungelvandring och bergsgorillor blir en glättig inledning innan tragiken och allvaret avlöser. För vidare vi far mot Kigali och museum och memorial sites. Och där såg man saker som fortfarande finns på näthinnan de gånger man tillåter minnet vandra det hållet till.

Så återser man Kenya och far med Matatu iväg till den plats som för alltid kommer att ligga varmare i hjärtat än någon annan; till möten med människor som, vid en minnesåterblick, fortfarande manar hela ansiktet att spricka upp i leende. Jocelyns chapati som man så många gåner förgäves försökt återskapa. Milliahs skratt! Värmen! Måndagsvandringarna till marknaden och den obeskrivliga stoltheten när man på kiswahiili lyckas köpa fem apelsiner av Jacksons mor. Sen det smärtsamma avskedet och allt man hade kvar att göra som man inte hann med. En moloken resa tillbaka till Nairobi och en sista natt innan man åter satt på ett flygplan.

så Egypten - marknader och luftballong. Seglats och sandstorm. Öken, Alexandria och Hosny! Men fortare än någonsin var månaderna förbi och tafatt kramade man om både mor och far på Arlanda. Tre år går, och här sitter man. Med nostalgifyllda minnen men än mer med smärtsamma insikter om hur mycket man faktiskt glömt bort. Hur den här resan som man 'aldrig skulle glömma' liksom allt annat sakta bleknar tills man frågar sig - dröm eller verklighet?

Och man tar fram sina kort, sin svarta kantstötta dagbok och försöker minnas på riktigt. Man öppnar det snart söndetummade avskedsbrevet från Dickson och läser raden "we will meet again" - men kommer vi det? När och hur och minns de? Så många andra som varit där efter oss. Och man känner hur verkligheten här hemma blir mer och mer betydelselös för man vet att innerst inne är det tillbaka man strävar.

Ansåg mig för god för att kasta bort halva dagen på ännu en av de katastrofala föreläsningar som den senaste tidens skolgång  präglats av och det visade sig vara ett klokt val - 3 timmars pildammspromenad och ändå tid att plöja 100 sidor kurslitteratur kändes alla gånger mer produktivt än att per sms tävla med Sofia om vem som är mest uttråkad. Imorgon kör vi favorit i repris.

Fantastiskt omotiverande skolarbete börjar åter hopa sig; med bristfällig logik känns det således som att det är högtid att smygstarta das blogg igen. Även om jag inte kan knäcka broders högtravande stilistiska kåseriande, den jäveln...

Så, what's new? Hunden som ligger på mina fötter är onekligen ny i den här 'lägenheten'. Och mitt kärlekstörstande väsen kanske blivit aningen tillfredsställt av att hon söker krypa in under huden varje gång jag ger henne ett uns av uppmärksamhet. Kanske också därför som det dåliga samvetet smyger sig på när jag nu, denna eftermiddag, gett henne tämligen lite av denna uppmärksamhet. Men eftersom jag misstänker att odjuret ätit avföring alternativt ruttet gräs kan samvetet skrika bäst det vill - jag tänker inte stöta i hunden förrän hon är odörfri. Hade jag fått som jag ville hade hon tillbringat natten i förrådet!
Men lycklig är jag trots allt att hon tvingar ut mig om dagarna. När staden består av park efter park -med dammar, blommor, sol, broar och hav- kan man inte göra annat än att känna sig förbannat glad över att bo här.

Fast det där är bara en del av sanningen, trots allt. För hur glad är jag egentligen över Malmö? Om man bortser från att stan är fantastisk i vårtid, som de flesta andra städer, vill säga. Om man ska vara torr och dammig en smula: huvudsakligen flyttade jag väl trots allt hit för plugg, eller ja, officiellt i varje fall. Och denna högskola har i sanning en brist eller två. Och även  om programmet är intressant (var intressant, tills metodkursen påbörjades), så vart leder det? Till arbetslöshet och extraknäck inom hemtjänst? Med andra ord, pretty much där jag befann mig innan flytt alltså.

Och jo, visst. Man är ung och livet ligger framför en, och än finns mycket tid att bestämma sig. Men det där är ju inte riktigt sant trots allt. För i nacken flåsar CSN och påminner om att fler misstag har egentligen inte råd att göras. För snart har du skuldsatt dig i bott hos oss och ändå har du inget blivit. Då är din ungdom inte värd mycket, ska du veta.

Men ändå dessa eviga frågor som är mer olösliga än den gordiska knuten - ska jag fortsätta programmet? Ska jag hoppa av? Ska jag försöka skrapa ihop mina kurser och bara läsa C-kursen? Och ska jag kanske läsa den i Lund? Men kickar de ut mig från lägenheten i så fall och hittar jag en ny? Och det enda svaret som återkommer så fort tankarna börjar spinna - efter Israel, vi tar det efter Israel. Och genast har jag ett nytt orosmoment över mig:

För herre gud - Israel! Hur tänkte jag där? Jo, jag vet hur jag tänkte. Jag vill verkligen, det vet jag att jag gör men satan så nervöst det kommer att vara snart. De där sista veckorna hemma i Värmland innan avfärd. Och allting innan. Lägenhetsuthyrning, och visum och biljett.

Och mitt i allt har hundkräket trots allt hoppat upp i sängen och andas över täcket. Varför kommer du inte och lägger dig? säger hon med hela sin blick och väsen, och jag tänker att det nog blir jag som får bädda i förrådet.

Det här med blogg är ju onekligen extremt överskattat...

Olovligt tidigt är vad det är! Jag avskyr morgnar! Att tvinga upp sig själv på det där viset och alla Sims-staplar är i botten -trött, kaffesugen, frysande. Och det går tjugo minuter sen man lämnade sängen och man sitter med sitt kaffe, sin tröja och sina raggsockor. Fortfarande trött, frysande och kaffesugen. Det finns liksom ingenting, annat än tid, som hjälper mot det. Man måste låta obehagen värka ut, men ack, så plågsamt. För något år sedan hade jag handlat annorluna. Då hade jag gått upp en kvart innan avfärd, skyndat mig i badrummet och åkt. Tagit med mig obehagen i väskan och farit. Det går inte längre, min morgon kräver lugn - jag har blivit gammal! Så oändligt gammal!

Snart är det dags för seminarium och sen - SEN blir det Karlstad. Good old Charlestown. Träffa mor och far, snacka skit med mormor, bada badkar, blåsa på Wilma och knäppa henne på nosen. Leka med Barbie med Julia, undersöka Linneas kärleksliv, bråka med Jacob och Oscar och titta på när Tyra invigs i ett rike jag inte tror på. Åka skidor med mamma, dricka upp deras vin, trakassera Sofia - allt på tre dagar. Fantastiskt!

I nästan tre veckor har jag gått runt och gruvat mig för vad som komma skall. Tittat på dålig TV, sovit för länge, låtit bli att plugga, låtit bli att skriva min Israel-ansökan. helt enkelt bara gått omkring och gruvat mig. Snart får jag tillbaka min underkända uppsats, har jag tänkt. Och snart måste jag ha skrivit min ansökan. Snart, snart, snart - men inte har det gjorts något åt det. Nej, nej Bara gruvat. Så i torsdags fick jag tillbaka min underkända tenta, som ju nu inte alls var underkänd utan Väl Godkänd och då - av någon märklig anledning- blev det fart. Så i glädjens rus skrevs en ruskigt pretentiös Israelansökan ihop. Nåväl, åtminstone tills imorgon då jag läser igenom den och skäms en smula. För vad skriver man egentligen i en ansökan, när det enda man vill skriva är om intresset av konflikten med Palestina. När det är just den som man inte riktigt vågar skriva om med rädsla för att blir refuserad. När man tydligen är så gott som antagen redan och bara vill ha beskedet så att man kan söka visum och köpa biljett...nåväl gjort är det i alla fall.

Såg Magnus Betnér på Konserthuset igår. Fy satan vad bra han var! Förstår inte hur ett bord, en stol, lite halvslitna kläder, en mikrofon och ett par öl kan vara allt som behövs på en scen för att en människa ska kunna underhålla en jäkla massa folk i nästan två timmar. Men så var det - det var allt som behövdes. Liten törn fick kanske den egna humornerven i och för sig och man inser att man nog inte är så jävla rolig själv ändå. Å andra sidan roar jag fortfarande Sofia, och det är väl den enda jag lyckats roa förr också så vad fan. Men grym är han, och småkär blir man. Som alltid.

Imorgon kastar vi oss in i den högsta finkulturens näste - operan. Sista föreställningen av Fröken Julie och när  Johanna upplyste mig om 100-kronorsbiljetter impulsköpte vi en hoper av dem. DET är något man inte kan göra hux flux i Karlstad i alla fall - impuls-gå på opera på det där viset. Äntligen, efter ett drygt halvårs sökande -

ett - noll till Malmö!

Tänk att man kan framställa sig själv som så väldigt bitter, samtidigt som så lite krävs för att vända en halvkass kväll till den mest underbara! Nej, jag har inte fått något givande svar på min kontaktannons och nej, jag har inte vunnit några miljoner. Det jag däremot har gjort, det toppar allt det där! Jag har hittat en guldgruva! I en desperat googling efter tidsutfylllnad fann jag en exakt internetversion av det gamla hederliga Super Mario Bros. 3!!! Och så lycklig blev jag att jag nästan grät en smula...fast bara nästan.

Förvisso uppträder min dator allt som oftast som att den vore lika gammal som Super mario himself, så jag kunde inte spela alltför länge, MEN den lilla stund jag satt där...herre jösses! Brukar anse mig själv ha ett extremt dåligt minne när det gäller min barndom men inte när det gäller Super Mario inte. Jag mindes exakt i vilken ordning de elaka svamparna skulle komma - 1 svamp, drake, sköldpadda & svamp, svamp, svamp, flygande flugsvamp osv. Mindes de första extraliven, den hemliga flygvägen i borgen. Allt! Fast när spelet började hacka så fasligt i bana sex och jag offrade alla mina liv, då använde jag flöjten och flög iväg (vilket så klart alltid är dumt - om man nu ska använda flöjten ska man göra det först i värld 2. Så att man får välja mellan 5-6-7 istället för 2-3-4). Hur som så snurrade jag bort, men för sen insåg jag att jag valde Värld 4 - vattenvärlden! Jag avskydde vattenvärlden som liten, blev allti(!) uppäten av de hoppande pirayorna. Och när man simmade fick man trycka så infernaliskt på de jävla kontrollerna. Då var jättevärlden mer passande för mig, kände mig väl hemma där (höhö).

På något underligt vis framkallade denna stund även minnen av ömmande armar efter bröders hårda knytnävsslag...som jag gissar allt som oftast delades ut just under Nintendoperioderna. Men det gör ingenting - mina armar får gärna ömma en stund för Marios skull. Och de gånger man spelade parvis fick jag såklart vika mig för Mikael. Tvingades spela som Lugi istället för Mario. Och aldrig blev det jag som fick rädda prinsessan. Minns när Magnus första gången klarade spelet. Hur han träffsäkert hoppade mellan kanonkulorna och knäckte bossen. Vilken grej det var! Tror till och med att mamma och pappa samlades med oss inne i vardagsrummet."Klarade han Super Mario...oj, oj". Och brorsan spelade oberörd förståss men innerst inne vet jag att han måste varit lycklig. Kanske lika lycklig som jag ikväll!

Man eftersökes!

Jag behöver någon som kan hjälpa mig att knäppa mina armband! Är du längre, så att jag vågar sätta upp brandvarnaren igen, är det bara ett plus men alltså inget krav! Enda krav - skicklig armbandsknäppare

Så sitter vi här och våndas så smått inför seminarium som snart komma skall. Håller tummarna för att det finns folk som håller låda och har förstått...för vad ska jag säga? "Jag får mina böcker klockan 13 idag, så jag har inte hunnit..."

Det jävliga är ju att det enda vi skulle läsa skulle lästs i den bok jag faktisk sedan innan har. Men det upptäckte, tog vi reda på, först igår. Och det är ju SÅ otroligt dammigt. Satan det var ju den här terminen det skulle bli ordning på mig! Plugga i tid, gå på föreläsningar och vara allmänt duktig. Jag har knappt läst någonting och missat en av två föreläsningar. Det är till att gå ut hårt!

Det mest fantastiska är när man läser under rubriken 'seminars' i kursguiden man fått: You should be able[...]and argue your analyses and points of view effectively and with confidence.

WITH CONFIDENCE? Jag har ju för bövelen inte ens några åsikter, hur ska jag då kunna uttrycka dessa with confidence??? "Ja, alltså...det här med kriget...det var ju tråkigt förstås. Och det finns ju ingen sanning, utan bara föreställningar som de säger....i den där teorin...i konstruktivismen" Är det möjligtvis med självförtroende?

Game Theory överraskade dock positivt. Kanske inte för att kapitlet var så fantastiskt intressant, men för att mycket byggde på teorier från John Nash - som filmen A beautiful mind bygger på. Kapitlet byggde alltså nästan på Russell Crowe! Ohh

Nej, vad i helvete - dags för seminarium! Sen blir det skola igen först på tisdag. Åh vad det ska sovas fram tills dess!

Det har tisslats och tasslats här på bloggen om att jag skulle vara otacksam (!). Om att jag inte skulle nämna mina 'vänner' (rättelse 'vän'). OM att JAG inte har vett nog att nämna de som nämnas 'bör'. Jag tycker för det första att detta är ett orättvist tissel & tassel med tanke på att jag trots allt tillägnade ett halvt inlägg åt denne 'vän'. Men jag ska inte vara den som är den, utan gör härmed rätt för mig:

I Karlstad umgicks jag ju såklart också med Sofia. Förvisso hade hon påstått att vi skulle umgås hela julen men riktigt så mycket umgänge infann sig inte. Nåväl, trots allt sågs vi en del. Man skulle till och med kunna hävda att jag värdesatte Sofia så mycket att jag redan min första dag i Karlstad besökte Sofia på Sofias jobb. (Har jag nämnt namnet tillräckligt nu?). Jag stod en bra stund i jacka och halsduk och svettades, men höll god min och talade där en god stund.

Ett par gånger var jag hemma hos Sofia och vid ett tillfälle var jag även på bio med just Sofia (och även med Elin bör väl tilläggas så att inte hon också blir arg, men jag tror bestämt inte att hon vill erkänna min blogg. Om någon inte erkänner min blogg, tänker jag heller inte erkänna någon.)

Sofia och jag var dessutom på teater, Sunset Boulevard. Det var där jag förälskade mig i Christer Nerfont, men viktigt att påpeka är alltså att Sofia var med. Väl tillbaka i Malmö satt jag alltså med min uppsats. Även här är det av relevans att nämna att jag ägnade mycken tid till att tala med Sofia i telefon. Hon satt nämligen också med tenta och någonstans fann vi tröst (och ödeläggelse) i varandras ångest.

***

Sådär. Nu anser jag mina brott vara sonade. Det blir istället till att återgå till pluggandet nu. Ser inte riktigt meningen eftersom jag inte förstår ett dyft, men det är väl en annan historia. Inför seminariet imorgon vill jag påstå att jag inte ens förstår seminariets huvudtema. Så om någon kan ringa mig för att diskutera Irakkriget utifrån en samhällsvetenskaplig teori vore jag tacksam.

Hur som ska här läsas kapitlet "Game Theory". Innan läsning kan jag tänka mig att det handlar om makt, maktbalans och antagligen den internationella arenans makt*spel*. Har en gnagande känsla av att detta är allt jag har förstått även efter läsning!

Jag talade även med SOFIA i telefon förut! Och så här ser det ut när jag och Sofia umgås:



Att detta är ett av de slitnaste korten på mig som jag skådat på länge, och att Lucifer himself är  på väg ut ur Sofias  ögon, är inte relevant. Huvudsaken är att det är jag och Sofia på bilden. Eller hur, Sofia?

Here is eine par foton på snyggsyster och mig från gårdagen. Tittar man noga på båda bilderna, och om man känner min familj, så kanske det dessutom går att urskilja vem som ärvt vad från vem. Fan, men det är nog inte så tydligt här. Hur som, så har Anna såklart ärvt det Närmanska släktets smalare drag av näsa, händer (vilket absolut inte syns eftersom inga händer gör sig gällande på bilden) etc. Så kallas hon också en kopia av mamma, medan okända människor oftare sneglar på mig och mor och tänker - "är de där verkligen släkt"?

Så har jag istället ärvt faders mindre attraktiva drag. Nu menar jag inte att allt hos far är oattraktivt eller att jag har ärvt allt av honom. Naturens ironi har istället valt att ge mig näsan, men låta bli att ge mig farsans ben som hade varit snygga till och med om de satt på en kvinna - hon visste  vad hon talade om Ulla! Men på det stora hela så är jag ju mer pappas dotter än mammas. Och tur är kanske det, eftersom mamma kan gå ed på att hon faktiskt har fött fram mig. Pappa hade ju inte så noga veta, om han inte sett sig själv varje gång han såg mig (stackars jävel).


snyggsyster och jag 1


snyggsyster och jag 2



Till något lite trevligare, och Sofia det här inlägget är klart riktat till dig: titta på klänningen och ge mig ett utlåtande (och helst ett positivt sådant eftersom jag antar att man inte får lämna tillbaka reakläder)



Kanske inte gör sitt yttersta hängandes på galge sådär, men vad sjutton. Och så måste du titta på halsen, som vi gillade lite extra. Här kommer den:





Nåååå? Ge mig en kommentar om den, Larsson!

Oh, den uteblivna sömnen har vi lyckats ta igen nu minsann!

jag vet inte men det här med att beställd kurslitteratur aldrig behagar komma...det är skönt två dagar efter kursens början. Ingen som kan tvinga mig att plugga, har inga böcker, låt oss vara lediga istället. Efter tre dagar är det fortfarande rätt trevligt. Men nu!? Nu har det banne mig gått 1,5 vecka och fortfarande finns ingen kurslitteratur till handa. Seminarium på torsdag och det ena med det tredje...det är roligt nästan jämt.

Göteborg var hur som haver trevligt. Trots sömnbrist, och trots systers galna jakt på knepiga inredningsprylar. När klockan var kvart över sex och jag i slow motion såg min hand flyga ut, knocka det fulla vinglaset som givetvis välte ut över bordet och lämnade ett svagt avtryck av sunkig-alkohol doft på min moder, då var det kanke inte så trevligt längre. Det nederlaget hämtar man sig inte från när man varit borta hela dagen och tågen ändå snart ska gå hem. Men fram tills dess, fram tills dess var det riktigt mysigt!

Och solen sken som aldrig förr, och om man blundade och lät solen värma i ryggen kunde man ha föreställt sig våren. Det vågade jag ju förivsso aldrig göra, för hade jag blundat hade jag nog fallit framstupa i sömn. Men man kunde ha!

Sen måste jag ju även säga att jag blir alltmer övertygad om att försäljare och reor, när de skapades i tiderna begynnelse, måtte ha utgått från en prototyp av mig. Gick in på MQ, där man aldrig vågar sätta foten förutom under rean eftersom allt är dyrt, allt är snyggt och en del får man till och med på sig.  Men nu var det ju rea, så vi gick väl in då. Och precis när man undersökt saken, tänkt att här finns ingenting ändå...då hänger den där, klänningen vars kärlek man känner redan på galgen. Tittar prislapp - 800, nedsatt till 400. Dyrt är det ju fortfarande, men den sitter nog inte bra. Vi provar den ändå, bara för att, bara för att så gärna vill veta.

Och provar gör vi och fan om den inte gick på och ändå satt helt okej. Men den kostar 400 och 400 är mycket pengar när man inga pengar har. Och man går ur provhytten och visar mamma och såklart står där en anställd som säger att Åh, vad fin den var. Och Tyst säger jag till henne, säg inte så. Och hon skrattar och jag skrattar men innerst inne vet vi båda två att hon har lyckats. Så svag är jag att ett 'Åh vad fin den var' från en okänd människa räcker för att få mig på fall, trots att den okända är en försäljare, och trots att hon säkerligen sagt så om jag så hade provat ett par för trånga pyamasbyxor.

Och jo, 400 är mycket pengar, men den har ju kostat 8. Den HAR ju kostat 800. Så egentligen tjänar man ju 400 trots att man aldrig skulle ha köpt klänningen för 800 och trots att man kanske inte behövde en klänning i 'fortfarande vintern'. Men man tjänar ju nästan 400.

Så visst kommer vi ut med MQ i högsta hugg. Men kanske var det tur. För när vi ser radarparet, mamma och syter, säga hejdå till mig och vandra mot detta fantastiska regionaltåg mot Karlstad...när vi står ensam kvar på stationen och går mot vårt eget sunkiga inter city tåg mot Malmö/köpenhamn, då känns det så klart lite vemodigt. När de får sitta och ha trevligt i tre timmar och sen tas emot på stationen av pappa, åka hem till mormor och hunden, syskonen och barnen, vad får jag då? Då får jag sitta mol alena alldeles vid dörren på tåget och frysa som en idiot. I tre timmar med min mp3, med Elvis och Johnny Cash och de andra - det är inte så illa pinkat kanske men ändå. Och så kommer jag fram till slut, och ingen pappa som möter upp, och ingen mormor som väntar. Istället är kvällen i Malmö kallare än på länge och bussen kommer och hem vi far. Hem till ingen alls - då känns det tur att jag köpte den där klänningen trots allt.

Hade stämt träff med John Blund, men han dök inte upp. Och direktiven var tydliga så han kan inte ha missuppfattat heller. plats: min säng. Tid: ca 22 - 23. Nu är klockan 03.00 och inte tillstymmelse till visit har han gjort. Inte ens hört av sig. Man blir ju ledsen när sådant händer, han kunde ju åtminstone höra av sig. Men nu väntar jag inte längre! Nu blir det alltså till att sätta sig på tåget utan sömn - man får hoppas att man inte vaknar av att tåget både anlänt och vänt tillbaka till Malmö. Det vore så att säga bortkastade pengar.

Fixar jag vakenhet och trevlighet en heldag utan sömn? Min förmåga att vara trevlig är ju förvisso inte särskilt välkänd i vanliga fall, så de märker kanske ingen skillnad, morsan och syrran. Men om man nu stjälper kaffe i en timme och en halv, och duschar kallt på det...då kanske man kan vara pigg till 15 - 16 i alla fall. Jag har ju så att säga gjort det förut. Men tåget går om tre timmar - det kan inte vara lönt att försöka sova nu. Eller hur?

Så istället sitter jag här och letar efter en vettig betydelse på vad som menas med 'diskurs'. En gång för alla. Tyvärr verkar internet vara lika fundersam som jag när det gäller den frågan. Vad mer kan man göra tills man vågar ställa sig i duschen...drömma sig tillbaka till Enkokidongoi kanske, det brukar alltid vara en hit! Jag undrar just...ja, det undrar jag. Det måste jag undersöka nu!

Och nu när vi ändå hittat tillbaka till den här sidan, kan man väl lika gärna köra på.

Blev så rasande lycklig över att första debatten inför valet mellan Mona och Fredrik äger rum ikväll...jag vet inte riktigt vart den lyckan kom ifrån men glädjer mig åt att för en gångs skull vilja se något med substans. Eller ja, hur mycket substans det nu kan finnas i en pajkastardebatt som jag antar att detta kommer bli. Men ändock!

Annars njuter jag, som den kärring jag är, mest över tulpanerna på köksbordet. De liksom invaggar en i ett hopp om att våren ska komma ännu en gång. Och med våren kanske man äntligen kan börja strosa lite vid de där pildammarna som man tjatat så förbannat om men än så länge bara nosat i utkanten av.

Sen kan man ju alltid efterlysa en väckning. Om någon av någon anledning är vaken runt 5 i morgon bitti, så slå för bövelen en signal! Göteborgståg går kl 6 och min känsla av att aldrig komma upp i tid blir allt starkare.

Ja, nej...jag har ju verkligen ingenting att säga. Så vi avvrundar väl här då

Long time - no see...

...Men det är ju alltid ett gott tecken. Den bittra och ensamma har haft annat att göra än att blogga om sin bitter- och ensamhet! Det var dock så rasande längesedan att vi får köra en snabbresumé, om inte annat så för att jag ska få struktur över mig själv. Så Here we go:

Tågstation Malmö, byte Göteborg, anländer Karlstad - julfirande med kopiösa mängder rödtjut. Familjeumgänge, vänskapsumgänge, teaterbesök gånger två fast samma teater. Förälskad i Philip Jalmelid, förälskad i Christer Nerfont. Nyfunnet favoritcitat: "Stå inte där och hata mig". Nyårsfirande i familjens lugna näste, kopiösa mängder vin. Barnkalas gånger 300. Ihoppackning av väskan. Tågstation Karlstad, byte Göteborg - stirrar allt för mycket på Håkan Hellström som spatserar förbi mig - anländer Malmö. Tvingar Linnea till umgänge. Isolerar mig en vecka, 'skriver' uppsats. Börjar ny kurs, fred- och konflikt B. Får en frände i kent-dimman, beställer konsertbiljett. Möte om Israel- det kommer verkligen att bli av! Och så helg!

Pust, det var det. Och så i fredags. Födelsedagskalas hos den bästa av Johannor. Och så fantastiskt trevligt sen. Roligare än på länge, så jag lyfter på hatten; tackar, bockar, bugar och böjer!

Imorgon blir det till att gå upp i ottan, kasta sig på tåget till Götet och socialisera med ingen mindre än MAMMA och SYSTER. MAMMA OCH SYSTER MAMMA OCH SYSTER MAMMA OCH SYSTER.

WIII

Jag ber verkligen om ursäkt. Det här blev ett extremt taffligt inlägg, men det var så längesen jag skrev att jag skyller på ringrostighet.

Drömmer mig tillbaka till en fantastisk kväll några år tillbaka i tiden. En kväll som trots all sin fantastiskhet, var lika ångestfylld som drömmar av att vandra naken till skolan. Tiden hade nämligen kommit för oss att lämna Enkokidongoi, vår fem-veckors visit var över och timmarna rusade allt snabbare och hånfullare. Men just den där kvällen, om det var en eller två kvällar före avresa, var för att hedra min moders ordföråd alldeles trolsk. Ja vidunderligt skön.

Vi satt där ute i naturen tillsammans med Dickson, James och den brasa de gjort upp åt oss. Mörkret var lika pårängande som alltid när kvällen kom till Enkokidongoi, men stjärnhimlen var klar. Och hur drömsk återblicken än låter så är den ingen överdrift, ingen förskönande bild av ett tid som sen länge flytt. Stjärnorna lyste verkligen starka, elden sprakade faktiskt och mörkret om oss var påträngande. Och man koncentrerade sig lite extra för att bevara den dr stunden, för man visste att det skulle dröja länge innan man fick uppleva något liknande, om man ens någonsin skulle få göra det. Man visste att avresan var nära och man skulle skiljas från de vänner man fått äran att känna.

Och så satt Dickson vid elden och berättade någon typ av fabel. Mörker, stjärnor, lägereld och fabel. Och man blundade nog litegrann för att riktigt låta hans röst tränga in. Och så hade han berätta färdigt och frågade om vi inte hade någon saga att berätta hemifrån, någonting som han inte hade hört.

Vi tänkte en stund, och erinrade oss sagan om det lilla loket som kunde. Fin saga, med rätt mekanismer och en fantastiskt sensmoral tyckte vi. Och trots att vi alla kände igen den, var tydligen jag den som kom ihåg bäst och fick det ärofyllda ansvaret att leda sagoberättandet. Så med halvknacklig engelska, och med stöd av mina allierade, berättades sagan om det lilla loket som kunde:

loket som gick sönder, vars ekipage var fullastat med julklappar till världens alla barn. Som nu stod fast på rälsen uppe i bergen och barnens jul var hotad. Och trots alla starka, fina tåg som kom förbi fanns där inget som ville bemöda sig med att hjälpa tåget. Men till slut kom det lilla, lilla loket framtuffande, och trots att det insåg att det trasiga lokets börda egentligen var allt för tung, skulle det försöka hjälpa till. Och loket slet och drog, ackompanjerad av tanken "jag tror att jag kan, jag tror att jag kan". Och tack vare det lilla lilla loket, kom tåget fram i tid och barnens jul var räddad. Och sensmoralen var slående.

Och när vi tystnat och sagan var slut, tänkte Dickson en stund, log och frågade om våra sagor handlar om hur viktigt det är att få presenter (kommer alls inte ihåg fraseringen i den meningen, men budskapet var detsamma). Och det fantastiska är att den där sagan som man älskat så i sin barndom faktiskt kom i ett helt nytt ljus.

Minns en tid för en herrans massa år sedan när jag hörde stroferna "om inga ungar funnes så slutar jag" och "när inga ungar längre finns är allting slut" i Cornelis Vreeswijks Turistens klagan. Minns att jag på något vis kände mig så stolt över att vara en av de där ungarna han sjöng om, och minns också en lustigt klarynt tanke om att en dag skulle man inte längre vara det. Man skulle passera gränsen från barn, via ungdom, till vuxen. Och Cornelis skulle inte längre bry sig om mig.

Och mycket riktigt gled man ifrån att vara ett barn även om man aldrig kan säga hur eller när. Överlag ter des sig lite skrämmande att titta tillbaka på sin egen utveckling - man märker den liksom inte förrän man fått massa perspektiv, och plötsligt upptäcker man hur förändrad man blivit utan att ha märkt av det. Någon gång slutar man vara barn och blir vuxen. Man slutar vara tjock och blir fet. Slutar vara någorlunda framåt och blir socialt missanpassad. Man slutar vara skojfriskt bitter och blir bitter per se. Och när man slås av hur förändrad man blivit - från att ha varit det glada, käcka, trevliga och intelligenta barnet som mormor så gärna visade upp för sina bekanta, till att ha blivit den överviktiga, bittra, vuxna, ofagra och relativt osynliga person man numer kallar 'jag' - då går bitterheten näst intill över i apati. Och så sitter man som ett fån och undrar vart på vägen det gick snett.

När gled man över gränserna? Och man anstränger sig hårt för att minnas, men inser att man inte kommer ihåg mycket alls. Att den egna vardagen de senaste åren varit alltför linjär för att ens ta notis om. Och sen börjar man gruva sig för att komma hem över jul. Vem kommer märka att man blivit ännu fetare? Och frågan man fasar mest av allt: "hur är det i Malmö?"...ja, hur är det i Malmö...

Inte sämre, absolut inte sämre, men bättre? Det vet i fan - statiskt är nog ordet. Samma sak, fast ny plats. Samma hjärnspöken som förut. Men ska man svara det, eller kommer folk se ner på en då? Sucka högt och tycka att hon blir aldrig nöjd? Ska man istället le det där leendet som man, efter nogrann spegelgranskning, insett inte är ett egentligt leende utan mer en högst besynnerlig och något besvärad min. Ska man le det 'leendet' och säga, jo det är bra. Och hoppas att det inte blir några följdfrågor? Eller ska man skämta bort det hela med ett par ord om Same Shit och Gudsförgätna hålor? Eller kanske bara undvika kontakt...

Eller ska man vända på steken och ta tag i skiten. Önska sig en psykolog i julklapp som kan råda bot på spökena. Nej, det skulle jag nog aldrig göra - skaffa psykolog alltså, inte vända på steken. Men man går så långt i sin självömkan när man blivit hjärntvättad av Hugh Grant och romantiska filmer och inbillar sig att om man bara tycker nog synd om sig själv tillräckligt länge, så får man knulla både Hugh och Colin till slut. Och även om en sund röst svarar att så är inte fallet, så blir den där rösten allt tystare. Bekväm utväg att vältra sig i självömkan istället.

Så ska man avsluta med något småkäckt också för att ge det hela en lite mer upplyftande prägel men jag tror vi hoppar den biten idag. Finalen av Hells kitchen börjar trots allt och jag har redan skrivit mer än nog.